Idag har jag jobbat ensam i charken för första gången på mycket länge. Jag tillverkade salsiccia med vitt vin och rostade fänkålsfrön och svartpeppar, och en ny variant av den polska korven kiełbasa biała som blev både smal och mer finmald än jag brukar göra den. Den polska korven innehåller en hel del vitlök, förutom timjan och mejram, och både svart- och vitpeppar. Gällande styckdetaljerna vill jag påpeka att de lite längre kotletterna är mycket vackra och att sidfläsket i bit från och med nu kommer att ha svålen kvar, eftersom ni tycks vilja ha det så. 

Även om det har varit sommar idag så närmar sig hösten då man vill slabba med maten och äta med händerna, och jag skulle därför vilja slå ett slag för den av mina styckdetaljer som har det absolut sämsta namnet – broskbenen. Det är egentligen fortsättningen på de tunna revbenen och de kan tillagas på samma sätt, långsamt i ugnen tills köttet nästan faller från benen. Eller brosket då. Här är ett förslag på tillagning.

Jag tycker att det är ganska tungt nu när sommaren är över och höstens mörker närmar sig. Det är egentligen mycket att göra i trädgården, men jag hinner inte med. Ett års sjukskrivning slog ekonomin i spillror och jag har inget annat val än att jobba stenhårt trots att jag inte riktigt är redo. Men jag lever och ska inte gnälla. Jag försöker muntra upp mig och tänka framåt. Jag gick med i tomatklubben i förrgår för att få drömma lite om nästa års odlingar. Jag vill hitta sådana där fula salladstomater som jag brukade köpa på marknaden i Italien, de som är både röda och gröna och fasta, tjocka och smakrika. Jag hoppas att mat- och odlingsfantasierna räcker för att hålla humöret uppe tills höstens och vinterns kvaliteter slår igenom och jag kan njuta av det som är. Jag tror att det är övergångarna som jag har svårt för. Det blir nog snart bättre igen. Blommorna försöker muntra upp mig. Vi ses!