Nu har jag lagt upp 19 frysta julskinkor på beställningsformuläret för lördagens leveveransrunda nu den 10 oktober. Det kan tyckas tidigt, men jag behöver frigöra plats i mitt frysrum och jag behöver förbättra likviditeten. Det här blir tredje året som jag säljer julskinkor. Först ville jag inte sälja julskinkor för jag tyckte att det var läskigt att vara ansvarig för en mängd familjers centralpunkt på julbordet. Men efter att ha tagit fram en kryddad saltlake som alla kunder blev nöjda med så känns det ganska riskfritt. Saltlaken är milt kryddad med enbär, kryddpeppar och lagerblad, bland annat. Självklart innehåller den inte nitrit eller några andra konserveringsmedel, eller några vattenbindande kemikalier. Jag har faktiskt inte fått annat än enorm uppskattning för mina julskinkor.
Förra året räckte inte skinkorna på långa vägar. I år kommer vi ha fler, men jag har också många fler kunder nu. Så om man vill försäkra sig om en skinka så bör man handla redan nu. Man kan inte boka nu och hämta senare, för jag behöver utrymmet som sagt.
Isterbanden som vi påbörjade i förra veckan är klara nu, så de finns också på beställningsformuläret, jämte en massa fina detaljer som Julia styckat ut från två lagom stora grisar den här veckan, plus lite extra från frysen, bland annat citron/kummin/mejram-korv och Thüringer Rostbratwurst. Var snälla och kom inte med era beställningar för sent; det är stressigt för mig att packa i sista minuten numera.
Dalavetet är skördat! Det blev drygt 2,5 ton vete, och det får nog räknas som ett bra resultat. Nu ska det torkas för att få ner vattenhalten, så att det inte blir dåligt utan blir lagringsdugligt. Jag har fått låna Gustavs pelartork, men idag ska jag flytta in det i pannrummet för en snabbare torkning. Sedan måste jag hitta några såll för att rensa det innan malning. Sedan har vi mjöl! Det var tur att min gamla vän Jens var här för att hjälpa till när tröskan skulle tömmas. Det var ett jobb som arbetsmiljöverket nog skulle ha haft invändningar emot.
Sedan fångade vi in fem av kultingarna i söndags, och en jättegalt. Kultingarna kom Sören och hämtade i förrgår för ett fortsatt liv på Tjälingegården, och galten körde jag samma kväll till ett litet slakteri i Norberg. Det känns som att jag kan bli av med alla grisarna ganska snart och det är en oerhörd lättnad.
I tisdags var jag på mitt första möte på onkologen på Akademiska sjukhuset. Efter att ha utvärderat i vilken form jag var så beslutades det att man ska börja med en behandling bestående av en kombination av tre olika cellgifter, på onsdag i nästa vecka. Jag uppfattade det som att läkaren bedömde att jag är i ganska god form och kan tåla en relativt tuff kur. Det var vad jag ville.
Behandlingen kommer att upprepas varannan vecka och pågå i två månader. Därefter gör man ny röntgen och utvärderar resultatet. Jag är inte alls rädd för behandlingen utan konstigt nog nyfiken på hur jag kommer att reagera. Nyfikenheten känns som en bra egenskap i den här märkliga situationen.
Det är möjligt att jag kommer att bli mycket svag av behandlingen, men det är ingenting som går att förutsäga; reaktionerna på cellgifter är mycket individuella och oförutsägbara. Möjligtvis skickar jag någon annan att köra leveransrundan nästa helg, vi får se.