Toulouse, Lisa, Krille och lite högläsning

På söndag ska jag hålla i korvkurs här på gården, och eftersom det är mycket att förbereda så blir det ingen leveransrunda på lördag. Jag ser fram emot att ha kurs igen, de brukar vara mycket trevliga och intensiva. Den här är fullbokad, men det finns konstigt nog fortfarande fyra platser lediga för er att slåss om på kursen som jag håller den 22 februari.

Som alternativ till leveransrunda så åker jag på tisdag (10/2) till REKO Sollentuna 18:30–19:00 (i Häggvik) och REKO Vasastan 19:30–19:45 (vid Sabbatsbergs sjukhus) och lämnar ut korv, chark och styckdetaljer. Bland korvarna jag erbjuder så finns återigen Toulouse-korv, Lisas korv och Krillekorv, som vi gjorde i förra veckan. Jag kommer i U:s svarta Volvo för att kylbilen… ja, ni vet.


Jag är innerligt trött på vinter och kyla; jag vill ha värmen och lukterna tillbaka. Jag vågar ännu inte börja drömma om frön, fruktträd och planeringen av nästa odlingssäsong. Dels för att det känns som att kylan aldrig kommer att släppa sitt grepp, dels för att jag inte vet om jag ska planera för en fullskalig odling på Gunnarsbo, eller om jag ens ska odla något alls i Rönna om jag blir kvar här. Jag lever mitt liv i ett långdraget limbo som ger mig skavsår på hjärnbarken. 

Som distraktion och inspiration brukar jag regelbundet lyssna på vissa musikprogram i P2 – Kalejdoskop, Söndagsmorgon i P2, och Rendezvous till exempel – som får mig att upptäcka musik som jag inte har hört förut och som jag kan lägga till bland mina favoriter i musiktjänsten Qobuz. Det är tyvärr ovanligt, framför allt när det gäller äldre musik, att programledare i P2 berättar vilket år ett verk är komponerat. Det stör mig, för jag behöver den informationen för att göra mig en bild av den historiska utvecklingen och för att fästa tiden vid ett musikaliskt uttryck, och tvärtom. För någon månad sedan hörde jag en programledare berätta att stycket som just spelats var en sonat opus 10, nr 2, i G dur av Carl Maria von Weber som skrevs år 1810. Det var kring det året som Gunnarsbo byggdes, vilket får mig att fantisera kring vad det var för musik som de som bodde där, och i Ydre överhuvudtaget, fick höra under sina liv. Hur snabbt spreds ny musik under romantiken? Hur var tillgängligheten till den typen av musik på landsbygden, och till folkmusiken? Vad spelades det för musik i prästgårdarna och vilken musik kom en bonde i kontakt med förutom i kyrkan?

På sistone har jag lyssnat mindre på musik och mer på ljudböcker när jag har jobbat ensam eller kört bil. Jag tycker att ljudbok är en dålig term; de borde kallas höglästa böcker. Högläsning är ett alldeles eget hantverk, kanske till och med en konstform. Jag läser ofta högt när jag läser böcker i ensamhet. Jag tror att det är nyttigt och att det ger ett annat förhållande till innehållet i texten än vid tyst läsning. Om jag skriver något själv så läser jag det alltid högt för att känna efter om det finns en rytm i texten, och högläsningen avslöjar genast klumpigheter och upprepningar och annat som måste skrivas om. 

Jag lånar höglästa böcker från biblioteket, på nätet, jag förstår inte varför folk betalar för strömningstjänster för böcker. I förra veckan njöt jag oerhört av Lennart Jähkels uppläsning av Kerstin Ekmans Löpa Varg, en fantastisk bok, och den här veckan av Reine Brynolfssons uppläsning av Klas Östergrens Gangsters och herr Östergrens egen uppläsning av Renegater. 

Min mamma var skådespelerska och ibland när jag var barn så bad hon mig att läsa mot henne när hon skulle lära in en ny roll. Då satt vi i soffan tillsammans, jag med manuset och hon utan, och det kändes helt kravlöst och roligt att det för en gångs skull var jag som fick förhöra henne på läxan. Förmodligen var det oundvikligt att jag också försökte läsa motreplikerna med någon inlevelse. Jag tror att det var de där stunderna som gjorde att jag fick öra för när en skådis lät trovärdig eller klingade falskt. Vilket fick till följd att jag älskade bra teater, men plågades oerhört när jag utsattes för dåligt skådespeleri. Om jag som tonåring hade förstått att jag själv kunde styra mitt eget liv så hade jag kanske blivit skådespelare i stället för forskare och korvmakare

Vi ses!

