Prinskorv, pastej och papelsinkorv

Det blir som vanligt en leveransrunda nu på lördag den 28 november. Bokningar som görs på beställningsformuläret körs ut till utlämningsställena under lördagen, eller kan hämtas i butiken från fredag klockan 15 till söndag klockan 20. Idag gav jag duktiga Julia en rejäl löneförhöjning för att hon tar så stort ansvar för verksamheten och gör ett väldigt bra jobb, så gör nu en bra beställning för att ge ert godkännande och dela på kostnaden. 

Den här veckan gör vi lite grejer som jag tycker passar på julbordet. Jag har tidigare dragit mig för att göra prinskorv, men eftersom vi har lyckats så väl med frankfurtern och kan använda samma metod för prinskorven så gör vi nu ett försök. Jag har skrivit ett eget recept inspirerat av de två recept – färsk prinskorv och fransk prinskorv – som jag hittade i Handbok för charkuterister av Carl Frisk från 1940. Notera att den innehåller grädde som är en allergen.

Idag tillverkar Julia också ganska mycket leverpastej, för den äter ni ju av som om det vore glass. Bara så att ni vet så går den utmärkt att frysa. En annan sak som jag brukar göra till jul är apelsinkorv. Hälften av kunderna älskar den och den andra halvan är småskeptisk. Jag tycker själv att den är väldigt god, annars skulle jag inte envisas. Min senap 1777 har också blivit väldigt populär så det blir det också mer av i veckan. Höstflott finns det kvar av. Har ni testat att bre det på en brödbit och salta lite grand och servera till ett glas vin som i Tyskland?

Jag fortsätter att lägga upp 20 frysta julskinkor varje vecka. Jag får förfrågningar om jag kommer att sälja färska skinkor också och svaret är att det kanske blir några få färska skinkor alldeles innan jul, men de går inte att förboka. Jag vet hur rörigt det brukar bli före jul, och att risken finns att jag slarvar bort beställningar om jag inte håller hårt på bokningsrutinerna, det är därför jag är lite strikt med det där.

Jag har lagt upp 10 påsar av mitt mjöl på beställningsformuläret. Jag kommer att lägga upp fler påsar om jag hinner rensa mer säd. Det tar tid och är lite tungt och jag har en del att göra innan lördag, men vi får se vad jag hinner. Jag avslutar nyhetsbrevet här, eftersom jag faktiskt är ovanligt trött efter den fjärde behandlingen som jag genomgick idag.

Vi ses!

Mjölet och hjulen

Den här veckan har det styckats två grisar, en större (slaktvikt 130 kg) och en mindre (slaktvikt 100 kg) och styckdetaljerna från dessa ligger uppe på beställningsformuläret för leverans nu på lördag den 21 november.

Där ligger också fryst korv, både salsiccia med rostade fänkålsfrön och vitt vin och Toulousekorv, och lite ofryst frankfurterGårdens paté som vi gjorde i förra veckan finns också, liksom Höstflott och istersmör. Det kan vara läge att testa de produkterna för att se om det är något som man vill ha på julbordet eller till nyår, för det är saker som vi kommer att se till att det finns mer av till dess. Det kommer mer sådana produkter nästa vecka. 

Vi har också skördat Landjäger som har hängt och torkat i tre veckor och rökts då och då. De innehåller som vanligt senapspulver, som är en allergen, och de kan den här gången också innehålla spår av mjölk, eftersom de låg efter produktionen av Nürnberger på tillverkningsdagen, och då måste man varna för det. Jag har också lagt upp fler julskinkor i olika storlekar. De är frysta och sprutsaltade med en alldeles lagom salt lag som är lätt kryddad med lagerblad, kryddpeppar och svartpeppar precis som förra och förrförra året.

