Nu är det här året snart slut. Jag arbetade hårt fram till jul, och nu tillåter jag mig att inte tänka på produktion ett tag. Det är väldigt skönt att låta hjärna och kropp vila, men också väldigt ovant att ha fri tid. I går kväll ställde jag mig till min förvåning och slipade ner och oljade en köksbänkskiva för att jag hade så svårt att göra ingenting. Så jag behöver nog lite mer avslappningsövningar i några dagar innan jag börjar den ständiga planeringen av produktion och leveransrundor igen.
Det här året började inte så bra med en väldigt lång vinter med dålig försäljning och en upptäckt metastas i levern som brändes bort i april, med en blödning och ett stort hematom till följd. Nu, två kontroller senare, har hematomet nästan försvunnit och inga tecken på metastaser har synts till.
Sedan försäljningen tog fart igen under den sköna sommaren så har det, trots en hel del oväntade stora utgifter, gått fortsatt bra under hösten och vintern med stadig försäljning på Bondens marknad. Jag har inte behövt trycka på panikknappen en enda gång. Jag är oerhört tacksam för det stöd som jag har fått från er som köpt mina varor, och inte minst de av er som inte har kunnat köpa mina varor men ändå stöttat verksamheten med donationer, för att inte tala om er som gjort både och! Jag ser det som att vi driver den här verksamheten tillsammans och jag känner stor värme för er alla.
2024 var året då jag blev tunnhårig. Jag har visserligen varit omväxlande tunn- och tjockhårig flera gånger de senaste åren, under och efter cytostatikabehandlingarna, då håret har kommit och gått och med olika kvalitet, färg och lockighetsgrad. Men den här gången tror jag att det har med åldrandet att göra. Nästa år fyller jag 60 år och det är helt obegripligt för mig.
Det som hände i mitt liv innan jag fyllde 30 känns en aning avlägset, men det mesta som har hänt sedan dess känns som att det hände i förra veckan, eller förra månaden eller förra året, eller häromåret. Jag minns som igår när jag fick en kastrull i 30-årspresent vid firandet på Cliff Barns 1995. När jag får höra att jag ska fylla 60 år, så är det med 30-åringens öron och svårt att begripa, för det är först någon gång de senaste fem till tio åren som jag tycker mig ha blivit vuxen.
Det sägs ibland att man inte bara är den ålder som man har år som, utan att man också även är alla tidigare åldrar i sitt liv. Det tycker jag är klokt, och det stämmer överens med min erfarenhet. Numera, när jag ser en äldre man – och jag tycker att nästan alla män är äldre än jag – eller kvinna, så kan jag ofta se den unga pojken eller flickan i hens ansikte. Den erfarenhet jag har uppnått i livet är ekvivalent med alla dessa olika åldrar inom mig som jag i viss mån förstår och har kontakt med. Kanske är det vad som gör att jag kan se dem också i andras ansikten.
Jag tycker att fenomenet tid blir mer och mer fascinerande ju mer jag funderar över dess natur. Som fysikalisk storhet och fjärde dimension är tiden mycket svårare att begripa än de andra dimensionerna, trots att vi har lika mycket vardaglig erfarenhet av den som av höjd, bredd och djup. Vi ser egentligen bara tiden genom hur andra fysikaliska lagar samverkar med den, i förfallet, i termodynamikens entropi, i utveckling och förändring. Men tiden själv känner vi inte.
Metaforerna kring tiden är oräkneliga och kanske står de ibland i vägen för sannare bilder av hur vi befinner oss inom den. Vi ger tiden en riktning vilket den kanske inte har. Vi förlorar tid och tiden är utmätt. Jag har läst någonstans att man i andra kulturer ser tiden som något som flödar emot en, vilket ger en annan syn på vad man har och vad som kommer.
På sistone har jag funderat på det här hur vi bär alla våra åldrar inom oss, och hur då den förflutna tiden liksom har lagts i skikt ovanpå varandra. Om man föreställer sig att tiden förhåller sig till rummet, till platsen, på samma sätt som tiden lagras som minnen i våra liv, i våra kroppar, så uppstår en spännande tanke. Om man för enkelhetens skull likställer tid med det som sker, och allt som sker på en plats lagras ovanpå det som tidigare skett, så bildas skikt av tid. Om tiden som dimension ackumuleras i rummet, så finns den tidigare tiden, eller tiden som den var, kvar på samma plats. Jag menar alltså inte det konkreta som fältarkeologerna studerar, jag menar tiden som var. Det finns ingen anledning att ta för givet att den är försvunnen bara för att dess spår har vittrat sönder.
På Trögden, som halvön ner i Mälaren sydöst om Enköping kallas, känns tiden. Det gamla kulturlandskapet är bevarat, vägarna slingrar sig fram mellan gärdena och kyrkorna, och stenhällarna är fulla av hällristningar. På sådana platser mår jag bra, till skillnad från platser utan kulturhistoria, eller med skövlade landskap. Här på gården har jag skapat min egen historia, och stenar och träd och hagar och byggnader och rum och platser rymmer mina minnen, och utsikten över de böljande slänterna, åkrarna och småskogarna ger mig lugn. Men jag har inte satt mig in särskilt mycket i gårdens tidigare historia. Och trots att jag trivs här och platsen har betytt mycket för mig, så förstod jag i somras att det egentligen inte finns något som håller mig fast här.
Den plats i södra Östergötland som jag vill flytta till, blev jag förälskad i redan när jag såg foton därifrån, och när jag besökte gården och fick gå runt i rummen, så visste jag med en gång att jag ville bo där. Nära och avlägsna släktingar har bott i området i många hundra år. En av de avlägsna – farmors farfars farmors syssling – visade sig ha bott på den gården mellan 1800 och 1810. Kan epigenetiken förklara kärleken till ett landskap?
Jag förstår att det jag skriver kan missuppfattas som något slags vedervärdig jord-och-blod-chauvinism. Det är inte så jag menar. Jag leker bara med tankar om tid och rum, och hur lite vi egentligen vet om det som präglar våra liv. Jag har en tydlig bild av vad jag vill göra i mitt liv nästa år. Det som står i vägen är att jag måste få min gård såld. Nu har jag sänkt priset och ska börja annonsera visningar igen. Håll tummarna och fortsätt läsa mina nyhetsbrev för ytterligare omfattande skildringar av min hårväxts utveckling!
Jag önskar er ett Gott Nytt År!
Efterfrågan är dålig nu, så jag försöker hålla ner utgifterna och har varken produktion eller styckning den här veckan, för jag har tillräckligt med grejer i lagret att sälja. Därför kör jag en leveransrunda nu på lördag igen. På beställningsformuläret finns i stort sett samma saker som förra veckan, för då gick det inte åt så mycket.
Eftersom både Toulouse-korv och Nürnberger Rostbratwürstchen har efterfrågats på sistone och jag är en så flexibel och omtänksam människa, så tillverkar vi båda sorterna i morgon. På torsdag lägger vi ut en del av dem i gårdsbutiken och på lördag kör jag ut båda sorterna och resten av utbudet som ni kan boka på 
