Det blir ingen leveransrunda på lördag för jag har en korvkurs på söndag att förbereda. Men jag hämtade hem två grisar idag som Julia står och styckar nu, så det kommer att finnas massa fint kött i gårdsbutiken till helgen. Och i morgon åker jag till REKO Boländerna i Uppsala för att lämna ut beställd korv. Du kan göra en beställning dit här. Vill du hellre gå korvkurs på söndag och göra din egen korv så ska du boka den här.

Donera!

Nämen, vad är det där för uppmaning! Jo, jag tänkte att den som inte kan eller vill köpa mina produkter ändå skulle få möjlighet att stödja min verksamhet. Kanske gillar du att läsa veckobreven, men skäms lite för att du inte orkar cykla till gårdsbutiken, bor i Tranås, eller hellre spelar ping pong på lördagar än träffar mig. Då kan du trycka på länken och se vart den tar dig.

De säger att ablationen i måndags gick bra, men jag vete tusan. Det har inte alls varit så lätt efteråt som de beskrev det och det har inte räckt med en Alvedon för att bli av med smärta utan jag har fått ta till tyngre grejer och mår rätt risigt och har tappat matlust och känner mig sjuk. Jag tror att det beror på att de brände väldigt nära magmunnen. Väntar just på ytterligare ett telefonsamtal från en läkare. Det kommer förstås att bli bättre när det läker.

Det är ändå lite synd, för jag åkte till sjukhuset med gott mod i måndags morse och jag sov härligt under narkosen. Jag kommer ju nästan alltid för tidigt till allting, så medan jag väntade på att preoperativa avdelningen skulle öppna så skrev jag följande text på telefonen. Kanske får den markera ett årstidsskifte i texten jag ibland skriver på i hemlighet.

Talgoxen stod för leda i barndomen. Dess vanligaste och första sång, oktavhoppen upp ner upp ner upp ner upp, var tomma på innehåll för honom, liksom intervallet oktav är tomt på spänning. Det fick honom att minnas hur det var att ligga sjuk, bunden till sängen av feber och halsont, hänvisad till sången utanför fönstret, och utsikten mot gården med en ensam tall och förortens hyreshus. Alla människor och barn försvunna till arbete eller skola. Det var knappast en sång, bara en signal, ett upprepande av samma toner i samma intervall i samma takt och tempo. Ljuden var meningslösa och tiden stod stilla.

Men nu signalerade talgoxen att det skulle ta slut, det skulle gå över, vintern skulle retirera och ljuden skulle komma tillbaka, först ljuden, sedan lukterna, sedan sången, sedan dofterna. Och sedan började den sjunga. Ge inte upp, hjälp är på väg!

Vi ses!

Kristofer