Till helgen är det också premiär för mitt Dalavetemjöl! I fredags kom äntligen kvarnen från Tyskland, så nu har jag malt och förpackat osiktat fullkornsmjöl av den gamla kultursorten Dalavete. För er som inte har hängt med så var det så att jag i maj kom på att jag ville försöka mig på att så lite spannmål på den mark som jag inte längre har grisar på. Marken har blivit välgödslad av grisarna genom åren och nästan bara haft en sorts ogräs växande på sig – den hemska baldersbrån – det enda ogräs som grisar inte äter. Jag fick hjälp av den erfarne spannmålsbonden Gustav som lärde mig vad som krävdes och vad som skulle göras i varje steg för att nå fram till målet, från harvningen och sådden, till tröskningen och torkningen. Det höll på att gå illa några gånger, värst var det när jag inte hittade någon som ville tröska åt mig, men det löste sig när Resta gård såg mitt nödrop och kom till undsättning. Vetet växte fint, helt utan gödsel, stråförkortningsmedel eller bekämpningsmedel.

Men det räcker inte med att skörda vetet. 

Efter skörden är det avgörande att man kan få ned vattenhalten till under 13% för att spannmålen ska bli lagringsdugligt och inte förstöras av mögel eller annat. Och när det är torrt så måste det rensas från andra frön, grus, bös och stenar. Sedan kan man mala det till fullkornsmjöl. Men vill man ha vitt vetemjöl så måste man sikta det för att få bort de skal och delar av kornet som inte ger själva mjölet. Att sikta för hand är väldigt tidsödande om man inte bara ska fixa mjöl till en egen limpa. Ah, nu förstod jag plötsligt varför vitt vetemjöl ansågs så fint och dyrbart och inte var något för allmänheten för tvåhundra år sedan!

Alla de här stegen från jordbearbetning till malning görs med stora maskiner idag, men de har jag ju inte tillgång till. Små ytor och små mängder för det egna hushållet kan man faktiskt klara av att hantera med handredskap, men nu var ju tanken att jag skulle fixa mjöl till er också, och då gäller det att hitta på metoder som är en aning mer effektiva än att bara arbeta med händerna. Jag tycker att det verkar som att rensningen av vetet med min fläktvanna ger tillräckligt bra resultat, till exempel, utan för stor ansträngning. Men eftersom jag tror att det här är någonting som fler än jag kommer vilja prova på, så vore det bra om det kom fram maskiner som bättre passar den som bara vill odla en hektar för sin egen och grannarnas konsumtion. Min skörd blev ungefär 2 300 kg på en halv hektar. Så det räcker ju ett tag. Tänk om det här blev en sådan där stor grej som när alla plötsligt skulle göra sin egen korv 2011!

Än så länge tänker jag bara sälja osiktat fullkornsmjöl, och helt vete om det är någon som vill mala själv. Jag hade tänkt låta analysera vetet för att få reda på proteinhalt och falltal, som säger en del om bakegenskaperna, men jag blev sur när jag fick veta att analysen skulle kosta 570 kr, så jag struntar i det. Jag har bakat varannan dag sedan i fredag för att lära mig hur alldeles färskmalt osiktat fullkornsmjöl beter sig. Alla säger att färskmalet mjöl på hela kornet är så oerhört mycket näringsrikare och nyttigare än köpemjöl, eftersom vitaminer och fetter inte hunnit oxidera och förstöras och för att man använder delar av kornet som annars inte tas med, och för att fiberinnehållet blir så mycket högre. Det är också lite annorlunda att baka med än köpemjöl. Det tycks vara mycket lätt att få igång en surdeg på färskmalet mjöl; jag som aldrig varit så duktig på att hålla surdeg vid liv har nu en mycket aktiv burk i köket, och det verkar inte som att jag behöver använda någon jäst alls. Mina bröd blir väldigt smakrika och mycket, mycket goda. De mest lyckade bröden har jag låtit jäsa över natten och sedan bakat av i de brödformar som de har jäst i. När jag i stället har låtit dem jäsa i brödkorgar så har de tyvärr fastnat när jag försökt vända ur dem, och då har resultatet blivit alltför platta bröd.

