I måndags gjorde vi fänkålssalsiccia, citron/kummin/mejram-korv och Förbjuden korv. På lördag är det den sista vårmarknaden på Katarina Bangata. Kanske blir det den sista vårmarknaden som jag står på Bondens marknad. Kanske blir det den sista Bondens marknad någonsin för mig.
Förutom de färska korvarna så tar vi med en mängd olika sorters fryst korv, en del styckdetaljer från grisarna som styckades förra veckan och nyskivat lufttorkat.
Förra omgångens Frankfurter, vars konsistens jag inte var nöjd med, sänker jag priset ytterligare på, så nu blir det 50% rabatt, eller HALVA PRISET som man säger. Men till Korv me brö använder vi den frysta Frankfurtern från en tidigare omgång, bestämmer jag nu.
När vi hade gjort klart korven i måndags så lämnade jag Julia att packa och etikettera korvarna och skiva lufttorkat, och (korv)smet själv iväg och packade 17 lådor böcker, tre bokhyllor och gräsklipparen i kylbilen och for ner till mitt lilla paradis i Ydre. När jag kom fram möttes jag av den stora rundeln med pimpinellrosor som spred en ljuvlig söt doft runt huset. Det var en överraskning för mig att pimpinellrosen doftade så starkt, och jag visste inte heller att den också kallas klittros, vilket Flora Incognita lärde mig. Jag använder mig flitigt av den appen för att identifiera växter på min mark och Merlin Bird ID för att identifiera vilka fåglar jag har omkring mig. På så sätt blir jag bekant med nya saker var och varannan dag och kan sätta namn på dem. Nu vet jag att det så vanliga men i mina ögon mycket vackra, sköra gräset som blir tydligt först när man låter gräset växa upp, heter Ängsröe på svenska men har lånat namnet på engelska till musikgenren Bluegrass, vilken jag inte ger mycket för. Och även om jag snart glömmer mer än hälften av allt jag lär nytt, så växer min kunskap om omvärlden och verkligheten långsamt och envetet.
Och gräset hade hunnit växa halvmeterhögt sedan sist. Nu har jag rensat och röjt med glatt humör i två dagar, och på kvällarna har jag bland annat roat mig med att transkribera boken av Erik Pontoppidan från 1769 om Själenes odödlighet, som jag nämnde i föregående veckobrev, från frakturstil till vanlig skrift, för att göra den mer lättläst, så att jag får överblick över själva innehållet i stället för att fokusera på de enskilda orden. I en första version har jag behållit all gammalstavning, knäpp avstavning och sidbrytning, för att göra en väldigt källtrogen version. Sedan kanske jag gör en modernisering av språket också, för att göra den ännu mer läsbar. Men som ett exempel på svårigheter jag kommer att stöta på, så kommer det att bli svårt att avgöra om jag ska ersätta det vackra gamla ordet ögnamärke med det för det flesta mer bekanta ordet mål. Efter det kanske jag binder in de två versionerna i ett vackert band själv, för jag tvivlar på att något förlag vill låta göra ett nytryck av boken.
Jag lyssnade på ett halvårsgammalt avsnitt av Söndagsintervjun för en tid sedan och blev mycket fascinerad av hur Maria Strömme som professor i nanoteknologi har vågat ge sig in i den flertusenåriga debatt som Pontoppidan är ett upplysningstidsexempel på. För medvetandet som Strömme skriver om i sin omdebatterade artikel Universal consciousness as foundational field: A theoretical bridge between quantum physics and non-dual philosophy, som jag ännu inte har läst till slut, är ju bara ett modernt ord för det som Pontoppidan kallar själ. Jag har bara hunnit transkribera första kapitlet än så länge, men det finns att läsa här. Det innehåller framför allt en genomgång av tidigare riktningars åsikter om själens eventuella odödlighet och koppling till materien.
När jag skriver detta sitter jag i arbetsrummet vid skrivbordet framför söderfönstret på övervåningen på Gunnarsbo. Då och då reagerar ögat på att något rör sig utanför fönstret, mest är det koltrasten som hoppar kring på det nyklippta gräset. När jag reser mig för att hämta lite te, så knarrar det högljutt i de breda golvtiljorna och det knaket förknippar med glädje. Även om försäljningen av Rönna inte är fullbordad förrän köparna har sålt sin bostad, så har jag bestämt mig för att inleda flytten hit. Den 27 juni packar vi in så mycket av de stora möblerna som vi orkar i jättelastbilen som min kompis J har lånat, och kör ner hit. Så småningom kommer jag bara att ha kvar det mest nödvändiga i Rönna, tills köpet har gått i lås. Och pianot som jag inte vet hur jag ska få hit. I dag kämpade jag hårt för att få upp en brevlåda nere vid landsvägen. Den får duga tills vidare. Vägen ner dit går genom en underbar blandskog.
