Då, nu och sedan

Publicerat 31 december, 2019 av Kristofer Franzén

Solen har gått ned och det börjar skymma. Jag vet inte varför, men det är utomhus i skymningsljuset som mitt nu knyts ihop med min barndom. Med ett band av skymningsstunderna däremellan. Jag ger inte mycket för siffermystik, men det här är årets sista skymning och årtiondets sista kväll, så jag sitter ändå och funderar över den tid som gått. Jag vill inte göra sammanfattningar, men ibland kan det vara bra att stanna upp och se sig omkring, se var man befinner sig och vart man är på väg. De senaste tio åren har varit de mest omvälvande och förändrande i mitt liv. Det föregående decenniet kom jag ut ur i sista stund, svårt medfaren av sjukdom och död runt omkring mig och i mitt eget liv. Men det var också det som fick mig övertygad om att det enda viktiga i livet är att inte slösa bort sitt liv. Ingenting spelade längre någon roll i livet, förutom det att jag inte fick slarva bort det enda liv som fanns. All yta, all tävlan, alla ambitioner, allt konstgjort, blev oväsentligt, det var naturen som hade läkt mig. Det är den egentliga orsaken till att jag hamnade på den här gården, men det berättar jag sällan, eller aldrig, när jag får frågan om hur jag bytte riktning i livet och hamnade här. Jag hade ingen plan för vad som hände de kommande åren, jag bara improviserade, och jag förstår inte riktigt hur jag kunde klara av det. Fast jag fick förstås en massa hjälp och stöd från vänner runt omkring mig, från många av er. Sedan tog det fart av sig själv. Flera hundra grisar föddes och växte upp på gården. Jag lätt bygga ett helt charkuteri i ladugården för flera miljoner som jag inte hade. Ett hundratal volontärer passerade genom åren och bodde i mitt hem, några stolpskott, många jätteduktiga och en del stjärnskott som blivit vänner eller minnen för livet. Och så tunga förvirrade slitsamma år och en skilsmässa. Vi slet, och jag visste aldrig om det skulle gå ihop vid månadens slut. Sedan förberedde jag mig på att ge upp, men tänkte att jag lika gärna kunde försöka att köra själv ett tag tills det inte gick längre. Och till min förvåning höll jag näsan över vattenytan ett tag till. Efter några år hittade jag Anna som fick mig att inse att jag inte kunde fortsätta på samma sätt som dittills. Vi flyttade över en massa grisar till Inga och Sören på Tjälingegården och så småningom gjorde jag mig oberoende av volontärer, och tog bara emot de som var extremt intresserade av charkuteridelen och snarare blev som lärlingar. När Anna hjälper mig så känns allt lätt och roligt. Det här året har varit mycket händelserikt och viktigt för mig. I början av året föresatte jag mig att öka produktionen i en strävan att göra bättre ifrån mig än break even. Och jag skaffade mig en mentor M för att få hjälp med hur det skulle gå till. Målet blev att öka slakten med 50%. M var orolig för att det inte skulle finnas avsättning för produkterna, men det oroade inte mig. Och sedan hörde föreningen Bondens egen marknad, Södermalm av sig och undrade om jag ville sälja där. För att klara av den beräknade efterfrågan på Bondens marknad så var jag tvungen att anställa en styckare på deltid, och som tur var hittade jag en som kunde stycka grisarna åt mig. I själva verket så ökade jag produktionen med 100% från augusti. Det senaste halvåret har ni satt i er kött och charkuterier för en halv miljon kronor. Det är en häpnadsväckande siffra för mig. Att jag har producerat mat som ätits av tusentals människor. Det får mig att känna mig nöjd med vad jag gjort de här sex månaderna. Men när jag nu har räknat på det så har jag fortfarande knappt kommit över break even, utan bara gjort en vinst på några tusen per månad som inte ens räckt till att betala av innestående skulder. Det kan jag inte leva på, och jag orkar definitivt inte med att slita så som jag har gjort de senaste 6 månaderna, utan att kunna ta ut åtminstone en liten liten lön så att det inte blir katastrof när det kommer oförutsedda utgifter. För att det ska vara möjligt så måste jag öka produktionen med ytterligare 50% under 2020, till er stora glädje. Det innebär att jag måste hitta och anställa en ny styckare, och betala för hjälp med en del andra uppgifter i charkuteriet, så att jag själv får tid till själva produktionen. Det innebär också att ni måste börja anmäla er till korvkurserna som jag lagt upp för att jag ska klara mig nu under lågsäsongen. Vill ni absolut inte gå en korvkurs så kan ni gott köpa en grillgris i stället. Jag är väldigt utmattad efter julruschen, och det går trögt att hitta styrfart igen, men jag ska snart göra en plan för hur jag ska lägga upp beställningsformulär på hemsidan och arrangera utkörningar till Uppsala och Stockholm igen, som jag har lovat. Jag ska också bestämma hur jag ska arrangera med försäljning på REKO Uppsala och REKO Enköping och eventuella andra REKO-marknader. På det ännu mer personliga planet så har det här året också varit väldigt omvälvande. Men det berättar jag om en annan gång. I kväll firar jag och Sonja en väldigt stillsam nyårsafton tillsammans. Så snart jag har skickat iväg det här brevet så ska jag ta och dansa en sväng med henne. Sedan ska jag frossa i glass.    Tack så hemskt mycket för allt ni har gjort för mig det här året! Jag hoppas att vi får ett fint nytt år tillsammans. Vi ses!