Det ger mig en väldig tillfredsställelse att göra saker från grunden. Det påpekas ständigt att man inte ska uppfinna hjulet på nytt. Det är fel. Var och en borde uppfinna hjulet, och alla andra grundläggande saker, i sitt eget liv. För att växa. Det gör inget att någon har gjort det före dig. Det är det som skapar förståelse oss emellan. Lärdom handlar om förståelse. Det är i varje fall den viktigaste aspekten av lärdom för mig. Att förstå hur saker hänger ihop och fungerar, och varför det blev som det blev. Jag kan bara ta till mig den förståelsen handfast genom min kropp och min själs upplevelser. Jag måste uppfinna hjulet för att begripa hur det fungerar. Det ger mig ingen förståelse att läsa att vitt vetemjöl var dyrt och sällsynt. Nu däremot begriper jag till fullo varför. Även om jag inte skördade mitt vete med lie och band kärvar och ställde att torka, så begriper jag så mycket bättre nu varför det var ett sådant slit när man bara kunde få ihop spannmålen till gröt och bröd på det sättet. Nu förstår jag vilket revolution självbindaren, tröskverket och sedan skördetröskan var. Jag hade inte kunnat komma till den insikten på något annat sätt. Och allt som jag har fått lära mig på köpet till den här erfarenheten och allt det som har hänt alltsedan jag flyttade hit till min gård. Om årstiderna och jorden, om växterna och djuren, om maten och kulturen. Demokrati är ett annat sådant hjul som det verkar som varje generation måste uppfinna på nytt. Nej, inte bara varje generation, utan var och en av oss individer. Och språket, det måste vi uppfinna varje dag, för att orden ska få mening.

Vi ses!

P.S. Stort tack för tips om fördelar och nackdelar med olika företagsformer, och om vart jag kan vända mig för att få mer hjälp med mina frågor som jag ställde häromnyhetsbrevet. Jag ska snart följa upp flera av era tips och råd.

Ister, typ band och smör

Den här veckan får det bli ett litet kort nyhetsbrev. Jag har inte så mycket att berätta från gården och jag kan inte komma på vare sig något intelligent eller något hoppingivande att skriva om det hemska presidentvalet i USA. Men jag kör naturligtvis en leveransrunda på nu lördag den 7 november.  

Julia har styckat två lagom stora grisar (120-130 kg slaktvikt) och styckdetaljerna ligger på beställningsformuläret som vanligt. Jag har också lagt upp fler julskinkor där. Isterbanden får sin sista rökning i natt och i morgon packar vi dem. Eftersom Julia ville ha mer att göra i morgon så ska hon också få göra istersmör.  Det är späck smält till flott som blandats med hackad rödlök, kryddpeppar, salt och svartpeppar, som man brer på bröd i stället för smör. Det är en gammal uppländsk tradition, men det har säkert gjorts i många andra delar av landet. Enligt en av mina kunder så serverades det i skolan på fredagar i Uppsala när han var ung på 60-talet, och flera andra kunder har utbrustit – Åh, det brukade mamma göra till jul!

Vi ses!

(Jo, en sak till. Jag har funderat lite grand på om det skulle kunna vara en fördel för mig att ombilda mitt företag från enskild firma till aktiebolag? Jag vet ju egentligen ingenting om ekonomi och företagande utan har fått lära mig efterhand som jag gjort det här. Nu undrar jag om någon av er känner någon bra person som jag skulle kunna få lite rådgivning av? Det gäller generella frågor om eventuella fördelar med AB i mitt fall, men också lite mer specifika frågor om hur man i så fall gör med själva charkuteriet som räknas som industrifastighet fast det ligger på min lantbruksfastighet som ägs av mig som enskild firma. Eller egentligen ägs av banken eftersom allt är högt belånat. Brukar banker gå med på att skriva över lån på aktiebolag, eller kan man göra någon lösning där aktiebolaget hyr charkuteriet av mig? Blir det enklare eller svårare med lön till Julia och mig? Jag har massor av frågor och behöver vägledning!)

Lisas, Nürnberger, bacon och julskinkor

Det blir naturligtvis leverans till Uppsala, Upplands Väsby, Stockholm och Bromma precis som vanligt nu på lördag den 31 oktober. Eftersom det vore olyckligt om jag fick någon infektion nu när jag går på cytostatikabehandling, så kommer jag försöka vara noggrann med att hålla avstånd till er vid utlämningen, kanske ska jag rent av skaffa ett visir om det går att få tag på. Ta inte illa upp, och gör gärna detsamma, så minskar vi all smittspridning tillsammans.

