Nästa leveransrunda blir nu på lördag den 26 september. Beställningsformuläret ligger här. Glöm inte att uppdatera sidan i din webläsare om den verkar inaktuell.

Nu blir det färskt kött igen! Den här veckan har Julia styckat och Eva packat två grisar som var lite mindre än normalt. Räkna därför med att priserna ligger i det nedre prisspannet. Idag ska Julia tillverka salsiccia med rostade fänkålsfrön, svartpeppar och vitt vin och Leberkäse, som alltså inte innehåller vare sig lever eller ost, utan är en lyxig bayersk emulsionskorv som bakas i ugn och kan ätas både varm och kall. Den packar jag i morgon med hjälp av min bror och 

min gamla vän Christina som hjälper till på gården i några dagar. Dessutom ska vi skära upp kallrökt bacon i bitar och det ska skivas lufttorkat ytterlår. Det finns nu också enkilospåsar med okryddat flott, jag orkade inte vänta längre på burkleveransen. Allt finns på beställningsformuläret.

På söndag återkommer evenemanget Mat & Människor i Fjärdhundraland, men i något annorlunda skepnad än tidigare, på grund av pandemin. Alla gårdar och företag som deltar har öppet öppet hus och tar emot er som vill komma och vi kan berätta om vår verksamhet för den som vill veta mer. Flera av deltagarna kommer inte att servera smakprovstallrikar som tidigare år. Jag tillhör den gruppen, men mer av hänsyn till min egen hälsa.

Mitt dalavete är moget nu och jag sörjer att jag inte har lyckats hitta någon att hyra in för tröskningen. Det är sorgligt att se det fina vetet förgås, men jag kan inte göra något åt saken och måste acceptera även detta. Jag ska aldrig mer odla spannmål utan att först försäkra mig om att någon kan tröska åt mig. 

Vad gäller hälsan så är det inte så mycket nytt. Jag har varit hemma från sjukhuset i en vecka nu och det fungerar. Jag får mycket hjälp och stöd från vänner och grannar. Jag tar det så lugnt jag kan och försöker äta upp mig så att jag ska bli rund och go. På måndag ska jag på möte på sjukhuset igen och då kommer man med största sannolikhet presentera en vårdplan för mig. Den kommer förmodligen handla om att starta en 2-3 månaders cellgiftsbehandling. Men jag tar en dag i taget och spekulerar inte om hur det kommer att bli. Nu ska jag åka och träffa min trevliga stomiterapeut Birgitta.

Vises!

Jag kör en leveransrunda nu på lördag den 19 september. Jag kör själv och beställningsformuläret ligger här.

I förrgår blev jag utskriven från sjukhuset och Anna körde hem mig till gården och tog hand om mig. Det känns lite overkligt att vara tillbaka här och sitta ensam och skriva nyhetsbrev igen. Jag ser en del saker ur ett nytt perspektiv, i en ny dager. Jag måste välja ut vad som är viktigast att ta hand om på gården. Jag kan bara göra en bråkdel av vad som borde göras. Jag borde helst inte göra någonting, men visst måste ändå utföras och då måste jag hitta sätt att göra det på så att alla lyft undviks och så att jag inte blir trött. Allting tar tre gånger så lång tid.

Men jag får hjälp. Jag följde just med Albin till slakteriet för att visa hur det går till, när han hämtade två grisar som Julia ska stycka i nästa vecka. När vi kom tillbaka hjälpte Peter till att lyfta upp grisarna på banan medan jag tittade på och gav instruktioner. Peter är den granne som jag lånade äggkläckningsapparaten av, och som fick ta hand om äggen när jag låg på sjukhuset. Igår kläcktes sju kycklingar och de får Peter vara fadder åt tills jag är lite starkare.

En sak som gjorde mig ledsen när jag kom hem var att upptäcka att någon stulit kassaskrinet i gårdsbutiken när jag låg på sjukhuset. Tänk att vara en så trasig människa att man får reda på att jag ligger på sjukhus och bestämmer sig för att åka till min gård och stjäla kontanter från min butik. Då måste man vara riktigt skadad i huvudet. Det skedde någon gång mellan torsdag lunch och fredag morgon. Berätta för mig om ni var där då och såg något konstigt. Jag letar efter en lämplig låda att ersätta kassaskrinet med, men har ännu inte hittat någon lämplig.

Igår tillverkade Julia leverpastejen alldeles själv, för första gången, enligt mina anvisningar, och även Nürnberger Rostbratwürstchen. Jag smakade pastejen på kvällen och den var perfekt. En applåd till Julia! Korven har jag inte testat än, men jag är övertygad om att den är lika god som vanligt. Det blir den första korv som lämnar mitt charkuteri som jag personligen inte har haft fingrarna på. Är det sorgligt? Nej, det är en utveckling framåt. Eva står och packar Landjäger just nu, så den har jag också lagt upp på beställningsformuläret. Den kommer tyvärr med en brasklapp om att den kan innehålla spår av vissa allergener, eftersom den låg i produktionen samma dag men efter tillverkningen av merguez-korven med den dumma harissan som kunde ha spår av sesam­frö, senap, selleri, gluten, nötter och jord­nötter.

Produktionen kommer förmodligen att se lite annorlunda ut framöver, tills jag får lyfta saker igen och har fått tillbaka orken. Nu blir det nog styckning varannan vecka och produktion varannan vecka för Julia, och utbudet på beställningsformuläret kommer att variera därefter. Eftersom det var ett tag sedan den senaste slakten, så är det en hel del frysta styckdetaljer på formuläret den här veckan. Det är viktigt att ni fortsätter att handla, så att det kommer in pengar till Julia och Evas löner.

Det har ännu inte fattats beslut om någon vårdplan för mig, men det kommer snart att göras. Jag gissar på behandling med cytostatika och sedan kirurgi. Men först måste jag hämta mig efter den stora bukoperation som jag just gick igenom. Jag tycker att det verkar som att jag fortfarande har bra läkkött, eftersom jag kunde åka hem redan en vecka efter den här tarmoperationen.

Jag funderar inte över min prognos och jag känner mig inte

 nedslagen eller ledsen egentligen. Jag ha lärt mig en del saker de senaste åren som jag har nytta av nu. De farligaste saker som jag kan ägna mig åt är ilska och självömkan. Jag brukade ägna mycket tid åt dessa två och det var en större fara för mitt liv än vad jag nu går igenom. Självömkan har jag strypt och begravt, och ilskan drabbar mig inte så ofta längre. Jag har också lärt mig att jag inte kan ändra det förflutna och att det är meningslöst att oroa sig för morgondagen. Det enda som är verkligt är det som är här och nu. Det är inte en besvärjelse, det är ett konstaterande. Jag vill göra det bästa jag kan av det här ögonblicket och fortsätta att lära mig mer så länge jag kan.

Tack för alla fina hälsningar och reaktioner på mitt förra brev; på mejl, twitter, facebook, sms, messenger och på kort. Det har värmt mig och det har hjälpt mig.

Vi ses på lördag!