Det har varit så trevligt att stå på Bondens egen marknad på Södermalm de senaste två lördagarna, så jag har beslutat mig för att stå där igen nu på lördag den 17 september 10-15. Den här gången blir det Ulrica och Andreas som hjälper mig.

Påföljande helg är det Mat och människor i Fjärdhundraland på söndagen den 25 mellan klockan 11 och 17. Då serverar vi och 22 andra ställen i området mellan Enköping, Bålsta, Uppsala och Västerås – det område som vi kallar Fjärdhundraland – en provsmakningstallrik för 40 kr. På min gård kommer vi också att servera lite annan enklare mat. Kanske blir det en Nöff bourgignone, kanske blir det grillad korv. Naturligtvis är också gårdsbutiken öppen.

Just nu står Julia och Rikard och styckar två grisar från Mats Lundqvist. En är jättestor och en mellanstor, och jag kommer att ta med massor av styckdetaljer från dessa båda till marknaden på lördag. Förutom styckdetaljer så tar jag med mig många sorters fryst korv, åtminstone ukrainsk kovbasa, tysk Frankfurter och Münchner Leberkäse, nordafrikansk fläskmerguez, svensk prinskorv och citron/kummin/mejram-korv, och så bacon och en massa skivade lufttorkade grejer förstås. De här två grisarna blir de två sista från Mats, för han har beslutat att lägga ner grisuppfödningen eftersom han inte kan få någon lönsamhet i den. Det är sorgligt att det är så, men det är inget jag kan göra något åt.

Jag har väldigt svårt att lära mig att förändring är det enda som är konstant. Och att ingenting någonsin blir som man har tänkt sig. Det gäller att komma ihåg att så mycket har blivit bättre än jag tänkte mig, och att jag har lärt mig så mycket av all förändring.

Nu är det väldigt svårt att se något positivt med resultatet av söndagens val. Jag skulle lätt kunna hamna i sorg över, och till och med förakt för, andra människors val. Men den vägen leder ingenstans alls. Finns det någon annan väg jag kan gå?

Inspirerad av stoikerna försöker jag skilja på vad jag kan göra någonting åt och vad som står utanför min makt. Jag påminner mig om sinnesrobönen: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förnuft att inse skillnaden.

Jag kan definitivt inte ändra det som har varit och det som har hänt. Jag kan försöka förstå. Här i mina trakter röstade nästan 27 % på det högerextrema partiet. Jag tror att en stor del av de som röstar på det partiet gör det av oro driven av otrygghet och rädslor. I valrörelsen använde de flesta partier sig av taktiken att underblåsa oro och rädsla för att utan ifrågasättande vinna röster för sina egna förenklade lösningar.

Oro och rädsla är två av våra starkaste drivkrafter och kanske de mest nedbrytande och destruktiva. De förpestar mitt eget liv och jag för en daglig kamp mot dem. Ju oftare jag vinner den kampen desto bättre blir mitt liv. Rädslan och oron väcker självömkan, och självömkan leder bort från ansvar. Självömkan leder till att vi skyller vår situation på andra, i stället för att ta ansvar för vårt eget liv. Det är en skön men livsfarlig känsla som pacificerar oss. Den gör att vi slipper se våra obegränsade möjligheter till handling. Den är ett av skydden mot insikten om varats olidliga lätthet, den frihet som skapar sådan ångest.

Vid sidan av att praktiskt arbeta för att försvara våra och andras rättigheter, och fördela våra resurser mer jämlikt, så tror jag att det viktigaste var och en av oss kan göra är att öka tilliten oss emellan och minska varandras rädslor genom omtanke och samtal, och genom att själva visa tillit. Varje öppet leende och vänligt tonfall kan bli en motståndshandling. Det är i varje fall en början, som samtidigt kommer att göra våra egna liv bättre. Nu blev det så där enkelt igen.

Vi ses!