Den här veckan blir det Lisas korv för första gången på länge. Den är smaksatt med hårdrostade enbär och fänkålsfrön, blandade med torkad ingefära och citronzest. Det kanske låter konstigt men blir väldigt gott. Jag har funderat på att smaksätta en sockerkaka på samma sätt. Sedan blir det lite tyskt också med både Nürnberger Rostbratwürstchen och leverpastejen som egentligen är en förklädd Leberwurst. Jag ska också ta ut några torrsaltade och kallrökta fläsksidor ur röken och kalla dem bacon. Dessutom har jag lagt upp lite fler julskinkor. Allt finns på beställningsformuläret.

Jag har skrivit lite om att jag har tagit egna grisar till slakt på sistone, och jag har märkt att några har missförstått det och tolkat det som att jag är på väg att lägga ner verksamheten. Så är det inte. Sedan några år tillbaka föds nästan alla grisar som jag använder i produktionen upp hos Inga och Sören på Tjälingegården i Skogstibble, och där lever de i stort sett på samma sätt som grisarna som jag har haft på min gård.

Jag har haft grisar på gården i tio år, de första åren för att lära mig om grisar och hur de ska födas upp för att ge det bästa köttet, de följande åren för att förse mig med råvara till produktionen och de senaste åren för min pedagogiska uppgift att visa hur grisarna lever och ska leva för att må som bäst, och för att visa upp det utrotningshotade linderödssvinet.


Redan tidigt i år bestämde jag mig för att försöka göra mig av med alla grisar för att slippa klafsa runt i grishagegyttjan i november. Nu är jag nästan där. Igår var jag tvungen att avliva en stor galt som hade blivit sjuk. Det är alltid svårt att fatta det beslutet. Nu har jag bara morsgrisen kvar och henne planerar jag att fånga in inom en vecka. Det ska bli en oerhörd lättnad att slippa ansvaret för grisarna den här vintern och det kommer också att ge mig lite större rörelsefrihet.

Idag fick jag min andra behandling av fyra med cytostatika. Det är en väldigt trevlig avdelning den onkologiska behandlingsavdelningen, med trevliga och vänliga sjuksköterskor som tar sig tid. Jag berättade om den konstiga biverkningen i form av hicka som jag fick av en antiemetika som ska förebygga illamående. Dagens sjuksköterska kontrade med: – Vet du vad som är ännu konstigare? Det som får hickan att gå över är att äta en sked lingonsylt! På sätt och vis känns det skönt att läkarvetenskapen också ibland befinner sig på en nivå som påminner om att det är ett hantverk, med trix och knep och erfarenheter i verktygslådan.

Vi ses!

PS. För att kunna få ut det extra nyhetsbrevet med den försvunna länken till beställningsformuläret i förra veckan så var jag tvungen att gå från gratisversionen till att börja betala för tjänsten hos Mailchimp. Det innebär att jag kan ta bort länken till Mailchimp längst ned i nyhetsbrevet om jag vill. Men jag kan också behålla den och få rabatt på kostnaden för tjänsten. Om någon av er funderar på att börja använda en tjänst för marknadsföring och epostutskick till många, så kan jag dels ärligt rekommendera Mailchimp och dels uppmana er att i det fall ni funderar på att betala för den, klicka på deras logga längst ner i brevet, ety ni då kan få en rabatt på 30 dollars på priset.
 

Kött, lufttorkat och en mjölrapport

Den här veckan har Julia styckat två väldigt fina grisar som jag har fött upp här på gården. De var alldeles lagom stora och med mycket bra hull. Styckdetaljer från dessa båda exceptionella grisar finns på veckans beställningsformulär där du kan boka varor för utkörning nu på lördag den 24 oktober, eller för upphämtning i gårdsbutiken när det passar dig (efter 16 på fredag). Eftersom vi inte hann med att göra korv den här veckan så skivar Eva upp lite lufttorkade grejer i morgon, både lufttorkad karré (coppa) och lufttorkat ytterlår som jag ska gå in och skörda i mognadsrummet.

I söndags åkte jag till min spannmålsguru Gustav för att mäta vattenhalten i mitt dalavete som står i pannrummet med en pelarfläkt för att torka. Det visade sig att vattenhalten hade sjunkit tillräckligt, det vill säga under den kritiska nivån 14%. Det var de gladaste 13% som jag upplevt på länge! Nu är spannmålen säker för lång tid framöver.

