Den här helgen kör jag ingen leveransrunda. I stället inviger vi Franzéns Charkuteriers kafé lite försiktigt. Jag och Rikard håller magasinet öppet och grillarna varma mellan 11 och 16 på lördag och söndag. Så här skrev jag nyss på Fjärdhundralands hemsida: Förutom kaffe, te, alkoholfri öl och vår fläderblomssaft så serverar vi enklare rätter från grillen baserade på köttet från de KRAV-certifierade grisar som vi har styckat, vår handgjorda korv och våra charkuterier, som alla är fria från nitrit och andra onödiga tillsatser, tillsammans med delikata tillbehör till stor del tillagade av lokala råvaror. Kom hit och slå er ner och njut av livet en stund i stillhet. (Tyvärr så har vi inte hunnit bygga ett utedass ännu, så där kan ni inte meditera den här helgen.)
Den här veckan styckar vi två stora grisar från Mats Lundqvist och i morgon gör vi också korv så att vi har i gårdsbutiken och att servera i helgen. Det blir förmodligen fänkålssalsiccia och citron/kummin/mejram-korv och merguez. Dessutom har vi isterband som är färdigrökta. Därtill blir det förstås en massa fina styckdetaljer från de två grisarna och som vanligt så har vi skurit upp en massa lufttorkat.
Kycklingarna gillar mig nu. När jag sträcker ned handen – eller skajliften, som de kallar den – i lådan så hoppar de upp i handflatan och på armen. I morse var de en stund fem stycken på en gång som satt där på min hand och underarm. Efter frukost lät jag dem komma ut i en bur i solen, i gräset, i vinden för första gången. De älskade det, och pickade ivrigt i sig av gräsen. Men jag lät dem bara vara där en stund, för jag har läst på om hur temperaturkänsliga de är den första tiden och jag oroar mig för att de ska dö. De är så söta. När jag satte mig ned på huk så samlades de runt och under mig. Sedan ville de inte hoppa ned i kartongen igen.
Tidigare när jag har fått kycklingar så har jag haft hönor som tagit hand om dem och därför har jag inte behövt följa dem så nära inpå. Nu har jag fått spela rollen av hönsmamma åt dem och det har gett mig en helt annan mycket närmre kontakt. Tre har dött längs vägen, men de som är kvar verkar friska och starka. Nu på sjuttonde dagen så ser de lite tufsiga ut med allt fler fjädrar som ersätter kycklingdunen. Jag märker också att de har lite olika personlighet. Det är ännu inte möjligt att avgöra vilka som kommer att bli tuppar och vilka som kommer att bli hönor. Så alla är fortfarande hens.