Marknad, svalor och persikoblom

https://campaign-image.com/zohocampaigns/133052000002457092_zc_v53_artboard_1.png

På lördag står jag och Andreas på Bondens marknad på Södermalm igen mellan 10 och 15. Vi tar med oss det mesta från en stor och en liten gris som jag hämtade från slakteriet i tisdags och en massa korv och en del lufttorkat. Får jag fresta med lite karré, några ”ostron”, en fläskflapp, några salsiccia, citron/kummin/mejram-korv, cipolata, prinskorv, Nürnberger, Lisas korv, Toulouse-korv, Fläskmerguez, Falukorv, Leberkäse, Frankfurter, Isterband eller en Leverpastej? Förhoppningsvis hinner jag skiva och packa också av det lufttorkade, kanske till och med lite kallrökt lardo? Jag hoppas att jag får träffa några av er på lördag.

https://stratus.campaign-image.eu/images/129354000003189042_zc_v1_1715832072688_20240507_092009.jpg

Den estniska elefanten stod kvar på stranden i Pärnu i Estland där jag lämnade den för två år sedan. Jag har tillbringat en dryg vecka på cancerrehab på Tervis spa genom Curo Riksföreningen för Cancersjuka. Det har varit väldigt välgörande att få släppa alla tankar på företag och vardag på gården och slippa alla små störningar från tvättmaskin till diskmaskin, från inhandling till matlagning. Dagarna fick snabbt ett lugnt mönster med simning innan frukost och tre behandlingar innan lunch – massage, virvelbad för fötterna och paraffin-inpackningar för händerna – och promenader och egen tid på eftermiddagarna. När jag kom på måndagen och träffade läkaren så låg mitt blodtryck på 150 över 80 och pulsen på 102. I fredags låg blodtrycket på 122 över 70 och pulsen på 94. Jag är fortfarande trött av det förbannade hematomet i levern som fortsätter att trycka på matsäcken.

Det kanske inte var alla behandlingar som hade så stor inverkan på kroppen i sig, men viktigare var nog den meditativa stillheten innan, under och efter behandlingarna, en vila, utan stress till nästa aktivitet och utan pill på mobilen och utan socialt deltagande. En stilla stund för mig själv där tankarna fick röra sig fritt så länge de höll sig på plats i tid och rum. Jag satt och skrev lite grand, det blev bara några sidor nedskrivna, men riktningar, skisser till dialoger och händelser utvecklades i huvudet. Jag besökte en handelsträdgård och köpte ett ukrainskt persikoträd Sochny (eller sotsnõi eller Sočnij) och på Pärnus årliga trädgårdsmässa i en park intill boendet så köpte jag ett nordkinesiskt persikoplommon (Prunus salicina) Mi tao li. Några nektarinträd stod inte att finna.

Jag kom hem i måndags och försöker hålla fast vid stämningen. Jag saknar enkelheten och simturerna mycket, men inte fodret i matsalen.

https://stratus.campaign-image.eu/images/129354000003189042_zc_v1_1715836144874_20240514_153708_(1).jpg

När jag kom hem till gården var det full sommar! Persiko-, plommon- och körsbärsträden står i full blom. Jag tror att gräset och ogräset har växt två decimeter sedan jag kom hem. Och kycklingen har vuxit säkert 50% och hen och hön hade tagit sig ur sin inhägnad och lärt sig sola i hönsgården.

https://stratus.campaign-image.eu/images/129354000003189042_zc_v1_1715836395253_20240515_185449.jpg

Tornseglarna kom i förrgår och svirrar runt ladan och igår kväll upptäckte jag att det var en massa gullvivor överallt. Kraftfull sommarentré!

Vi ses!

 

En tur till REKO, lite kaffe, och något om bränningen

Det blir ingen leveransrunda på lördag för jag har en korvkurs på söndag att förbereda. Men jag hämtade hem två grisar idag som Julia står och styckar nu, så det kommer att finnas massa fint kött i gårdsbutiken till helgen. Och i morgon åker jag till REKO Boländerna i Uppsala för att lämna ut beställd korv. Du kan göra en beställning dit här. Vill du hellre gå korvkurs på söndag och göra din egen korv så ska du boka den här.

Donera!

Nämen, vad är det där för uppmaning! Jo, jag tänkte att den som inte kan eller vill köpa mina produkter ändå skulle få möjlighet att stödja min verksamhet. Kanske gillar du att läsa veckobreven, men skäms lite för att du inte orkar cykla till gårdsbutiken, bor i Tranås, eller hellre spelar ping pong på lördagar än träffar mig. Då kan du trycka på länken och se vart den tar dig.

De säger att ablationen i måndags gick bra, men jag vete tusan. Det har inte alls varit så lätt efteråt som de beskrev det och det har inte räckt med en Alvedon för att bli av med smärta utan jag har fått ta till tyngre grejer och mår rätt risigt och har tappat matlust och känner mig sjuk. Jag tror att det beror på att de brände väldigt nära magmunnen. Väntar just på ytterligare ett telefonsamtal från en läkare. Det kommer förstås att bli bättre när det läker.