Nästa steg är att rensa säden, den kommer alltid med en del

 bös, ogräsfrön och skräp när man tröskar och det vill man ha bort innan man mal. Jag fick låna några såll av Gustav, men när jag testade dem på ett par kilo så insåg jag att det inte är ett rimligt förfaringssätt med 2,3 ton vete. Jag har blivit erbjuden en gammal “fläktvanna” som borde kunna göra jobbet, men jag vet inte ännu hur jag ska få hem den från vinden utanför Enköping där den står.

De två kilo som jag sållade och rensade för hand tog jag med mig till Mats, som har en mindre hemmakvarn och erbjöd sig att mala det åt mig. (Mats och Ylva har för övrigt företaget Pekoe som importerar ekologiskt te som jag varmt rekommenderar.) Färskmalet mjöl doftar väldigt gott. Och se så vackert det blev.

När jag kom hem satte jag genast en deg enligt det recept 

som blivit mitt standardbröd genom åren – en utveckling av ett av Martin Johanssons recept. Jag använde det för att kunna jämföra och se exakt vad skillnaden blir mot att använda siktat vetemjöl med en gnutta råg som jag brukar göra. Eftersom det hemmamalda mjölet är 100% fullkorn så förväntade jag mig att resultatet skulle bli annorlunda, och det blev det.

Det här liknar mer de rågbröd med surdeg som jag brukade baka en gång i tiden när jag försökte lära mig att baka genom att studera Jan Hedhs Bröd-bok. Nästa gång ska jag testa med surdeg för att få upp syran, men jag måste säga att det här blev verkligen jättegott också. Och så enormt tillfredsställande att ha gjort allt, från att bruka jorden, så och se det växa och mogna, skörda, torka, rensa och mala, och till slut baka näringsrikt och väldigt gott bröd av det. Gustav har lovat att försöka få fram en analys av proteinhalt och falltal, så det kanske kommer i nästa nyhetsbrev.

Angående hälsan så gav den första cellgiftsbehandlingen förvånansvärt få biverkningar; det sticker i fingrarna när händerna blir kalla och jag kan inte ta i frysta saker, jag fick hicka de tre dagar då jag tog en viss antiemetika (mot illamående), slemhinnorna i munnen har blivit lite sköra och huden på händerna har blivit torr och fått småsår. Och så blir jag lite trött emellanåt. Mer än så kan jag inte komma på. Det har inte varit mer att klaga på än om man har en vanlig förkylning. Detta glädjer mig förstås väldigt mycket. Jag försöker ta det väldigt lugnt för att kroppen ska få vila upp sig och återhämta sig inför nästa behandling på onsdag i nästa vecka. På måndag ska jag träffa läkare och diskutera blodvärden och sånt. Jag förväntar mig att de drar upp dosen från 80% till 100% nu när jag har klarat det så bra. Jag blir glad över era lyckönskningar och att ni inte drar er undan. Fortsätt så!

Vi ses!

Salviasalsiccia, mer leverpastej och Nünberger Würstchen

Det blir leveransrunda också nu på lördag den 17 oktober verkar det. På beställningsformuläret finns en ny salsiccia smaksatt med salvia och vitlök, små söta Nürnberger Würstchen och en ny omgång av den delikata leverpastejen. Dessutom finns det kvar av isterbanden och den skivade karrén, och det finns också detaljer av grisen som Julia har styckat den här veckan. Och jag fortsätter att portionera ut julskinkor.

Idag har jag tillbringat dagen på Akademiska sjukhuset för min första behandling med cellgifter. Först fick jag en venport inopererad på bringan och sedan var det direkt upp till onkologens behandlingsavdelning för min cocktail av cytostatika. Jag blev väldigt väl bemött av sjuksyrrorna och fullproppad med information. Sedan låg jag och tog emot dropp i fyra timmar och åkte sedan hem med en pump som ska distribuera det sista cellgiftet över 46 timmar. Märkligt nog så känner jag knappt av någonting av behandlingen. Inga biverkningar alls har visat sig än så länge. Det får mig att känna mig glad i kväll.

