På lördag den 29 juni blir det en leveransrunda till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm igen. Två sorters korv finns att beställa på beställningsformuläret – salsiccia med rostade fänkålsfrön, svartpeppar och vitt vin, och Thüringer Rostbratwurst, den tyska klassikern som bland annat är kryddad med kummin. I köttväg finns det urbenade kotletter och jag fortsätter rean på fryst bogstek, fryst vinkellägg och fryst fläskduva.
Processen att anställa någon som kan hjälpa mig att stycka på deltid fortsätter, och jag stressas av att jag skulle behöva börja lära upp någon redan nu för att vara redo inför höstmarknaderna. Jag hoppas på att turen ska komma mig till undsättning ännu en gång.
Den senaste veckan har jag lyssnat på de 24 första avsnitten av podden Odlarna. I varje avsnitt intervjuas en person för vilken odling har en viktig plats i livet. På något sätt lyckas programledaren få dem att öppna sig och berätta sina livshistorier, så programmen handlar egentligen ganska lite om själva odlingen men desto mer om odlarna och vad trädgården, odlingslandet, eller deras odlingsmetod betyder för dem.
Det är mycket intressant och får mig att fundera över varför odlandet har betytt så mycket för mig, åtminstone i perioder av livet. Alltfler minnen ger sig till känna. Farmor som tog min hand i sin ofattbart lena hand för att gå ut och skörda sockerärtor och lägga tång på rosorna. Hennes syster Janas alla krukväxter som fyllde det gamla skolhuset. Hur jag lossade tre betongplattor på barndomens uteplats i Stockholmsförorten Sätra, för att göra ett eget litet grönsaksland i sanden bland myrorna. Pappas potatis- och röbetsland vid sommarhuset på Österlen. Och långt senare när odlingen och naturen fick mig att läka på torpet på Vikbolandet när död och sorg hade förstört mitt liv
Sedan jag flyttade till den här gården för nio år sedan har mina egna odlingar inte riktigt tagit fart. Jag har påtat lite grand, med entusiastiska skov om någon vecka här och där. Men nu har det blivit så där viktigt igen. Varje varm kväll de senaste veckorna har jag varit ute och petat i odlingarna, planterat ut sådan som jag förgrott, rensat ogräs och erövrat mer land till odling. Allt har inte gått så bra, grishagen söder om trädgården där jag satte långa rader av potatis i mitten har exploderat med tistlar, målla, maskrosor och nässlor. De fanns inte där för en månad sedan, och högmodet fick mig att tro att hela hagen var i min makt. Men nu vet jag att jag nästa år får börja med att tukta den styva leran en liten bit i taget
Bättre har det gått med ”minihagen” vid pannrummet, där jag hade grisar till för tre somrar sedan. Där har jag satt bondbönor, purjolök, rödbetor, morötter, svartkål, grönkål, potatis, majs, störbrytbönor och olika sorters vintersquash. Och i trädgården har jag gjort ett sparrisland omgärdat av två sorters frilandstomater och haverrot (som inte verkar komma upp).
Det spelar nästan ingen roll hur trött jag är på kvällarna, jag vill ändå gå ut och fixa lite till i landen. Jag njuter av det utan att riktigt veta varför. Den tråkiga gräsklippningen har transformerats till ”hämta gräsklipp” för att täcka odlingarna med, och jag behöver bara klippa så mycket som behövs till det, resten får bli äng. I landen kan jag göra något utan någon som helst tanke på hur någon annan värderar vad jag gör. Jag gör det bara för min egen skull
Det ger mig omedelbar tillfredsställelse att rensa bort ogräs och ge till grisarna som omvandlar det till kött, och se hur jag får mer land att plantera i. Och det längre perspektivet ger mig spänning och förväntningar på hur det kommer att se ut om en månad när det blir dags att skörda det första, hur det kommer att bli att skörda till hösten och lära om hur grönsakerna bäst förvaras över vintern, om planerna för nästa års odlingar, och vetskapen att varje gång jag tillför gräsklipp så blir leran lite lite bättre och på års sikt så kommer jag att ha den mest fantastiska odlingsjorden i mina land
Kanske är det just det, att det som ger omedelbar tillfredsställelse nu, också är grunden för det som ger utdelning först på lång sikt, som gör det så lätt för mig att njuta av det. Eller så har det med känslan av kontroll och makt över mitt liv att göra, och att jag gör det här bara för min egen skull och precis hur jag vill. Eller så handlar det om trösten i att se hur naturen omfamnar och gör allt för att ett frö eller en liten planta som jag sätter i jorden ska växa upp och bli stark och blomma och ge frukt.
Vi ses!
