Det blir leveransrunda till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm på lördag som vanligt, nu den 29 januari. Till den har jag och Julia gjort gjort ett par korvar som vi vanligtvis inte gör. Först gjorde vi falukorv, anpassad från ett recept från 1940 ur Handbok för charkuterister av Carl Frisk. Vi kallrökte den över natten och ångade den sedan i ugnen, så den är färdig att äta. Jag provade den både kall och stekt i skivor till lunchen idag och jag tyckte att den blev mycket god. Den är stoppad i naturtarm – krokfjälster 43/46 som du skalar av innan tillagning – så den är något smalare än den falukorv som man hittar i snabbköpet. Falukorven kommer i halva ringar för omkring 100 kr.
Sedan gjorde vi traditionell fläskkorv efter ett recept i samma bok. Fläskkorven har en tydlig smak av nejlika och kryddpeppar och den innehåller mjölk vilket den laktosintoleranta bör känna till. Vi beslutade oss för att sälja fläskkorven rå, så den får du tillaga själv. Sjud den försiktigt i 80-gradigt vatten i 12-15 minuter. Fläskkorven packade vi en och en och de kostar 55-75 kr styck.
I övrigt så finns det lufttorkat – ytterlår, karré, lardo, Landjäger och Pfefferbeisser – massor av kylda och frysta styckdetaljer, bacon, salt och flott. Det finns också platser kvar på två av korvkurserna längst ned på beställningsformuläret.
Jag har överhuvudtaget inga minnen av fläskkorv, så jag tror inte att jag blev bjuden på det som barn. Däremot minns jag falukorven från så många tillfällen genom livet att de sammanlagt blir till en sammansatt känsla som jag förknippar med just den korven. Så är det nog för många, att korv förknippas med känslor av trygghet och värme, och att korven i sig blir en resa tillbaka i tiden. De traditionella korvarna kan man se som små tidsmaskiner som kommit från dåtiden med konserverade avlägsna smaker och kryddor, som inte längre används i andra sammanhang i det moderna köket. Muskotblomma till exempel använder vi nog uteslutande i korv och vissa inläggningar. När vi äter kan vi sluta ögonen och vandra tillbaka till vår ungdom eller andra perioder av våra liv, och vi kan fantisera om det som låg ännu längre bort.
Jag har funderat över olika sorters resor i tiden. Det blir olika tankar om man föreställer sig att man förflyttar sig i tiden, eller om man tänker sig att tiden förflyttar sig över oss. Om det är de geografiska platserna, eller tingen, som förflyttas genom tiden, eller om det är våra sinnen som förflyttar sig i tiden. Nu prövar jag att se det som att jag kan låta mitt sinne flyga iväg som en drake bakåt eller framåt i tiden, medans jag står i nuet och håller i linan. Men jag har kvar barndomens fantasi om att fysiskt röra mig bakåt i tiden.
För ett par somrar sedan längtade jag tillbaka till en plats på västkusten där jag hade varit mycket för 35 år sedan och som jag mindes som oerhört vacker. Jag bestämde mig för att åka dit för att se hur det skulle kännas att komma tillbaka. Det kan vara ett vanskligt företag att återvända till en plats man tyckt om. Inte sällan är allt förändrat och det är svårt att ens orientera sig i en stad som man trodde sig minnas väl. Sällan är känslan på platsen densamma, eftersom platsen också har förflyttats i tiden och befinner sig i en annan tidsålder nu.
Men jag råkade ut för något märkligt och ovanligt. Den plats jag återvände till hade inte rört sig i decenniernas flyktiga tidsåldrar, för den befann sig på ett århundradenas mer långfibriga plan. Och ingenting hade hänt, ingenting hade byggts, ingenting hade flyttats, inte ens stigarna, vad jag kunde se. Endast bryggan hade bytts ut, men allt runtomkring var detsamma, det var en äkta tidsresa för bryggan kunde ha bytts ut för trettio år sedan likväl som igår kväll, och det gjorde ingen skillnad. Valön är nämligen ett naturreservat och ingen har haft lov att exploatera platsen eller ändra något, ingen har kunnat stjäla mina minnen. Den låga torra örtvegetationen längs stigen mot havet var samma, doftade likadant, liksom havet fortfarande låg stadigt kring de mjukt rundade hårda nakna klipporna.
