Till den här lördagens utkörning (OBS. Sven har namnsdag!) blir det mycket styckdetaljer från två mellanstora grisar (120 respektive 100 kg slaktvikt) men också kallrökta syrade isterband, lite skivat lufttorkat, lite frysta korvar från de senaste veckorna, och en massa julskinkor. Om jag hinner rensa säd så tar jag med mig mjöl på leveransrundan som ni får köpa på plats. Som vanligt så går det bra att hämta beställningen i butiken under helgen. Häng på, och gör beställningen här!
Som jag har skrivit om så har jag försökt att göra mig av med de sista grisarna på gården under hösten, för att frigöra mig från ansvar och arbete. Till sist blev bara hon kvar, som födde kultingarna på midsommardagen. Kultingarna själva växer vidare hos Inga och Sören som ju föder upp grisar åt mig numera. Hon, den sista grisen, har varit väldigt speciell, full av energi och med en exceptionellt bra syn för att vara gris. Jag har sett henne stå och glo på mig på trettio meters håll. Hon har sprungit runt i hagarna och frenetiskt bökat överallt.
Hon har också varit mycket misstänksam och skeptisk mot mig. Ja, det är ju därför hon har blivit sist kvar. För hon har inte velat gå upp i hästsläpet så länge någon människa har varit i närheten. Jag har irriterat mig på henne. Till sist blev planen att ha släpet inne i lidret i hörnet av hagen, och att sätta upp grindar så att jag skulle kunna stänga in henne i lidret till att börja med, och sedan tvinga upp henne i släpet när hon väl var instängd på en begränsad yta. Häromveckan lyckades jag stänga grindarna till lidret och trodde att det hela var avklarat. Men medan jag ringde efter hjälp för att få upp henne i släpet så rymde hon genom att hoppa över avbalkningen inne i lidret! Jag gav henne öknamn och satte upp skärmar så att det skulle bli för högt för henne att hoppa över nästa gång.
Efter det sprang hon ut ur lidret så fort jag kom med mat till henne att lägga inne i hästsläpet. Men så småningom ökade hennes tillit, och jag mutade henne genom att spetsa gröpen med brödkanter, köksrester, maskrosor och lite partymix för katter som hon visade sig älska mer än allt annat. I söndags stod hon plötsligt kvar i lidret när jag kom in med frukosten, och gick ut först när jag redan var inne. Jag hade kunnat stänga till grindarna, men gjorde inte det. Likaså på måndagen. Men jag stängde inte grindarna, och jag förstod inte riktigt varför. Tanken gav mig obehag.
Då gick jag igenom mina tankar och såg framför mig hur stressad hon skulle ha blivit om jag stängde till grindarna om henne, hur rädd hon skulle blivit när hon insåg att hon inte kunde hoppa över skärmarna. Hur skräckslagen hon skulle blivit när vi tvingade upp henne i släpet, och hur olycklig hon skulle varit om jag kört upp släpet till stallet och tvingat in henne i en av boxarna där hon skulle få gå i väntan på att få en tid hos slakteriet. Jag bestämde mig för att jag inte ville att min tioåriga grishållning här på gården skulle avslutas med ett övergrepp.
Det är inte så det har gått till med djuren under de här åren med grisar på gården. De har inte varit rädda, de har inte plågats eller tvingats. De har självmant gått upp i släpet för att där funnits något gott att äta, de har inte misstyckt att tillbringa ett par dagar i stallet, de har inte tyckt illa om transporten till slakteriet, ofta har de gäspat och sträckt på sig innan de gått ur släpet in i slakteriets mottagningsstall. Men den här grisen var annorlunda och fick mig att reflektera över mitt beteende mot henne. Jag ringde en granne och bad honom om hjälp.
Igår morse vid frukosten kom G-E och R ner. Jag gick in med en hink gröpe med en näve partymix i och hällde ut på betongplattan. G-E ställde sig bredvid högen och grisen kom fram och började äta. Ett skott brann av och hon hann inte märka någonting.
Jag klippte upp eltrådarna som suttit runt hagen i tio år, för att G-E skulle kunna backa in sin traktor så nära att vi kunde lägga henne på pallyften bakpå traktorn. Och mina fina grannar åkte upp med henne till sin loge där hon togs ur och hänger inför styckningen. Så avslutades min grishållning för den här gången. Idag har jag känt mig väldigt lättad över att jag fattade rätt beslut. Att det blir ett stort ekonomiskt bakslag är ett pris jag får betala för att kunna stå för mina handlingar. En gris som slaktas på det här sättet, utanför ett godkänt slakteri, får inte användas i livsmedelsproduktion. Det blir grannarna och jag som äter upp den här grisen. För inget av henne ska förfaras, det ska bli livsmedel av köttet.
Övriga nyheter:
- Kylbilen som pajade under förra leveransrundan bogserades hem från Glädjens trafikplats i söndags av en annan underbar granne B och mig, och reparerades på 24 timmar av min fantastiska granne J, som för övrigt idag har fixat min trasiga pruttsaab nödtorftigt, så att jag kan ta den till besiktningen för att få reda på om den är värd att behålla.
- Mina behandlingar har gett tydliga bra resultat, efter vad jag har läst i min journal. Hur bra resultaten är får jag veta på fredag eller måndag. Jag känner mig väldigt glad över det, för det har känts så i kroppen också.