Början på något nytt

I fredags kom Sören och Inga och deras son Stefan från Tjälingegården i Skogstibble hit till gården för att hämta 11 av mina smågrisar. Det är början på en ny era, faktiskt. Tanken är vi inom den närmsta månaden ska föra över ett drygt 30-tal smågrisar, som de ska vara fodervärdar åt, till deras gård. Samtidigt ska de fortsätta den uppfödning av Linderödssvin som de påbörjade redan förra året när vi började prata om den här saken. När jag har slaktat av mina större grisar så kommer de fortsättningsvis sköta grisuppfödningen åt mig. Vi har kommit överens om att uppfödningen ska ske på i stort sett samma sätt som här på min gård, med utomhusdrift förstås, obesprutat foder, vaccinering i stället för kastrering, långa ditider och så vidare. Målet är att jag bara ska ha ett fåtal grisar kvar på gården för att exemplifiera hur grisar ska leva och hur de grisar har det som mina produkter görs av.

Emigranterna

Fördelarna med den här förändringen är många. Sören och Inga är riktiga bönder som kan odla fodret på egen mark och som är mer strukturerade och kan planera bättre än jag. Jag har haft ansvaret för grisarna (och allt annat) i sex år nu och har lärt mig tillräckligt om det för att våga lämna över ansvaret till någon annan. På så sätt kan jag fokusera på charkuterierna och så småningom gå upp lite i produktion, och om jag lyckas med det kanske jag också kan anställa någon till slut, om jag hittar någon som jag litar tillräckligt mycket på. Det ska också bli en lättnad att slippa det stora ansvar som det innebär att ha många djur, och den ångest som i perioder följer med det.


Jag, Sören, Inga, Stefan och min gamla vän Rolf (veterinären, fd livsmedelsverket, fd Gomans!) i våra finaste kläder.

I går utsågs Restaurang Esperanto återigen till Sveriges bästa restaurang av White Guide och det tycker jag naturligtvis är väldigt roligt eftersom jag levererar mitt kött till dem och tycker att de är oerhört sympatiska. Så här står det i den nya recensionen:

”Full tonträff är det också i linderödsgrisen, vars karré lätt halstrad gömmer sig tillsammans med en blåmusselkräm under en gracil crème fraiche-rundel som beströs med hasselnötter och skira bitar puffad fläsksvål. Aldrig förr har gris serverats med sådan finess.”

 

Nu ska Esperanto börja redovisa på menyn vem som har fött upp grisarna också, och det är bra för jag tänker fortsättningsvis inte leverera till restauranger som inte ger den informationen.

Nästa leverans blir nu på lördag den 11 mars och beställningsformuläret ligger här. Denna gång bjuds det på fina färska feta fläskkotletter och frysta isterband, Lisas korv och Nürnberger Rostbratwürstchen bland annat. Kimchin som min koreanska volontär hyllar finns också om ni behöver mer. Jag lägger förresten ner ett par klisterlappar med vårens leveransdatum och länken till beställningsformuläret i varje beställning den här gången så att ni kan ge dem till era vänner som alltid glömmer att beställa.

Vi ses!
Kristofer

Marzena och hennes salsiccia

Den här sommaren blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men jag har blivit som den där sparringgubben som fanns i Hobbex-katalogen när jag var liten. Jag hamnar alltid med fötterna på jorden och huvudet upp i atmosfären så småningom, trots smällarna. Så lyder åtminstone besvärjelsen.

Marzena

För några dagar sedan tog jag en av mina två ursprungliga grisar till slakt, modersuggan Marzena. Hon har nog gett mig åtminstone fem kullar, men slutade ge kultingar för knappt ett år sedan. Hon har varit en underbar gris att lära känna, en gång i tiden dominant och drottninglik, senare varm och godhjärtad, lite ängslig med åren. I unga år räddade jag livet på henne när hon fick rödsjuka och jag var tvungen att ge henne en spruta med antibiotika varje kväll i en veckas tid. Veterinären varnade mig att det skulle bli svårt när hon piggnade till, men eftersom vi redan kände varandra så väl så lät hon mig sticka sig varje kväll utan att protestera, för hon litade på mig.

