Denna vecka har Julia styckat två ganska stora linderödssvin uppfödda hos Inga och Sören i Skogstibble – 112 respektive 130 kilo. Grisarna alltså. Jag kör som vanligt en utlämningsrunda på lördag, den 15 maj. Jag vet att det är Kristi Himmelsfärd på torsdag och då är ju fredag en klämdag. Det betyder att ni ska klämma i er korv då, oavsett om ni är i staden eller har åkt ut till landet redan. Det finns ganska mycket och många sorters korv i gårdsboutiquens frysbox.
Jag vill påpeka att det går utmärkt att i kommentarsfältet uttrycka önskemål om förpackningars storlek, feta eller magra bitar, eller något annat. Vi läser alltid kommentarerna och försöker tillfredsställa er efter bästa förmåga. Beställningsformuläret består denna gång alltså av styckdetaljer från linderödsgrisarna och fryst korv. Eftersom det nu verkligen är grillsäsong så har Julia också skurit ut skivor av rostbiff, som vi brukar under sommaren.
I söndags åkte jag till Svartbäckens Trädgård här i Fjärdhundraland. Det är en småskalig handelsträdgård där Kalle och Malin själva ympar intressanta sorter av fruktträd på olika grundstammar, men de har också mycket andra växter och en hemlig agenda. De hjälpte mig att plocka ihop tre päronträd, två körsbärsträd, två plommonträd och en körsbärskornell som en början till lustgården som jag ska anlägga i den gamla grishagen. Nu håller jag på att planera hur träden ska stå och det kommer att bli så fantastiskt vackert. I övrigt så gräver jag odlingsland när jag orkar och planterar sättpotatisen och börjar fröså grönsakerna som jag vill ha i sommar och höst. Jag tänker bra när jag gräver.
Nu är det bara en cellgiftsbehandling kvar och sedan fyra veckors återhämtning innan den avslutande operationen som kommer att ske kring midsommar.
Tankar från grönsakslandet:
Att ha en bit mark som jag kan göra vad jag vill med får mig att känna mig rik. Min mark är en pannå att måla på, eller ett tomt blad och en penna. Att bearbeta marken är konkret konst. Den mest konkreta konst man kan föreställa sig. Jag gräver ett potatisland. Jag bänder upp en jordkoka i taget med grepen, sätter mig ner och bryter sönder den med händerna, det är lerjord här. Maskrosplantorna med sina tjocka rötter slänger jag i plastkorgen, och när den är full tömmer jag den i en hög hos hönsen, så att de får något att sprätta i. De behöver lite grönt nu när de är instängda i sin hönsgård under fågelinfluensautbrottet. Att gräva i jorden är verklighet. Att se marken och träden, myllan och gräsen, himlen och jorden, är verklighet. När jag gräver mitt land så gräver jag i mitt minne för att försöka minnas hur jag kände när de sa att jag hade cancer. Jag som inte står ut med tanken på att mitt liv ska ta slut en dag, borde ha blivit skräckslagen. Men det blev jag inte, till min egen förvåning. Jag minns känslan av att det här, det är jag väl förberedd inför. Känslan påminde om tillfredsställelsen av att äntligen få användning för de där sakerna som man sparat på, bara för utifall att. Men i stället var det alla de där erfarenheterna, som jag dragit på mig, som gett mig en förmåga. Bara för utifall att. Erfarenheterna av det allra mest påtagliga och verkliga. Erfarenhet av panikångest, ensam i New York, övergivenheten stupfull på gatan mitt i natten i en italiensk småstad, det skräckinjagande irreversibla när jag fick en raket i ansiktet och förlorade synen på höger öga, oförmågan att begripa vad som hände när jag höll mammas hand när hon dog, obegripligheten i att pappa inte längre var pappa när han försvann i sin sjukdom. Och den mest verkliga upplevelsen av alla, när jag höll min döda dotter, hon som dog innan hon föddes, men som ändå skulle födas ut. Hon som fick heta Karin. När jag såg och höll i det livet som aldrig fick gro, ingenting var någonsin verkligare än det. Det som fick mig att överleva var helgerna på torpet ute i skogen en halvmil från närmsta granne. Där grävde vi långsamt i jorden och anlade odlingar och var mycket nära naturen. De regelbundna oregelbundenheterna i former och mönster och avsaknaden av räta vinklar läkte min hjärna. Efterhand blev det allt konstigare att åka hem till den konstgjorda storstaden på söndagarna. Då började jag läsa annonserna om små jordbruksfastigheter till salu. Och det är den egentliga orsaken till att jag nu finns här, det som jag aldrig berättar om när folk frågar om hur det kom sig att jag flyttade från staden. Så när verkligheten kom med en liten tumör och en massa metastaser, så visste jag på något sätt precis vad var jag hade att handskas med. Och det gjorde att jag aldrig blev riktigt rädd. Och jag tror att det är en anledning till att jag överlever det här.