I morgon bitti kommer Peter och Albin och hjälper mig att lasta in de två grisarna som står i stallet, och som sedan Albin kör med mig till Lövsta. På fredag kommer min kompis Martin (han som brukar sitta bredvid mig i kylbilen) för att hjälpa mig att hämta tillbaka grisarna från slakteriet. Sedan är det bara två grisar kvar i hagen! Och vetet står på två pallar i pannrummet och torkar. Nu måste ni handla så att jag kan köpa en sådan här kvarn och mala färskt mjöl till er.

Vi ses!

Både isterband och julskinka

Nu har jag lagt upp 19 frysta julskinkor på beställningsformuläret för lördagens leveveransrunda nu den 10 oktober. Det kan tyckas tidigt, men jag behöver frigöra plats i mitt frysrum och jag behöver förbättra likviditeten. Det här blir tredje året som jag säljer julskinkor. Först ville jag inte sälja julskinkor för jag tyckte att det var läskigt att vara ansvarig för en mängd familjers centralpunkt på julbordet. Men efter att ha tagit fram en kryddad saltlake som alla kunder blev nöjda med så känns det ganska riskfritt. Saltlaken är milt kryddad med enbär, kryddpeppar och lagerblad, bland annat. Självklart innehåller den inte nitrit eller några andra konserveringsmedel, eller några vattenbindande kemikalier. Jag har faktiskt inte fått annat än enorm uppskattning för mina julskinkor.

Förra året räckte inte skinkorna på långa vägar. I år kommer vi ha fler, men jag har också många fler kunder nu. Så om man vill försäkra sig om en skinka så bör man handla redan nu. Man kan inte boka nu och hämta senare, för jag behöver utrymmet som sagt.

Isterbanden
 som vi påbörjade i förra veckan är klara nu, så de finns också på beställningsformuläret, jämte en massa fina detaljer som Julia styckat ut från två lagom stora grisar den här veckan, plus lite extra från frysen, bland annat citron/kummin/mejram-korv och Thüringer Rostbratwurst. Var snälla och kom inte med era beställningar för sent; det är stressigt för mig att packa i sista minuten numera.

Dalavetet är skördat! Det blev drygt 2,5 ton vete, och det får nog räknas som ett bra resultat. Nu ska det torkas för att få ner vattenhalten, så att det inte blir dåligt utan blir lagringsdugligt. Jag har fått låna Gustavs pelartork, men idag ska jag flytta in det i pannrummet för en snabbare torkning. Sedan måste jag hitta några såll för att rensa det innan malning. Sedan har vi mjöl! Det var tur att min gamla vän Jens var här för att hjälpa till när tröskan skulle tömmas. Det var ett jobb som arbetsmiljöverket nog skulle ha haft invändningar emot.

Sedan fångade vi in fem av kultingarna i söndags, och en jättegalt. Kultingarna kom Sören och hämtade i förrgår för ett fortsatt liv på Tjälingegården, och galten körde jag samma kväll till ett litet slakteri i Norberg. Det känns som att jag kan bli av med alla grisarna ganska snart och det är en oerhörd lättnad.

I tisdags var jag på mitt första möte på onkologen på Akademiska sjukhuset. Efter att ha utvärderat i vilken form jag var så beslutades det att man ska börja med en behandling bestående av en kombination av tre olika cellgifter, på onsdag i nästa vecka. Jag uppfattade det som att läkaren bedömde att jag är i ganska god form och kan tåla en relativt tuff kur. Det var vad jag ville.

Behandlingen kommer att upprepas varannan vecka och pågå i två månader. Därefter gör man ny röntgen och utvärderar resultatet. Jag är inte alls rädd för behandlingen utan konstigt nog nyfiken på hur jag kommer att reagera. Nyfikenheten känns som en bra egenskap i den här märkliga situationen.

Det är möjligt att jag kommer att bli mycket svag av behandlingen, men det är ingenting som går att förutsäga; reaktionerna på cellgifter är mycket individuella och oförutsägbara. Möjligtvis skickar jag någon annan att köra leveransrundan nästa helg, vi får se.

Men vi ses på lördag!

Lite kött, lite korv och lite tröskning

Idag tillverkar Julia citron/kummin/mejram-korven och Thüringer Rostbratwurst som jag har lagt upp på beställningsformuläret. Hon gör också isterband, men de blir inte färdiga förrän nästa vecka. Jag kommer att laga porchetta idag. Till lördagens utkörning finns det en hel del frysta köttdetaljer men vi kommer också att skiva lufttorkat ytterlår och burka flott.

