Nu har häggen blommat ut men inte syrenen. Jag borde vara ledig, men i stället förbereder jag mig för att stå på Bondens marknad med Julia på Katarina Bangata nu på lördag den 3 juni.
Doften av hägg har ersatts av syren alltså. Jag förknippar fortfarande de dofterna med tiden kring skolavslutningen och barndomens förälskelser. För varje år på gården så försöker jag lära mig mer om årstidernas växlingar och notera förändringarna. Jag är inte särskilt snabb på att lära mig saker, men kanske långsam inlärning fäster djupare och ger en stadigare erfarenhet.
Och fruktträden har blommat klart, men hela kastanjen surrar av bin och humlor och oxeln mot grannen står också i full blom. Ladusvalorna svirrar i mängd och jag tycker att det verkar vara fler par av ringduva än vanligt på gården. De är så mycket vackrare här på landet än i staden, de ser väldigt exotiska ut i asken. Tyvärr har jag inte sett några tofsvipor här i år. De och duvorna framstår som så klumpiga i sitt flaxande i jämförelse med svalorna. Som flaxig människa är det lättare att bli imponerad av svalan, men tofsvipan har nog mer humor.
Minnen av hur det brukar vara är ofta förrädiska. Jag tycker att den här våren och försommaren har varit blåsigare än någonsin tidigare, men min vän, den före detta storbonden G, säger att det alltid är så här vid den här tiden på året, för han minns hur storsäckarna med utsäde alltid flyger iväg när man tömmer dem i såmaskinen, så man får jaga dem över åkern. Så kan man hänga upp minnet likt jackan på klädhängaren. Men jag är ändå skeptisk. Maj har för mig ofta varit som en tröskel man snubblar över, in i sommaren. Årets maj känns som den har gått långsammare och jag har bättre än vanligt hunnit med att se hur allt har vaknat till liv. Snart kommer värmen också, och kanske vinden mojnar.