Det har inte varit någon produktion den här veckan. Vi behövde vila och jag trodde inte heller på så stor efterfrågan. Men det finns saker i gårdsbutiken. Fina köttbitar i frysen, både pâté och leverpastej med bäst-före-datum några dagar in på det nya året. Och så lufttorkat av alla sorter att lägga upp på vackra fat som fingermat på nyårsafton. Och kanske skulle det passa med en kokt med bröd eller en tunnbrödsrulle till vickning? Både Frankfurter och merguez ska finnas i frysboxen i gårdsbutiken. Ni behöver inte förboka på beställningsformuläret till helgen, om det inte är någon speciell fryst styckdetalj eller särskild fryst korv som ni vill försäkra er om att den finns i butikens frysbox. Man kan också alltid ringa och fråga mig om jag har och kan lägga ut något speciellt som du vill ha.

Jag hade en fin jul i år. Jag var hemma på kalkon hos min bror på juldagen och la märke till den fina ballongbilden från mitt barndomshem på väggen.

Bilden får mig att minnas doften från mina föräldrars bokhyllor och skrivbord. De där bilderna på luftballonger dyker också upp i Andrej Tarkovskijs film Solaris som har följt mig hela livet.

Jag har försökt skriva klart det här veckobrevet i några dagar, men det har kommit saker i vägen.

Jag träffade en läkare i förra veckan inför behandlingen. Vi skulle komma överens om vilken sorts behandling jag skulle få. Han frågade hur jag mådde och jag svarade att jag kände mig i bra form rent fysiskt. Jag sa att jag naturligtvis blev chockad av beskedet om en ny metastas, eftersom jag inte i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig det, men att jag nu såg på det som att det är en stor olägenhet som jag måste gå igenom för att bli av med den, men att det bara är att acceptera som det är. Han svarade att ja, men du förstår väl hur allvarligt det här är?

Det gjorde mig alldeles modfälld när han sa så. Modstulen. Jag tänkte på det där i två dagar och försökte analysera vad han sagt, vad jag kände, och varför han sa som han gjorde. Jag kom fram till att det inte kan finnas en enda situation där det kan vara bra för patienten att få höra något sådant. Om han lutade sig mot statistik och sannolikheter när han sa så, så har det ingenting med verkligheten att göra, eller med mig att göra, eftersom man inte kan föra ned sådant på individnivå. Så det var inte sanningen han kände sig tvungen att förmedla. Och det var inte erfarenhet, för han känner inte mig och mina erfarenheter skiljer sig från hans. Och om det bara var så att han ville ta ner mig på jorden så skulle den tanken inte ha varit mer till förmån för mitt läkande än den inställning som jag kom till honom med.

Ju mer jag tänkte på saken desto mer förvirrande kändes hans uttalande och jag kunde inte komma på någon annan anledning till att han sa så än att han själv var rädd för att misslyckas. Jag funderar på att skriva till honom och berätta för honom hur dumt sagt det var. Men vi var i varje fall båda överens om att jag skulle få en så tuff behandling som jag kan förväntas orka med.

  I förrgår opererade jag in en venport som underlättar medicineringen för den kur cytostatika vars första behandling jag påbörjade samma dag. Det var knappt två år sedan jag gick igenom mina två föregående kurer. Den här gången får jag en kraftig kombination av tre cytostatika av samma sort som första kuren, plus en antikropp som jag inte kunde få då när jag fortfarande hade en tumör i tarmen. Nu påminns jag om precis hur det kändes i kroppen av behandlingarna för två år sedan.

Det känns som att jag drack en stor liter lacknafta i förrgår. En hicka som kommer och går hade jag glömt bort. En kymighet på gränsen mellan yrsel och illamående känner jag igen. Det är värst den första och andra dagen, sedan avtar besvären för att försvinna efter en vecka. Därpå en vecka som normal innan nästa behandling. Jag tror att mina biverkningar känns lite värre den här gången men jag gissar att det beror på att utgångsläget, en mycket bättre hälsa, gör att diskrepansen mellan frisk och glad och förgiftad och sjuk blir större. Och jag har genomgående mycket mindre besvär av behandlingen än vad andra beskriver. Sex behandlingar blir det sammanlagt, ny röntgen efter fyra för att kontrollera att det som ska ske sker.

Jag känner mig säker på att kuren kommer att krympa metastasen i levern så pass att de kan genomföra en operation i början på april. Att jag skriver så är inte en besvärjelse utan min övertygelse. Jag skriver öppet om det som händer mig för att det gör det lättare för mig att bena upp vad jag känner och vad det är som jag måste förhålla mig till. Jag använder det här brevet som ett sätt att skapa lite struktur för mig själv och för att jag gillar tanken på att ni känner till vad som händer i mitt liv, och kanske skickar en tanke till mig. För mig är orden och språket betydelsefulla. De skapar världen när jag använder dem. 

Inom lingvistiken är performativ namnet på de språkhandlingar som blir verklighet när de utsägs. Ett löfte blir till när du uttalar jag lovar. Jag förklarar er nu för äkta makar, binder samman två människor juridiskt. Varde ljus! ja, vad hände där egentligen? En performativ kan vara en enkel genväg till hjärtat och den kan förändra verkligheten. Jag hatar dig! Jag älskar dig. Om jag ändå hade sagt något!

Den som säger eller skriver något skapar en struktur i en mångdimensionell rymd. Den som lyssnar eller läser vecklar ut strukturen utifrån sitt eget perspektiv. Tänk dig saker i ett tredimensionellt rum, hur olika de ter sig från olika positioner i rummet. Olika positioner ger olika perspektiv på sakerna. Lägg sedan till tidsdimensionen, relationerna orden emellan, och sedan alla dina minnen förknippade med de ingående orden, alla gånger du har hört dem förut, vilka relationer du förknippar med dem, vilka känslor och stämningar de väcker hos dig, och rytmen. Orden följer inte varandra på ett papper utan ringlar genom dimensionerna i en mycket komplex struktur. En text kan vara mer begriplig, eller mindre begriplig, eller mer eller mindre obegriplig, men allt hänger ändå på välviljan hos den som läser.

Nästa år i juni är det tio år sedan jag öppnade mitt charkuteri. När jag började tillverka korv så var det uteslutande för mitt eget nöjes skull. Även när jag började sälja korven så var jag bara intresserad av vad jag själv tyckte om den. Men efter hand upptäckte jag att jag var intresserad av den som ville äta min korv och av den som tyckte om min korv, och att några av dem tycktes vara intresserade av mig på ett eller annat sätt. Jag upptäckte att det fanns en stor tillfredsställelse i att veta att det fanns en annan människa som köpte min korv, tillagade den på sitt sätt, och njöt av att äta den. Det tog lång tid innan jag förstod att det faktiskt var så att jag njöt av tanken på att ett tiotal hushåll hade min korv på sitt middagsbord, och fick sina dagliga proteiner från något som jag och de hade skapat tillsammans.

Och i och med den märkliga relationen mellan er och mig så har ni kommit att bli en väldigt viktig del av min verksamhet. Av samma anledning så är det inte längre av intresse för mig att göra en korv för korvens egen skull, eller för min egen skull. Eller för den delen att skriva ord bara för att läsa dem själv och sedan bränna upp dem. Korven och köttet har sitt värde och sitt sammanhang när det konsumeras av någon, gärna i ett litet sällskap. Och maten blir godast när den binder samman människor.