Mitt vete räddas av Resta gård! Anna Hane läste vad jag skrev i förra nyhetsbrevet och i morgon kommer driftschefen Anders Persson och tröskar åt mig. Jag är oerhört tacksam och rörd över deras hjälpsamhet. Anna har fattat att vi utbölingar, eller nybyggare, måste hålla ihop och hjälpa varandra när vi hamnar i nöd. Jag ska försöka att alltid komma ihåg det också. När skörden är bärgad ska den äkta bonden™ Gustav hjälpa mig att torka säden, och så snart ekonomin tillåter så ska jag skaffa en liten professionell hushållskvarn så att jag får testa hur det är att baka med färskmalt mjöl och så att ni kan köpa fullkornsvetemjöl av mig.

Angående hälsan så är nu planen att cellgiftsbehandling påbörjas om två veckor, med målet att krympa metastaserna i levern så att de blir möjliga att operera bort. Det är jobbigt att vänta, men det finns i varje fall en plan. Jag ska så snabbt som möjligt försöka att bli av med grisarna som jag har kvar på gården, så att jag inte behöver tänka på deras skötsel om jag blir svag av behandlingen.

Vi ses!

Salsiccia, Leberkäse och flott i påse

Nästa leveransrunda blir nu på lördag den 26 september. Beställningsformuläret ligger här. Glöm inte att uppdatera sidan i din webläsare om den verkar inaktuell.

Nu blir det färskt kött igen! Den här veckan har Julia styckat och Eva packat två grisar som var lite mindre än normalt. Räkna därför med att priserna ligger i det nedre prisspannet. Idag ska Julia tillverka salsiccia med rostade fänkålsfrön, svartpeppar och vitt vin och Leberkäse, som alltså inte innehåller vare sig lever eller ost, utan är en lyxig bayersk emulsionskorv som bakas i ugn och kan ätas både varm och kall. Den packar jag i morgon med hjälp av min bror och 

min gamla vän Christina som hjälper till på gården i några dagar. Dessutom ska vi skära upp kallrökt bacon i bitar och det ska skivas lufttorkat ytterlår. Det finns nu också enkilospåsar med okryddat flott, jag orkade inte vänta längre på burkleveransen. Allt finns på beställningsformuläret.

På söndag återkommer evenemanget Mat & Människor i Fjärdhundraland, men i något annorlunda skepnad än tidigare, på grund av pandemin. Alla gårdar och företag som deltar har öppet öppet hus och tar emot er som vill komma och vi kan berätta om vår verksamhet för den som vill veta mer. Flera av deltagarna kommer inte att servera smakprovstallrikar som tidigare år. Jag tillhör den gruppen, men mer av hänsyn till min egen hälsa.

Mitt dalavete är moget nu och jag sörjer att jag inte har lyckats hitta någon att hyra in för tröskningen. Det är sorgligt att se det fina vetet förgås, men jag kan inte göra något åt saken och måste acceptera även detta. Jag ska aldrig mer odla spannmål utan att först försäkra mig om att någon kan tröska åt mig. 

Vad gäller hälsan så är det inte så mycket nytt. Jag har varit hemma från sjukhuset i en vecka nu och det fungerar. Jag får mycket hjälp och stöd från vänner och grannar. Jag tar det så lugnt jag kan och försöker äta upp mig så att jag ska bli rund och go. På måndag ska jag på möte på sjukhuset igen och då kommer man med största sannolikhet presentera en vårdplan för mig. Den kommer förmodligen handla om att starta en 2-3 månaders cellgiftsbehandling. Men jag tar en dag i taget och spekulerar inte om hur det kommer att bli. Nu ska jag åka och träffa min trevliga stomiterapeut Birgitta.

Vises!

Pastejen, Nürnberger Rostbratwürstchen och återhämtningen

Jag kör en leveransrunda nu på lördag den 19 september. Jag kör själv och beställningsformuläret ligger här.

