Reko och nästa leveransrunda
På tisdag den 1 juli åker jag och lämnar ut förbeställda varor på REKO Sollentuna 18:30 – 19:00 och REKO Vasastan 19:30 – 19:45. Vill du beställa något så följer du respektive länk, går med i Facebook-gruppen, och lägger din beställning genom att skriva i en kommentar till producentens inlägg vad du vill ha.
Jag kommer också att köra en leveransrunda till Uppsala, Upplands Väsby och stoppen i Stockholm på lördag den 5 juli. Jag har ännu inte lagt upp något beställningsformulär till den utkörningen, för jag vet inte riktigt vad jag har att erbjuda förutom en massa fryst korv. Men jag ska anstränga mig för att göra mer porchetta tills dess, för jag har fyra fina fläsksidor. Och så har jag massor av styckdetaljer från de två grisarna som vi styckade i veckan. Jag skickar ett nytt brev när jag har fixat inventariet någon gång i mitten av veckan.
Kring midsommar gav jag mig fem dagar ledigt och åkte med U ned till hennes föräldrars hus i Torpa i Ydre. Jag hade hoppats på att kunna pipa över och mäta upp rummen i Gunnarsbo – den lilla gården utanför Asby som jag har lagt handpenning på – för att göra en planritning som jag kunde använda för att i fantasin möblera det nya hemmet. Men det blev ett missförstånd om nyckeln så jag kom inte in i huset, utan fick nöja mig med att njuta av atmosfären på platsen och se mig omkring runt huset och notera vad som fanns i trädgården och vad som måste fixas. Först åkte jag dit själv, sedan åkte jag dit med U, och till sist i söndags så tog jag med mig U och hennes mamma och bror, som också var nyfikna på platsen. U:s mamma trodde sig ha varit där för länge sedan på något hantverksrelaterat jippo. Det är en väldigt speciell plats och jag filmade hur solen låg, både i kvällningen och på morgonen. Det känns som att platsen är liksom förberedd för mig, nästan som att jag har hittat hem.
Vid sidan av turerna till Gunnarsbo åkte jag och U på små bilresor runt i Ydre. Hon visade mig Rydsnäs där hon hade sitt första jobb, som simskolelärare i tonåren, och där min pappa föddes för 89 år sedan när min farfar var vice prost i tre år i Västra Ryd, som orten hette då, när han var 28-30 år. På vägen tillbaka åkte vi förbi det soldattorp där min farfars far Konrad föddes – han som sedan blev charkuterist med fabrik och affär i Målilla – och vars far Frans Otto Nöjd, född Dyk, dog där av kräfta i magen. Jag undrar om farfar visste att hans far, som han hade en besvärlig relation till, var född strax i närheten av där han bodde då? I måndags hittade vi också gården där Konrads mor Anna Charlotta Johansdotter föddes 1845, i Svenningeby tillhörande Norra Vi socken. Landskapet i Ydre är mycket speciellt, med riktigt stora och höga skogar och berg som får en att känna sig som en liten ensam plutt i jättarnas land, men plötsligt öppnar sig landskapet och övergår i ett mjukt kulturlandskap med hagar och åkrar och kossor och får; snällt och vansinnigt vackert med gamla gårdar och torp.
Det ovan skrev jag igår när jag påbörjade det här brevet och tänkte tillbaka på midsommarresan. Sedan ringde en ung kille från Länsförsäkringar Östgöta och tog alla mina drömmar ifrån mig. Eftersom det går trögt med försäljningen av mig gård och det snart är dags att lägga slutlikviden på Gunnarsbo har jag försökt få ett bolån på de 650 000 kronor som saknas, köpa fastigheten och bida min tid här i Rönna tills jag hittar en köpare till min gård. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara något problem. Men det har det visat sig vara. Min egen bank sedan 15 år tillbaka – Sparbanken i Enköping – sa att krediten var inte något problem, men de kunde inte ha en pant i en fastighet så långt från Enköping. Jag föreslog att de skulle se det som ett fritidshus och påpekade att deras mest seniora bankman hade förespeglat mig både i januari och i juni att det inte skulle vara något problem med ett lån, men han hade gått i pension och de vägrade. Jag skulle ha valt en annan bank för 15 år sedan.
