Där borta i skogsbrynet börjar nästa år. Inne bland träden kan vad som helst dölja sig. Men vi är inte där än. Jag sitter i natten och tänker tillbaka på året som gått. I förra veckan påmindes jag om oktober då Keyyo kom för att få en introduktion i hur korvtillverkning går till, som hon nu har lagt upp klipp ifrån på YouTube. Jag gillar filmen. Jag känner inte riktigt igen korvmakaren, men han känns bekant och verkar trevlig, tycker jag. Vill ni känna er som Keyyo och också träffa en trevlig korvmakare så kan ni gå en av mina korvkurser. Jag vore extra glad om jag kunde fylla kursen den 11 februari för då har en kille bokat in sig som har haft otur och fått vänta ett år på att kunna gå kursen, och det vore trist om jag skulle behöva ställa in hans kurs igen. Äh, nu får det vara nog med reklam i det här brevet!

Jag kom in i det här året från ett ganska trist håll. Ett par månader innan hade jag fått veta att cancern hade kommit tillbaka med en metastas i levern, som de förmodligen hade missat fröet till vid leveroperationen ett halvår tidigare, och jag påbörjade en ny omgång cellgiftsbehandlingar strax innan det nya året. Men året började både bra och dåligt. Först lade åklagaren ned åtalet om arbetsmiljöbrott och hotet om en företagsbot på 150 000 för att Julia skurit sig i tummen ett och ett halvt år tidigare.

Därpå gick kylbilen sönder ett par gånger för att slutligen ge upp i ett motorhaveri i slutet av månaden. Men i stället för att orsaka katastrof så ledde det till en underbar sak när ni utan motprestation bara klev in och hjälpte mig ur situationen genom 250 donationer till en ny kylbil. Och vilken kylbil! Den har förgyllt mina dagar på vägarna sedan dess, med sin komfort och pålitlighet, och jag blir fortfarande rörd när jag tänker på hur den kom till mig. Under de tio år som jag har hållit på med den här verksamgeten var detta ett av de viktigaste bevisen på att jag faktiskt gör något som är uppskattat. Men också ett reellt bevis på att vi tillsammans kan lösa problem om vi bara hjälps åt, och att man kan komma mycket längre om man bara vågar be om hjälp.

När jag tittar tillbaka i almanackan så förstår jag att cellgiftsbehandlingarna präglade vintern och våren, och de gjorde det framförallt genom att min ork minskade dramatiskt, men jag fick ändå en del gjort som jag minns bättre än behandlingarna. Till exempel så upptäckte jag jättepäronträdet i Hamra här nästgårds, och jag gick en kurs i ympning. Inte heller den stora leveroperationen i maj och efterföljande rehabilitering har någon framträdande plats i mitt minne, och när jag ser tillbaka på det där så kan jag definitivt säga att sjukdom inte är det ord som jag i mitt minne kommer att förknippa med detta år. Jag tycker att det är lite konstigt att det är så, men också väldigt skönt. Jag minns att jag sa och tänkte att det där återfallet är väldigt jobbigt men framför allt en stor obekvämlighet som jag bara har att acceptera och gå igenom, snarare än något som kommer att förändra mitt liv. Och så blev det.

I minnet finns i stället den vackra sommaren, som jag saknar, den lilla resan till Hälsingland och Dalarna, konserterna på Forsby Kvarn, de första skördarna av plommon, persikor och päron i fruktlunden och hönsen i trädgården. Och i kontrast med nuet – den underbara kroppsliga friheten i att aldrig vara rädd för att frysa. Tyvärr stannade också konflikterna med Livsmedelsverket i minnet, med den ångest och oro som de skapade till att börja med. Men det fina med det är att även där fick jag hjälp av er kunder, då en mycket erfaren jurist klev fram och erbjöd sin hjälp. Det var så skönt att inte vara ensam i det där, och att få hjälp med alla överklaganden. Och vilken lättnad när till sist Förvaltningsrätten dömde till min fördel i alla målen!

Sedan kom sensommaren och hösten med alla Bondens marknader. Jag tycker mycket om att stå på dem och vill fortsätta att göra det. Det ger mig en regelbundenhet som jag mår bra av, och en nära kontakt med dem av er som kan komma dit. Någon av er sa att hen refererade till mig som sin charkuterist, och det är precis så jag vill ha det, jag vill vara din charkuterist. Jag har tänkt mycket på olika sorters relationer det här året. Den här relationen mellan oss, mellan mig och er, mellan mig och mina kunder och nyhetsbrevsläsare, har förändrats över åren och blivit alltmer speciell. Det börjar i mina ögon mer och mer att se ut som att vi driver den här verksamheten tillsammans, och bara har lite olika roller i relationen, till skillnad från det så vanliga anonyma köp och sälj. Tänk om det vore så att folk i allmänhet började tröttna på det masstillverkade, anonyma, så ofta av dålig kvalitet. Tänk om folk toge sig tid att överväga sina inköp lite oftare, och valde sådant som håller i längden. Tänk om folk kunde, och tillät sig att, låta allting gå lite långsammare och ta den tid det kräver. Det är inte skrämmande utan skönt att föreställa sig det samhälle som skulle krävas för att stävja klimatförändringarna, eftersom det är ett samhälle som inte kan drivas av den uppskruvade konsumtion som vi lever i idag.

Under året har jag också fortsatt mitt hemliga skrivprojekt där jag fantiserar och hittar på och får öva mig i att formulera och uttrycka mig. Det är väldigt tillfredsställande varje gång jag sätter mig ned och skriver, och varje gång så blir jag förvånad över vad som händer i skrivandet. Det får mig också att reflektera, ur många olika infallsvinklar, över språket, och vad som är mitt språk och mitt förhållande till orden. Jag har till exempel förstått att rytm är väldigt viktigt för mig i relation till hur jag sätter ihop orden till fraser och satser. Snubblar jag på takten eller upprepar stavelser på ett sätt som får det att hacka, så ser jag det genast och måste ändra. Som med så mycket annat så uppfinner jag hjulet på nytt och njuter av det. 

Och varje dag under året har jag tränat min italienska i Duolingo-appen och nu kommit förbi nivån jag hade när jag bodde och pluggade två terminer i Perugia för mer än trettio år sedan. Förutom att utvidga mitt ordförråd så har jag framförallt kvar att lära mig verbformerna Passato Remoto och Congiuntivo Imperfetto. Just konjunktiven tycker jag är spännande och jag tror att idén om konjunktiven kommer att leta sig in i den påhittade berättelsen.