Jag kör en leveransrunda nu på lördag den 27 januari. Jag ska hämta två stora grisar på slakteriet i morgon och hoppas att Julia ska hinna stycka fram allt som jag har lagt upp på beställningsformuläret tills dess. Allt det färska köttet kommer alltså från två extra stora grisar som slaktades idag, från Olle Linder på Åsbergby gård utanför Knivsta. Jag har också lagt upp en hel del olika frysta korvar – Fänkålssalsiccia, citron/kummin/mejram-korv, Nürnberger Rostbratwürstchen, Frankfurter, merguez och Lisas korv, till exempel. Däremot så får de lufttorkade grejerna vänta, förutom den lufttorkade minisalamin, för jag hinner nog inte skiva och packa någonting sådant eftersom jag måste förbereda söndagens korvkurs innan jag åker på leveransrundan på lördag. Det finns fortfarande platser kvar på korvkursen den 11 februari. Om en person till bokar plats så blir den med säkerhet av.
Jag tycker att det är skönt att värmen äntligen kommer tillbaka. Visst har det varit vackert med en riktig vinter, men jag är trött på att frysa, eller på att vara rädd för att frysa. När det är kallare än -20° så har mitt uppvärmningssystem inte kapacitet nog för att få upp temperaturen högre än omkring 16-17 grader i huset, även om jag eldar tre pannor ved om dagen, i varje fall inte om det blåser också. Då får jag slå på ett par elelement och elda i kaminen, för att det ska bli tillräckligt varmt för att jag ska slappna av. Nu har snön på ladutaken smält och idag har solcellerna gjort el för första gången i år, om än bara 13,2 kWh.
Jag har haft en riktigt stillsam vecka som har gjort mig gott. Jag har bland annat börjat gå igenom allt som jag skrivit på hemsidan sedan jag började lägga upp saker där 2012. Jag tänkte att för nästa bokbindningsprojekt så ska det inte bara bli en till anteckningsbok, utan en bok med text i. Därför har jag gjort ett dokument av alla texterna men tagit bort allting som inte har med antingen verksamhetens utveckling eller min egen utveckling att göra. Jag har bara kommit fram till 2021 än så länge, men det är redan mer än 300 sidor i A5 format. Jag kanske borde dela upp det i två band, eller klippa tuffare i texterna. Där fanns en del som jag alldeles hade glömt bort, och flera saker var riktigt bra skrivna. Jag fascineras av vad som händer när jag tar det som bara finns i elektroniskt format, som de här texterna, och gör om det till något påtagligt, något som går att ta på, en riktig handgjord bok som jag kan hålla i handen. Det är något som påminner om att gå från tanke till handling till ting. Att göra någonting verkligt. Det blir gripbart, begripligt.
I början på förra veckan så kom en journalist från Enköpingsposten hit för att prata med mig. Hon var nyfiken på vem jag var efter att ha läst nyhetsbrevet där jag försökte göra något slags sammanfattning av förra året. Jag fick förtroende för henne och kände tillit, så jag blev ganska öppenhjärtig mot henne och berättade om mycket som jag inte brukar tala om. Om ett barns död, om cancern och om att sluta dricka alkohol. Även om det är privata saker så är det ingenting som kan skada att tala om. Tvärtom så tror jag att det kan vara väldigt bra att tala mer om sådant, om det så bara kan hjälpa någon annan att inte känna sig så ensam om något liknande drabbar hen eller någon anhörig. Alla av oss har eller kommer att drabbas av tunga, svåra saker förr eller senare i livet. Jag förstod det tydligare när flera av er berättade om vad ni har gått igenom, när jag berättade för er om min cancer. Det gjorde att jag kom närmare er och ni kom närmre mig, och det hjälpte mig att hålla självömkan borta. Jag tänker fortsätta att ärligt berätta om det som händer mig, vare sig det är obehagligheter eller lycksaligheter. Jag tycker att reportaget som publicerades i Enköpingsposten i söndags blev bra.