Så jag vände mig till en företagsrådgivare på Länsförsäkringar Östgöta med ett fyra sidor långt brev och 9 bilagor som förklarade allt om mig, min gård, Gunnarsbo, mitt företag, dess historia och dess framtida budget. Men han skulle gå på semester den här veckan och hänvisade mig till ansökningsformuläret för privata bolån på deras hemsida. Jag gjorde min ansökan och pressade in mina uppgifter så gott jag kunde som svar på deras stelbenta frågor i formuläret…
Bortklippt långrandig, upprörande och alldeles för detaljerad beskrivning av turerna med Länsförsäkringar Östgötas privatbolånerådgivare.
…Men sedan ringde privatbolånerådgivaren tillbaka efter någon halvtimme och sa att oavsett vad jag kunde göra åt kalkylen så skulle de inte vilja ge mig lånet, bland annat för att de inte skulle hinna behandla ansökan på de sex veckor som återstår tills slutlikviden ska betalas, och enligt deras interna värdering (byggd på ingenting annat än att Ydre är glesbygd) så var Gunnarsbo inte värt särskilt mycket, och min taxerade inkomst var alldeles för låg och så vidare. Men det kändes bara som konstiga bortförklaringar. Jag blev chockad och jag förstår fortfarande ingenting.
Det verkar som att de som arbetar med privata bolån har lägst rank i bankhierarkin, att de inte själva har några befogenheter, och att deras främsta uppgift är att stoppa alla ansökningar som inte passar in i mallarna. Jag trodde naivt att bankerna skulle känna till hur småföretag fungerar, att man undviker att ta ut vinst för att hålla skatten på en rimlig nivå, men det verkar totalt okänt för banktjänstemännen som inte tycks kunna läsa balans- och resultaträkningar i förhållande till en företagsdeklaration. Jag trodde att det skulle betyda något att jag har drivit mitt företag i tolv år och utan problem klarat av att betala räntekostnader och amorteringar varje månad på lån på drygt fyra miljoner och att min kreditvärdighet är den högsta av UC:s klasser med 0,02 % risk att jag ska hamna på obestånd inom ett år. Jag trodde att ett litet skitlån på 650 000 inte skulle vara något som helst problem i sammanhanget. Jag trodde att panten i fastigheten skulle utgöra säkerheten för lånet, inte föregående års deklarationer. Jag trodde att min kredithistoria skulle betyda någonting, men det handlar bara om fasta parametrar vars värden matas in i en algoritm som spottar ur sig ett ja eller ett nej utan vidare förklaring. Ingenting i förhållande till bankerna har längre något med mellanmänskliga relationer att göra.
Idag känner jag inte längre något hopp och allt är svart, mina drömmar nerspolade och jag känner mig så misslyckad. Full av ångest och rädsla. Jag trodde att jag hade byggt upp något av värde, att jag hade visat vad jag kan, att man kunde lita på mig, men det betydde ingenting. Jag trodde på drömmarnas kraft. Jag trodde att drömmen om ett bättre liv, och en enträgen strävan, skulle undanröja alla hinder. Jag trodde att jag skulle få lugn och ro till slut, att jag skulle få ägna mig åt skrivandet och ha ett mer stillsamt liv, med en nedtrappad arbetsinsats. Jag trodde att jag skulle få pensionera mig och ägna mig bara åt det väsentliga en vacker dag på en vacker plats, i mitt drömhem. Och jag har längtat och längtat.
Mitt nästa steg blir ändå att kontakta alla de andra affärsbankerna; även om jag inte längre tror att någon bank kommer att vilja låna mig pengarna så ska jag vända på varje sten för att hitta en lösning. Och när jag har uttömt alla möjligheter så vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till, förutom att jag kommer att fortsätta försöka sälja gården och sedan lägga ner verksamheten och skita i allt.
Vi ses!