På lördag blir det en lite småfransk leverans till Uppsala, Upplands Väsby, Hornstull och Herrängen, för i morgon ska jag tillverka både Toulouse-korv och chipolata med salvia. Den förstnämnda är tjockare och grövre mald och den senare smal och mer finmald. Till min hjälp kommer Albin, en av mina mer entusiastiska kunder som vill lära sig mer om charkuteritillverkning. Så blir kunden medproducent. Förutom korven så finns det leverpastej/Leberwurst och fina feta skivor av både karré och kotlett från tunggrisen som vi styckade häromdagen. Detta och några fler produkter finns som vanligt på beställningsformuläret.

Så fick vi till slut grilla igen. Spett gjort på en stor kotlett räcker gott och väl till två personer.

Även om jag själv njuter av värme och inte har drabbats särskilt allvarligt av sommarens torka så är jag väldigt bekymrad och orolig för vad som sker nu. Så här malde tankarna i huvudet i förmiddags när jag funderade på vad jag skulle skriva till er:

Det verkar som att de förutspådda klimatförändringarna redan börjar realiseras i jetströmmarnas försvagning i atmosfären, som gör att högtryck och lågtryck fastnar länge på samma plats. När temperaturerna i Europa stiger över 40 grader så känns det att det är på allvar. Och dessutom så börjar forskarna förstå att de olika fenomen som uppstår kan påverka varandra och förvärra och påskynda utvecklingen. Kanske klarar jorden inte ens en medeluppvärmning på 2 grader.

Vad värre är, är att vad som krävs nu är gemensamma ansträngningar i ett samhälle som håller ihop. Ungefär precis tvärtemot det som vi har för handen, när faktaresistensen brer ut sig i sociala medier och extremisternas, idioternas och trollens påverkanskampanjer normaliserar misstro, rasism, våld, politiker-, journalist- och forskarförakt, som skapar sådan oro i samhället, flyttar fokus från det väsentliga och underblåser en vi-mot-dem-mentalitet som aldrig kan skapa lösningar. Här krävs det kraftfullt motstånd. Gå och rösta nästa månad.

Jag tror att den bästa medicinen mot rädsla är att visa tillit. Jag vet att många, när de kommer till min gård för första gången, blir förvånade över att de får sköta betalningen själva i gårdsbutiken. Och jag har sett hur glada många blir när de får en sådant litet bevis på tillit. Och jag blir så glad att ni tar tillvara den tilliten och visar att den var välgrundad. Det ger mig lite kraft att fortsätta. Att visa lite, lite sådan tillit i vardagen, och att ta emot den tilliten, är någonting som kan göra samhället lite, lite bättre, steg för steg. Tilliten är antidemokratens första måltavla.

Jag längtar efter dramatiska klimatpolitiska förslag, inte tvingande men uppmuntrande. Att sätta solpaneler på mina perfekt riktade ladutak skulle ge minst 41 000 kWh per år, ungefär lika mycket som jag gör av med privat och i charkuteriet, och det vore en dröm att få sätta upp dem. Men Sparbanken vill inte ge lån till det, för de anser inte att det skulle öka värdet på gården med motsvarande summa, och jag skulle nog ha svårt att ha råd med ett sådant lån. Tänk om staten kunde ge fördelaktiga lån till sådant, för att skynda på utvecklingen, och låta låntagaren betala tillbaka i form av överflödig el som gjordes tillgänglig i gratis laddstolpar till elbilar, till exempel. Det skulle dessutom kunna ge skjuts åt landsbygden. Det krävs positiva och kul lösningar för att få folk engagerade.

Och tänk om man kunde få motsvarande friskvårdspeng för att gå hem tidigare från jobbet och arbeta i köksträdgården i stället. Alla borde ha en köksträdgård och tid att arbeta i den! Hur kan ni fortsätta bo i lägenheter utan möjlighet till odling? Och varför är det inget politiskt parti som tar tag i det här med den dysfunktionella tågtrafiken och röjer upp den sörjan från grunden? Jag vill ha tåg som går, med restaurangvagnar fyllda av njutning, och kupéer, och till ett rimligt pris så jag kan åka till Paris (utan gris) som förr i tiden.

Och för att försöka se något positivt i allt elände så verkar det vara så att de drastiska åtgärder som krävs skulle innebära ett samhälle som mer ligger mig i smaken. Kravet på ständig tillväxt fungerar inte längre. Vi måste dra ner på konsumtionen överhuvudtaget. Vi måste vrida utvecklingen bort från den utarmande och utarmade industriella produktionen av konsumtionsvaror. Vi måste tänka över vad vi har råd med att tillverka av ändliga resurser.

Jag nöjer mig gärna med det lilla, jag konsumerar inte mycket onödigt längre, jag klarar mig långt på god mat, vin och kärlek, och någonting som växer som jag kan titta på.

Ursäkta harangen.

Vi ses!