Djuren som används i produktionen är uteslutande uppländska utegrisar. Antingen är det treraskorsningar som föds upp på KRAV-certifierade gårdar, eller så är det linderödssvin från andra gårdar. Linderödssvinet är den enda svenska oförädlade lantrasen av gris. Linderödssvinet är tåligt, friskt, oftast vackert och mycket socialt. Det klarar vårt klimat utan problem och kan gå ute året runt. På vintern får grisarna en kraftig päls och ett tjockt späcklager som skyddar dem mot kylan.

För mig är det viktigt att grisarna får leva ut sina naturliga instinkter i så stor utsträcknings som möjligt. Det får de hos de uppfödare som jag anlitar, till skillnad från konventionellt uppfödda grisar som lever sitt liv på betonggolv inomhus. Bökandet är en viktig del av deras natur, liksom diandet.  

Jag får ibland frågan om hur slakten går till och brukar svara så här:

“Alla grisar som jag använder i min produktion slaktas på Lövsta slakteri och bedövas med gas. Lövsta är inget stort slakteri utan något mittemellan gårdsslakteri och industrislakteri. Byggnaderna ägs av SLU som regelbundet låter sina veterinärstudenter se hur slakten går till genom fönstren på övervåningen. Frågan om bedövning vid grisslakt är betydligt mer komplicerad än vad som framställts i media där det skrivits och sagts att bedövning med gas stressar och plågar grisarna de sista sekunderna innan de blir medvetslösa. Jag har undrat över uppgifterna eftersom kött från stressade grisar ofta blir blekt, sladdrigt och blött, något som bara har hänt mig en gång då bedövning med bultpistol gick snett på ett pytteslakteri som jag tidigare lät slakta mina grisar vid.

Under många år körde jag själv mina grisar till slakt, oftast två och två i ett hästsläp, och lastade av dem och följde dem uppför rampen in i mottagningsstallet och deras individuella box. Numera är det grisuppfödarna som gör detta, men jag är övertygad om att deras erfarenhet är densamma. Jag såg tydligt skillnaden mellan mina grisar som lugnt gick in i sin tilldelade box och började undersöka den, och de konventionella grisarna i boxarna runtomkring, som stod många i samma box och såg skärrade och rädda ut. Jag är numera helt övertygad om att grisars stresskänslighet liksom kvaliteten på köttet i hög grad beror på den stress eller avsaknad av stress som de utsatts för under hela sitt liv. En gris som inte blir avvänjd från sin sugga för tidigt, som får leva med sin kull och gå ute och böka och undersöka omgivningarna, som inte stressas att växa upp till full storlek på 6 månader på betonggolv i trängsel och buller, en sådan gris får en helt annan grundtrygghet, är min erfarenhet. Därför är jag tveksam till uppgifterna om generell extrem stress och lidande för de grisar som bedövas med gas.

För mig är det en oerhört positiv sak att de grisar som levt tillsammans och åkt till slakteriet tillsammans också bedövas tillsammans utan inblandning av människor, till skillnad från grisar som slaktas på ställen där man använder bultpistol eller el till bedövning, där grisarna avskiljs en och en och hanteras av okända människor som begränsar deras rörelsefrihet för att komma åt med bultpistolen/eltången. Dessa bedövningsmetoder medför också en större risk för att något ska gå snett med oerhört lidande för djuret till följd.  

Jag tycker inte att det här är några enkla frågor. Det rör sig om slakt och det är en allvarlig handling och en extrem situation där allt är ställt på sin spets. Jag önskar att den ska gå så fort och smärtfritt som möjligt för dessa djur som får ge sitt liv för att ge oss liv.”