I förrgår blev jag utskriven från sjukhuset och Anna körde hem mig till gården och tog hand om mig. Det känns lite overkligt att vara tillbaka här och sitta ensam och skriva nyhetsbrev igen. Jag ser en del saker ur ett nytt perspektiv, i en ny dager. Jag måste välja ut vad som är viktigast att ta hand om på gården. Jag kan bara göra en bråkdel av vad som borde göras. Jag borde helst inte göra någonting, men visst måste ändå utföras och då måste jag hitta sätt att göra det på så att alla lyft undviks och så att jag inte blir trött. Allting tar tre gånger så lång tid.

Men jag får hjälp. Jag följde just med Albin till slakteriet för att visa hur det går till, när han hämtade två grisar som Julia ska stycka i nästa vecka. När vi kom tillbaka hjälpte Peter till att lyfta upp grisarna på banan medan jag tittade på och gav instruktioner. Peter är den granne som jag lånade äggkläckningsapparaten av, och som fick ta hand om äggen när jag låg på sjukhuset. Igår kläcktes sju kycklingar och de får Peter vara fadder åt tills jag är lite starkare.

En sak som gjorde mig ledsen när jag kom hem var att upptäcka att någon stulit kassaskrinet i gårdsbutiken när jag låg på sjukhuset. Tänk att vara en så trasig människa att man får reda på att jag ligger på sjukhus och bestämmer sig för att åka till min gård och stjäla kontanter från min butik. Då måste man vara riktigt skadad i huvudet. Det skedde någon gång mellan torsdag lunch och fredag morgon. Berätta för mig om ni var där då och såg något konstigt. Jag letar efter en lämplig låda att ersätta kassaskrinet med, men har ännu inte hittat någon lämplig.

Igår tillverkade Julia leverpastejen alldeles själv, för första gången, enligt mina anvisningar, och även Nürnberger Rostbratwürstchen. Jag smakade pastejen på kvällen och den var perfekt. En applåd till Julia! Korven har jag inte testat än, men jag är övertygad om att den är lika god som vanligt. Det blir den första korv som lämnar mitt charkuteri som jag personligen inte har haft fingrarna på. Är det sorgligt? Nej, det är en utveckling framåt. Eva står och packar Landjäger just nu, så den har jag också lagt upp på beställningsformuläret. Den kommer tyvärr med en brasklapp om att den kan innehålla spår av vissa allergener, eftersom den låg i produktionen samma dag men efter tillverkningen av merguez-korven med den dumma harissan som kunde ha spår av sesam­frö, senap, selleri, gluten, nötter och jord­nötter.

Produktionen kommer förmodligen att se lite annorlunda ut framöver, tills jag får lyfta saker igen och har fått tillbaka orken. Nu blir det nog styckning varannan vecka och produktion varannan vecka för Julia, och utbudet på beställningsformuläret kommer att variera därefter. Eftersom det var ett tag sedan den senaste slakten, så är det en hel del frysta styckdetaljer på formuläret den här veckan. Det är viktigt att ni fortsätter att handla, så att det kommer in pengar till Julia och Evas löner.

Det har ännu inte fattats beslut om någon vårdplan för mig, men det kommer snart att göras. Jag gissar på behandling med cytostatika och sedan kirurgi. Men först måste jag hämta mig efter den stora bukoperation som jag just gick igenom. Jag tycker att det verkar som att jag fortfarande har bra läkkött, eftersom jag kunde åka hem redan en vecka efter den här tarmoperationen.

Jag funderar inte över min prognos och jag känner mig inte

 nedslagen eller ledsen egentligen. Jag ha lärt mig en del saker de senaste åren som jag har nytta av nu. De farligaste saker som jag kan ägna mig åt är ilska och självömkan. Jag brukade ägna mycket tid åt dessa två och det var en större fara för mitt liv än vad jag nu går igenom. Självömkan har jag strypt och begravt, och ilskan drabbar mig inte så ofta längre. Jag har också lärt mig att jag inte kan ändra det förflutna och att det är meningslöst att oroa sig för morgondagen. Det enda som är verkligt är det som är här och nu. Det är inte en besvärjelse, det är ett konstaterande. Jag vill göra det bästa jag kan av det här ögonblicket och fortsätta att lära mig mer så länge jag kan.

Tack för alla fina hälsningar och reaktioner på mitt förra brev; på mejl, twitter, facebook, sms, messenger och på kort. Det har värmt mig och det har hjälpt mig.

Vi ses på lördag!