I morgon och på söndag (30-31 juli) håller vi kaféet öppet. Då serverar jag, Rikard och min kompis Albin fika med grillade korvar och smarriga tillbehör och den delikata Rönna-bakelsen. Menyn är inte helt spikad än, så vi kan vara öppna för förslag.
På söndag den 31 juli försiggår även evenemanget Tuva och täppa i Fjärdhundraland. Då är min blivande fruktlund öppen och jag tillgänglig för att berätta om fruktträden och bärbuskarna som jag började plantera förra sommaren, och öppen för förslag och era lärdomar och tips.
I början av veckan tog jag semester, därav det sena veckobrevet. Jag och Ulrica åkte ner till Kinda och Ydre kommuner i Östergötland. Ulricas familj har klockargården i Torpa och min släkt har ett myller av kopplingar till båda kommunerna genom århundradena. Till exempel så var min anfader Hemming Samuelsson nio generationer tillbaka gästgivare på Kisa krog (nu Kisa Wärdshus) då Karl den XI tittade förbi och utsåg den till Smålands bästa restaurang 1692, och det var en annan anfader, Lars Magnus Holmberger, som lät bygga den nuvarande prästgården i Torpa 1799. Vi åt frukost på mitt värdshus och den var fortfarande god.
Vi besökte min underbara farkusin Erik och Gull och min syssling Gustav, i den gamla skolan i Axhult där min farmoster Jana var lärare och som jag har så starka barndomsminnen från. Min bror och jag lekte med de gamla floretterna och sov i den gamla skolsalen där när vi var på genomresa som barn på väg till Göteborg eller Österlen. Erik och Gull har en fantastisk liten trädgård med ett tjugotal äpple-, päron- och körsbärsträd, förutom frodiga grönsaksodlingar, tre växthus, några svensk blå anka, ett tjugotal vita brevduvor, kindahöns, en gammal nubisk åsna och en häst. Erik hävdade att Janas gamla bigarråträd är av en alldeles egen sort som är unik för Axhult (och kanske grannbyn). Den ska jag få ympris av och försöka föröka till min egen trädgård, för körsbären var utsökta.
Dagen därpå blev vi bjudna på lunch i vackra välbevarade Torpa prästgård av Martin och Ninna, och fick se ytterligare en fantastisk trädgård i sluttningen ner mot Sommen och med utsikt över Torpa kyrka. Martin är nog den som känner till mest om min släkt på farmors sida och han berättade fantastiska historier när vi bläddrade i hans arkiv efter lunchen. Tyvärr fick jag veta att vi kanske har del i skulden för Axel von Fersens lynchning i Gamla stan 1810, då en anfader som var läkare hade fått i uppdrag att genom obduktion reda ut huruvida kronprins Karl August hade blivit förgiftad eller ej, vilket lynchmobben anklagade von Fersen för att vara inblandad i. Men anfadern hade det så trevligt på prästgården att han inte kom iväg i tid för resan till Stockholm. Jag framför härmed min ursäkt för dröjsmålet till Fersens eventuella släktingar. Vi pratade också om porträttet av Linné, som Erik och Gull har, som Pehr Holmberger, ni vet Linné-lärjungen med senapen, lät måla, och om David Pontin, den andra Linné-lärjungen, som var skeppspredikant och blev kidnappad i Indien på sin väg till Kina. Och om farfars far Konrad Franzén, charkuteristen i Målilla som skrev brev till farmors far redaktören Hugo Holmberger i Eksjö och begärde pengar för att hans romantiska dotter hade satt griller i huvudet på farfar som valde att bli präst i stället för att utbilda sig till något fint och användbart. Och många många fler historier.
Landskapet i Kinda och Ydre är något av det vackraste Sverige jag känner till och kanske den del av landet som jag känner mig mest hemma i. I det kuperade och skogrika odlingslandskapet med alla små sjöar känns historien ligga så nära ytan. Det fascinerar mig och jag har svårt att begripa de som faktiskt inte är intresserad av de personliga ödena i förfädernas historia. Tyvärr så var resan så full av starka intryck att jag nästan alldeles glömde bort att fotografera. Men det är också ett tecken på att jag var närvarande och njöt av stunden, det som man mår så bra av och som man bör ägna sin semester åt.
På lördag den 23 juli kör jag en leveransrunda till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm, med de varor som ni beställer på 
Den 31 juli deltar jag också också i 
I förrgår lade jag ett nättak över hönsutegården, för att skydda kycklingarna från attacker från skator och andra hot ovanifrån, och sedan lät jag mina tolv tre veckor gamla lärjungar flytta ut från vardagsrummet till hönshuset. De har inte riktigt vant sig än och är lite blyga för utomhuset.
Men de har olika personligheter och deras fjädrar och dun är olika tecknade. Torsten och Gudrun är båda svarta och vill flyga upp och sätta sig på min hand så snart den kommer inom räckhåll. Sedan igår har Torsten börjat klättra upp längs min arm för att sätta sig på min axel. Ibland viskar han hemligheter i örat på mig. Då blir jag glad.
Den här helgen kör jag ingen leveransrunda. I stället inviger vi Franzéns Charkuteriers kafé lite försiktigt. Jag och Rikard håller magasinet öppet och grillarna varma mellan 11 och 16 på lördag och söndag. Så här skrev jag nyss på 
Kycklingarna gillar mig nu. När jag sträcker ned handen – eller skajliften, som de kallar den – i lådan så hoppar de upp i handflatan och på armen. I morse var de en stund fem stycken på en gång som satt där på min hand och underarm. Efter frukost lät jag dem komma ut i en bur i solen, i gräset, i vinden för första gången. De älskade det, och pickade ivrigt i sig av gräsen. Men jag lät dem bara vara där en stund, för jag har läst på om hur temperaturkänsliga de är den första tiden och jag oroar mig för att de ska dö. De är så söta. När jag satte mig ned på huk så samlades de runt och under mig. Sedan ville de inte hoppa ned i kartongen igen.
Tidigare när jag har fått kycklingar så har jag haft hönor som tagit hand om dem och därför har jag inte behövt följa dem så nära inpå. Nu har jag fått spela rollen av hönsmamma åt dem och det har gett mig en helt annan mycket närmre kontakt. Tre har dött längs vägen, men de som är kvar verkar friska och starka. Nu på sjuttonde dagen så ser de lite tufsiga ut med allt fler fjädrar som ersätter kycklingdunen. Jag märker också att de har lite olika personlighet. Det är ännu inte möjligt att avgöra vilka som kommer att bli tuppar och vilka som kommer att bli hönor. Så alla är fortfarande hens.
Nu på lördag den 9 juli kör jag en leveransrunda till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm om ni beställer varor på 
Loppisrundan i Fjärdhundraland i helgen blev mycket lyckad för mig. Jag hade gissat att det antingen inte skulle komma någon alls, eller att det skulle komma alldeles för mycket folk så att det blev kaos, men ingenting blir någonsin som man tänkt sig och det blev i stället alldeles lagom med folk. Rikard och jag serverade fika och grillade korvar framför magasinet. Vi snackade mycket med de pratsugna gästerna som var en lagom blandning av gamla stamkunder och nya, och det hela var riktigt trevligt.
De tretton kycklingarna växer på. De håller på – piper och rejsar runt – i en stor låda bakom mig i rummet där jag sitter och skriver det här. Ibland när en grupp har lagt sig tätt intill varandra och somnat så kommer en rusande och hoppar upp så att den faller ner mitt i den varma mjuka högen på bästa platsen! Än så länge är de för små och temperaturkänsliga för att få vara ute i naturen.