Jag tänker mycket på träd de här dagarna, med anledning av något jag sitter och skriver på. På deras form, på stammarna, grenarna, löven och kronorna. Jag tänker på rummet mellan träden, hur de står i förhållande till varandra, tar upp utrymme och lämnar plats till träden runtomkring, i skogarna och i skogsbrynen. Hur slyet kan vara nästan ogenomträngligt för en gående på ett två år gammalt hygge, där marken slitits sönder av skogsmaskiner och där ungträd och buskar kämpar om ljus och näring. Och på hur gamla tallar kan bilda en stor sal med museiakustik. Hur hasseln kan bli en naturlig lövkoja och hur granplanteringen bara säger stopp. På hur trygg och spännande en gammal blandskog med stigar och gläntor kan kännas. Jag tänker på hur förnan ser ut och på vad som växer där i det översta jordlagret. Gräs och ormbunkar, blåbärsris och mossor. Det finns mycket som jag har tittat på men aldrig sett ordentligt.

Jag märker att det är svårt för mig att föreställa mig skogens olika partier när jag inte har dem framför mig. Skogen blir lätt en föreställning inom mig som jag inte vet hur sann den är. Och när jag går ut för att titta efter så fylls jag av så många intryck att jag glömmer att notera vad det är jag egentligen ser. Jag tror att jag borde stanna upp. Det här får mig att tänka på saker som jag har lärt mig om relationer och kärlek de senaste åren. Om vad som kan hända när man öppnar ögonen och vågar se en annan människa som hon är. Jag tror att det är det som Det mellanmänskliga av Martin Buber handlar om. Jag förstår det som att det handlar om att ta emot, att ta till sig den andra som en utomstående och handlande varelse som är sitt eget centrum, i stället för att interagera med sin egen föreställning om den andra. Att göra så är inte bara en fråga om mental inställning. Det kan lika väl vara en rent fysisk handling, som hur man lägger sin hand på en annan människas hud. I februari vaknade jag mitt i natten och skrev ned det som följer, av någon anledning som jag inte längre minns:

Kärleken är ett bruk.
Kärleken är en praktik.
Att se någon är inte en metafor, det är en ögonens praktik.
Att smeka någon är handens närvaro, ett hantverk.

Att övervinna rädsla är att acceptera verkligheten.
—
Se med tungan
Lyssna med handen
Smeka med tanken

Kanske kan man utvidga den inställningen till att handla om annat runtomkring en, vare sig det är själlöst eller besjälat. Kanske handlar det om att jag letar efter ett sätt att förhålla mig till allt det som finns utanför min egen kropp. Eller om att hitta bron mellan det som finns inom mig och det som finns utanför mig. Det finns mycket att lära sig av skogen och träden.

Vi ses!