Den här veckan har det varit full fart i charken. Det har gjorts leverpastej med lever från Julias nyslaktade kvigor, det har gjorts Frankfurter, citron/kummin/mejram-korv, salsiccia med rostade fänkålsfrön och vitt vin och fläskmerguez. Alla sorter kommer att ligga i gårdsbutiken i morgon fredag och alla sorter kommer att tas med till bondens marknad på Katarina Bangata nu på lördag den 10 juni. Dit kommer vi också ta med den smaskiga minisalamin som jag så förargligt glömde hemma förra helgen. Vi tar också med oss andra lufttorkade skivade grejer, lite matlagningspancetta till exempel, och ett begränsat urval färska styckdetaljer. Vill du att vi ska ta med någon specifik styckdetalj som vi kanske har fryst så ska du säga till med en gång så kanske det går att ordna.

Nu ser jag fruktämnen på åtminstone persiko-, päron- och körsbärsträd i min fruktlund, på träd som jag planterade för 2 år sedan. Det största av alla träden där är ett plommonträd av sorten Reine Claude d’Oullins som jag nyligen fick veta att det kan dröja tio år innan det blir bördigt och ger frukt, men att frukten är de godaste plommon som finns. Jag såg ändå fyra blommor på det trädet i år, men jag kan vänta. Det finns två till gamla sorters plommon som också är uppkallade efter den franska drottningen Claude (1499 – 1524) som var gift med Frans I av Frankrike – Reine Claude d’Althan och stor grön Reine Claude. Båda dessa ympade jag på stenfruktsympningskursen i april i år, och de ymparna tycks ha tagit sig fint.

Puckelryggiga och dygdiga Claude blev bara 24 år men hann med att föda 7 barn varav 5 överlevde. När jag läser om henne på Wikipedia verkar det inte som att hon har gjort något annat avtryck än att få ha gett namn åt dessa plommonsorter. Det är ju inte så illa, men man undrar varför någon ville döpa dem efter henne. Själv kallades jag som barn ibland Plommon av mamma för att jag var trög i magen och satt länge på dass och gavs katrinplommon. Det lät ju sött, om man inte visste varför. I förra veckan så lyssnade jag på ett webinarium om Vendel-tiden med Jonathan Lindström som föreläsare. Angående bilder av två mansgestalter gjorde han en utvikning om tvillinggudar som funnits i många kulturers myter och så också i Vendel-kulturen. Jag kände inte till detta, men det slog mig att det finns väldigt många gudar som är helt bortglömda idag. Är det till och med så att en gud som inte längre dyrkas glöms bort fortare än en människa som döpt en frukt som fortfarande äts?

Vi ses!

P.S. När jag sedan gick ut i fruktlunden så hittade jag ett fruktämne även på Reine Claude d’Oullins!