I morse gick solen upp klockan 5:58 och ner klockan 18:01 här hos mig. Jag är alltså bara tre minuter ifrån att dag och natt är lika långa, men vårdagjämningen är först på torsdag säger de. Jag var ute i fruktlunden nyss för att inspektera träden. Som ni ser på bilden i sidhuvudet så är körsbärskornellens blommor på väg att slå ut. Och Margits knoppar är alldeles svullna.

Både jag och en närstående har drabbats av ohälsa som skapar olägenheter mitt i vårsprängningen. Men vi håller humöret uppe och har bestämt att allt kommer att ordna sig. Jag minns en tid när min längtan mest var av nostalgisk natur, en längtan tillbaka till något som var för alltid försvunnet och som jag förskönade i minnet. Det känns väldigt främmande för mig nu, när min längtan alltid är riktad framåt, mot något som kan och ska förverkligas. Jag kan inte komma på något som jag längtar tillbaka till. Allt som oftast blir saker inte som man tänkt sig. Men de kan bli mycket bra ändå. Det är vad jag tänker på nu i skymningen när himlen fortfarande är ljus i väster.

Vi ses!

Det sägs ibland att man inte bara är den ålder som man har år som, utan att man också även är alla tidigare åldrar i sitt liv. Det tycker jag är klokt, och det stämmer överens med min erfarenhet. Numera, när jag ser en äldre man – och jag tycker att nästan alla män är äldre än jag – eller kvinna, så kan jag ofta se den unga pojken eller flickan i hens ansikte. Den erfarenhet jag har uppnått i livet är ekvivalent med alla dessa olika åldrar inom mig som jag i viss mån förstår och har kontakt med. Kanske är det vad som gör att jag kan se dem också i andras ansikten.

Jag tycker att fenomenet tid blir mer och mer fascinerande ju mer jag funderar över dess natur. Som fysikalisk storhet och fjärde dimension är tiden mycket svårare att begripa än de andra dimensionerna, trots att vi har lika mycket vardaglig erfarenhet av den som av höjd, bredd och djup. Vi ser egentligen bara tiden genom hur andra fysikaliska lagar samverkar med den, i förfallet, i termodynamikens entropi, i utveckling och förändring. Men tiden själv känner vi inte. 

Metaforerna kring tiden är oräkneliga och kanske står de ibland i vägen för sannare bilder av hur vi befinner oss inom den. Vi ger tiden en riktning vilket den kanske inte har. Vi förlorar tid och tiden är utmätt. Jag har läst någonstans att man i andra kulturer ser tiden som något som flödar emot en, vilket ger en annan syn på vad man har och vad som kommer. 

På sistone har jag funderat på det här hur vi bär alla våra åldrar inom oss, och hur då den förflutna tiden liksom har lagts i skikt ovanpå varandra. Om man föreställer sig att tiden förhåller sig till rummet, till platsen, på samma sätt som tiden lagras som minnen i våra liv, i våra kroppar, så uppstår en spännande tanke. Om man för enkelhetens skull likställer tid med det som sker, och allt som sker på en plats lagras ovanpå det som tidigare skett, så bildas skikt av tid. Om tiden som dimension ackumuleras i rummet, så finns den tidigare tiden, eller tiden som den var, kvar på samma plats. Jag menar alltså inte det konkreta som fältarkeologerna studerar, jag menar tiden som var. Det finns ingen anledning att ta för givet att den är försvunnen bara för att dess spår har vittrat sönder.

På Trögden, som halvön ner i Mälaren sydöst om Enköping kallas, känns tiden. Det gamla kulturlandskapet är bevarat, vägarna slingrar sig fram mellan gärdena och kyrkorna, och stenhällarna är fulla av hällristningar. På sådana platser mår jag bra, till skillnad från platser utan kulturhistoria, eller med skövlade landskap. Här på gården har jag skapat min egen historia, och stenar och träd och hagar och byggnader och rum och platser rymmer mina minnen, och utsikten över de böljande slänterna, åkrarna och småskogarna ger mig lugn. Men jag har inte satt mig in särskilt mycket i gårdens tidigare historia. Och trots att jag trivs här och platsen har betytt mycket för mig, så förstod jag i somras att det egentligen inte finns något som håller mig fast här. 

Den plats i södra Östergötland som jag vill flytta till, blev jag förälskad i redan när jag såg foton därifrån, och när jag besökte gården och fick gå runt i rummen, så visste jag med en gång att jag ville bo där. Nära och avlägsna släktingar har bott i området i många hundra år. En av de avlägsna – farmors farfars farmors syssling – visade sig ha bott på den gården mellan 1800 och 1810. Kan epigenetiken förklara kärleken till ett landskap? 

Jag förstår att det jag skriver kan missuppfattas som något slags vedervärdig jord-och-blod-chauvinism. Det är inte så jag menar. Jag leker bara med tankar om tid och rum, och hur lite vi egentligen vet om det som präglar våra liv. Jag har en tydlig bild av vad jag vill göra i mitt liv nästa år. Det som står i vägen är att jag måste få min gård såld. Nu har jag sänkt priset och ska börja annonsera visningar igen. Håll tummarna och fortsätt läsa mina nyhetsbrev för ytterligare omfattande skildringar av min hårväxts utveckling! 

Jag önskar er ett Gott Nytt År!