Det är ändå lite synd, för jag åkte till sjukhuset med gott mod i måndags morse och jag sov härligt under narkosen. Jag kommer ju nästan alltid för tidigt till allting, så medan jag väntade på att preoperativa avdelningen skulle öppna så skrev jag följande text på telefonen. Kanske får den markera ett årstidsskifte i texten jag ibland skriver på i hemlighet.

Talgoxen stod för leda i barndomen. Dess vanligaste och första sång, oktavhoppen upp ner upp ner upp ner upp, var tomma på innehåll för honom, liksom intervallet oktav är tomt på spänning. Det fick honom att minnas hur det var att ligga sjuk, bunden till sängen av feber och halsont, hänvisad till sången utanför fönstret, och utsikten mot gården med en ensam tall och förortens hyreshus. Alla människor och barn försvunna till arbete eller skola. Det var knappast en sång, bara en signal, ett upprepande av samma toner i samma intervall i samma takt och tempo. Ljuden var meningslösa och tiden stod stilla.

Men nu signalerade talgoxen att det skulle ta slut, det skulle gå över, vintern skulle retirera och ljuden skulle komma tillbaka, först ljuden, sedan lukterna, sedan sången, sedan dofterna. Och sedan började den sjunga. Ge inte upp, hjälp är på väg!

Vi ses!

Kristofer

Leveransrunda på lördag med en massa korv och julskinkor, och något om nyupptäckta världar

https://campaign-image.com/zohocampaigns/133052000002457092_zc_v53_artboard_1.pngPå lördag, nu den 11 november, kör jag ut bokade varor till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm enligt schemat på hemsidans beställningsformulär. Formuläret har fokus på korv och julskinkor den här gången. Igår gjorde vi fänkålssalsiccia, Toulouse-korv och merguez, och idag ska vi, om de är klara, packa isterbanden vi gjorde i förra veckan, som har fått tre nattrökar sedan dess, och baconet. Det finns också en del andra frysta korvar. Om ni undrar var leverpastejen är på beställningsformuläret så finns den under fliken korv, för leverpastej är förstås ett slags korv, om man inte är så himla trångsynt så att man tror att korv måste vara något avlångt stoppat i tarm. Jag ska också skiva upp lite lufttorkad karré och lufttorkat ytterlår för sista gången på min vedervärdiga skärmaskin som till slut ska bytas ut på lördag. Seså, in och beställ!

Och nya världar

https://stratus.campaign-image.eu/images/129354000001931006_zc_v1_1699425243333_20231102_160518_(1).jpg Jag var uppe i Rättvik för sitta och skriva i tre dagar på Stiftsgården. Det behövde jag och det var skönt att lämna det invanda. Jag fick ganska mycket skrivet på en berättelse. Som ni vet så gillar jag att uppfinna hjulet på nytt och nu har jag uppfunnit skrivprocessen. Den fascinerar mig för det är så mycket oväntade saker som händer när jag sitter där och skriver. Den här gången kändes det som att det inte var jag som satt och hittade på, utan snarare som att jag satt och borstade bort det som skymde en berättelse som redan fanns där. Det var till exempel en sak som jag inte visste hur jag skulle lösa i berättelsen, men som när jag satt där och borstade plötsligt blev synlig så att jag bara behövde flytta in orden. Överhuvudtaget känns det mer som att jag skriver ner något som redan finns, än som att jag sitter och hittar på en berättelse. Det är mycket tillfredsställande.

Häromveckan fick jag en länk till en uppsättning filmer på Youtube om hantverksbokbinderi. Jag blev genast fast för det visade sig att det var väldigt lugnande för mig att sitta och titta på hur en australiensare skar perfekta snitt på exakta avstånd och vinklar och vek och sydde och limmade och pressade, samtidigt som han berättade mycket pedagogiskt med lugn röst vad han gjorde. En helt ny värld av verktyg, tekniker, papper, historia och estetik har öppnat sig och jag önskar just nu att jag hade utbildat mig till bokbindare för 30 år sedan. Jag har nu undersökt hela internet på jakt efter verktyg och material som jag behöver för att prova själv. Jag är kluven till det faktum att jag inte är ensam om intresset. Det hade varit skönt att vara lite unik, men det är praktiskt att det finns nätbutiker där jag kan handla det mesta av vad jag behöver. Fast det är obegripligt svårt att hitta A4-papper med liggande fiberriktning, kan jag meddela.

Men oroa er inte, detta nya intresse ska inte äventyra charkproduktionen. Jag har verkligen inte behov av att skaffa en ny hobby, tiden är egentligen alldeles för knapp för det, så jag har bestämt mig för att ta mig in i det här i mycket långsam takt, ett pappersark i taget. Tänk om jag kunde lära mig att renovera de gamla småtrasiga band som jag har i mitt bibliotek. Tänk om jag kunde binda in berättelsen som jag skriver på i ett oemotståndligt vackert band. Och vem vet, så småningom kanske ni kan köpa era jättedyra anteckningsböcker av mig.