Det kändes väldigt svårt för mig att ta henne till slakteriet, men det gick lugnt till utan stress och jag följde henne hela vägen till hissen som tog henne ner till gasbedövningen. Sedan grät jag och försökte hålla masken när jag fyllde i transportsedlarna på kontoret.

Vanligtvis känner jag inte grisarna som går till slakt på det här sättet. Jag har en annorlunda relation till dem, jag har redan från början vetat att de så småningom, efter ett hyggligt liv, ska gå till slakt för att omvandlas till livs-medel. Så har människan levt i symbios med grisen i flera tusen år, och så lever jag nära både liv och död i min vardag.

Om man har levt nära grisarna man föder upp så blir det viktigt att ta väl hand om köttet. Vanligtvis är det ju inte den som har fött upp grisarna som sedan säljer köttet eller själv förädlar det, utan uppfödaren säljer oftast djuret till slakteriet som säljer köttet vidare till grossister eller förädlare i flera led. Då bryter man ansvarskedjan och köttet blir anonymt. Då finns inget annat incitament för att göra bra produkter, förutom möjligtvis profiten eller den eventuella yrkesstoltheten. Det måste finnas en stark relation mellan uppfödaren och förädlaren/återförsäljaren för att det ska bli rätt.

Det blir av än större vikt att ta hand om köttet på rätt sätt från en gris man har stått nära. Jag har stått och styckat idag och jag har aldrig sett så fint kött. Jag ska ta tillvara varenda smula och hedra henne med att göra så gott jag överhuvudtaget kan. Jag tänker till och med använda sådant krafs och strunt som jag vanligtvis låter gå till spillo, blodiga bitar och sådant som inte ser så trevligt ut, och göra en emulsionskorv av det i nästa vecka, som en traditionell charkuterist. Kanske blir det min variant av falukorv. Nu vet ni vad den kommer att innehålla, det vill säga råvara av exceptionell kvalitet som en vanlig varmkorv aldrig varit i närheten av.

Karréerna vägde 7,5 kg! Den ena levererade jag till Sayan och FlorenciaRestaurang Esperanto igår, den andra ska jag lufttorka. Bogstekarna tror jag att Magnus EkOaxen Krog kommer att vilja ha. Den ena skinkan har jag benat ur och kommer att göra en culatello-liknande skinka av. Den andra kommer också att bli en lufttorkad skinka, men i en annan tradition. Sidorna kommer jag att göra pancetta av och kotlettraderna kommer att lufttorkas, utan fänkålsfrö den här gången så att jag behåller så mycket som möjligt att köttets egen smak. Resten kommer jag att använda i en Marzenas salsiccia som finns på beställningsformuläret denna vecka. Hur jag kommer att krydda den vet jag inte riktigt än, men förmodligen blir det med lite fänkålspollen, röd kampotpeppar och vitt vin.

Veckans beställningsformulär innehåller

  • Marzenas salsiccia. Se ovan
  • Münchner Leberkäs. Sydtysk korv som bakats i form i ugnen. Smaken får mig att associera till en mycket lyxig falukorv. Läs mer här.
  • Lufttorkad karré. Det som italienarna kallar coppa.
  • Lufttorkad fet kotlettrad. Kryddad med fänkålsfrö.
  • Lufttorkat ytterlår. Kryddat med enbär och rosmarin bland annat.
  • Fryst Thüringer Rostbratwurst. Klassisk tysk bratwurst med kummin.
  • Frysta lätt kallrökta isterband. Syrade, kallrökta och lite torkade. Innehåller korngryn.
  • Fryst Leverpastej. Efter recept på tysk Leberwurst.
  • Fryst rillettes.

Formuläret finns här.

Samma saker och lite till kommer att finnas i gårdsbutiken som är öppen från 10:00 till 20:00 som vanligt.

Välkomna!