På lördag står jag på Bondens marknad på Södermalm i Stockholm igen, mellan 10:00 och 15:00 med Ulrica, Griskindspatrik och Albin. De färska korvar som jag kommer att ta med mig blir den ukrainska kovbasan, den franska Toulouse-korven och min variant av den tyska Thüringer Rostbratwurst, som tillverkas idag. Jag kommer också ha med mig av Fänkålssalsiccia, Nürnberger, citron/kummin/mejram-korv och Frankfurter, i fryst format samt färska styckdetaljer från de senaste två grisarna. Och lufttorkat och annat som är smått och som är gott.
Jag kan också ta emot bokningar från DEN MAGNIFIKA REALISATIONEN på frysta styckdetaljer på beställningsformuläret för upphämtning på förmiddag på Bondens marknad på Katarina bangata på Södermalm i Stockholm. Men observera att jag bara tar emot beställningar på frysta styckdetaljer och att de måste hämtas på förmiddagen, eftersom jag inte har plats i den lilla frysen utan måste förvara dem i frigolitlådor med kylklampar, och så kan maten inte ligga alltför länge. Boka inget annat på beställningsformuläret; övrigt kan du välja bland på marknaden.
Jag är ledsen och bedrövad. I söndags när jag kom ut så såg jag först en liten hög fjädrar och dun på marken, sedan en till och sedan två höns som låg döda i gräset, tuppen Majonnäs och en av de två bruna fjunisarna. Sex höns kom fram efter en stund, men fyra var försvunna. Räven har tagit hälften av flocken, däribland Frank, Solveig och min älskade Torsten. Jag har sedan dess gått med ett litet hopp om att någon ytterligare ska komma fram, men nu efter tre dagar ger jag upp det också. De är döda.
Jag känner mig känslomässigt bestulen. Jag hade kommit flera av dem så nära som individer, och jag tyckte också så mycket om dem som flock. Torsten, som kläcktes ett dygn före de andra, fick jag en väldigt speciell relation till och hon var också väldigt speciell som höna. Hon tyckte om när jag lyfte upp henne och hon gillade att sitta på min arm eller min axel. Jag inbillar mig att det hade något att göra med att vi fick det där första dygnet tillsammans bara hon och jag.
Flocken var också lite annorlunda som grupp. De gick inte alltid samlade utan kunde traska iväg på upptäcktsfärd ensamma eller i par ibland och vågade gå allt längre från sitt hus. Kanske var det därför de strök med? För att de inte hade begripit att omvärlden är full av faror. Jag hade intalat mig att det inte var någon större risk för dem nu, eftersom rävens valpar inte längre var små och desperat behövde förses med mat också från farliga platser, men det kanske var så att det här var en räv som nyss flyttat hemifrån och letade efter nya platser med tillgänglig mat. Det är så dumt för jag har alltid tyckt mig kunna känna lukten av räv när jag går i skogen där räven varit, och förra veckan så kände jag en väldigt stark rävlukt två gånger på gården, men tyvärr så tog jag den inte på allvar. Jag vet inte varför. Och jag lämnade hönsgården öppen så att de kunde gå fritt så snart den automatiska hönsdörren öppnades på morgonen.
Återstoden av flocken, Med Gudrun, Brandgulius, Irene, Hollandaise, Bearnaise, och den andra Fjunis, är dämpade och nedstämda. De var med om något hemskt och skrämmande. Nu är de instängda i hönsgården och livet är trist för dem och mig. Jag vågar bara släppa ut dem därifrån när jag går och ger dem lite köttputs och sitter med dem, eller när jag gör något jobb i trädgården intill. Det var inte så här jag ville ha det med mina höns.
Det är något speciellt med de här relationerna som sträcker sig över artgränserna. De är hoppingivande på något sätt. Att vi trots att vi inte har språket gemensamt kan skapa starka band mellan oss, att vi kan förstå varandras blickar och fylla varandra med glädje och kärlek bara för att det är sådana relationer vi egentligen vill ha. Jag har en sådan relation till min hund Sonja. Vi behöver inte den verbala kommunikationen för att förstå varandra. Vår relation skulle inte bli djupare om Sonja kunde tala. Tvärtom, tror jag. På något sätt ger det mig hopp om människan, men jag kan inte riktigt förklara varför, för jag har inte tänkt färdigt på det.
Jag önskar att jag kunde spela Lennie Tristanos Reqviem till Torstens minne, men det är alldeles för trösterik musik för att passa nu, för jag känner bara sorg och smärta över att jag inte fick säga adjö till henne varken före eller efter hennes död.