Om Kristofer Franzén

Jag flyttade sommaren 2010 från en hyreslägenhet i Stockholmsförort till en gård strax norr om Enköping för att föda upp mina egna linderödssvin och starta tillverkningen av Sveriges bästa charkuterier.

Kött, lufttorkat och en mjölrapport

Den här veckan har Julia styckat två väldigt fina grisar som jag har fött upp här på gården. De var alldeles lagom stora och med mycket bra hull. Styckdetaljer från dessa båda exceptionella grisar finns på veckans beställningsformulär där du kan boka varor för utkörning nu på lördag den 24 oktober, eller för upphämtning i gårdsbutiken när det passar dig (efter 16 på fredag). Eftersom vi inte hann med att göra korv den här veckan så skivar Eva upp lite lufttorkade grejer i morgon, både lufttorkad karré (coppa) och lufttorkat ytterlår som jag ska gå in och skörda i mognadsrummet.

I söndags åkte jag till min spannmålsguru Gustav för att mäta vattenhalten i mitt dalavete som står i pannrummet med en pelarfläkt för att torka. Det visade sig att vattenhalten hade sjunkit tillräckligt, det vill säga under den kritiska nivån 14%. Det var de gladaste 13% som jag upplevt på länge! Nu är spannmålen säker för lång tid framöver.

Nästa steg är att rensa säden, den kommer alltid med en del

 bös, ogräsfrön och skräp när man tröskar och det vill man ha bort innan man mal. Jag fick låna några såll av Gustav, men när jag testade dem på ett par kilo så insåg jag att det inte är ett rimligt förfaringssätt med 2,3 ton vete. Jag har blivit erbjuden en gammal “fläktvanna” som borde kunna göra jobbet, men jag vet inte ännu hur jag ska få hem den från vinden utanför Enköping där den står.

De två kilo som jag sållade och rensade för hand tog jag med mig till Mats, som har en mindre hemmakvarn och erbjöd sig att mala det åt mig. (Mats och Ylva har för övrigt företaget Pekoe som importerar ekologiskt te som jag varmt rekommenderar.) Färskmalet mjöl doftar väldigt gott. Och se så vackert det blev.

När jag kom hem satte jag genast en deg enligt det recept 

som blivit mitt standardbröd genom åren – en utveckling av ett av Martin Johanssons recept. Jag använde det för att kunna jämföra och se exakt vad skillnaden blir mot att använda siktat vetemjöl med en gnutta råg som jag brukar göra. Eftersom det hemmamalda mjölet är 100% fullkorn så förväntade jag mig att resultatet skulle bli annorlunda, och det blev det.

Det här liknar mer de rågbröd med surdeg som jag brukade baka en gång i tiden när jag försökte lära mig att baka genom att studera Jan Hedhs Bröd-bok. Nästa gång ska jag testa med surdeg för att få upp syran, men jag måste säga att det här blev verkligen jättegott också. Och så enormt tillfredsställande att ha gjort allt, från att bruka jorden, så och se det växa och mogna, skörda, torka, rensa och mala, och till slut baka näringsrikt och väldigt gott bröd av det. Gustav har lovat att försöka få fram en analys av proteinhalt och falltal, så det kanske kommer i nästa nyhetsbrev.

Angående hälsan så gav den första cellgiftsbehandlingen förvånansvärt få biverkningar; det sticker i fingrarna när händerna blir kalla och jag kan inte ta i frysta saker, jag fick hicka de tre dagar då jag tog en viss antiemetika (mot illamående), slemhinnorna i munnen har blivit lite sköra och huden på händerna har blivit torr och fått småsår. Och så blir jag lite trött emellanåt. Mer än så kan jag inte komma på. Det har inte varit mer att klaga på än om man har en vanlig förkylning. Detta glädjer mig förstås väldigt mycket. Jag försöker ta det väldigt lugnt för att kroppen ska få vila upp sig och återhämta sig inför nästa behandling på onsdag i nästa vecka. På måndag ska jag träffa läkare och diskutera blodvärden och sånt. Jag förväntar mig att de drar upp dosen från 80% till 100% nu när jag har klarat det så bra. Jag blir glad över era lyckönskningar och att ni inte drar er undan. Fortsätt så!

Vi ses!

Salviasalsiccia, mer leverpastej och Nünberger Würstchen

Det blir leveransrunda också nu på lördag den 17 oktober verkar det. På beställningsformuläret finns en ny salsiccia smaksatt med salvia och vitlök, små söta Nürnberger Würstchen och en ny omgång av den delikata leverpastejen. Dessutom finns det kvar av isterbanden och den skivade karrén, och det finns också detaljer av grisen som Julia har styckat den här veckan. Och jag fortsätter att portionera ut julskinkor.

Idag har jag tillbringat dagen på Akademiska sjukhuset för min första behandling med cellgifter. Först fick jag en venport inopererad på bringan och sedan var det direkt upp till onkologens behandlingsavdelning för min cocktail av cytostatika. Jag blev väldigt väl bemött av sjuksyrrorna och fullproppad med information. Sedan låg jag och tog emot dropp i fyra timmar och åkte sedan hem med en pump som ska distribuera det sista cellgiftet över 46 timmar. Märkligt nog så känner jag knappt av någonting av behandlingen. Inga biverkningar alls har visat sig än så länge. Det får mig att känna mig glad i kväll.

I morgon bitti kommer Peter och Albin och hjälper mig att lasta in de två grisarna som står i stallet, och som sedan Albin kör med mig till Lövsta. På fredag kommer min kompis Martin (han som brukar sitta bredvid mig i kylbilen) för att hjälpa mig att hämta tillbaka grisarna från slakteriet. Sedan är det bara två grisar kvar i hagen! Och vetet står på två pallar i pannrummet och torkar. Nu måste ni handla så att jag kan köpa en sådan här kvarn och mala färskt mjöl till er.

Vi ses!

Både isterband och julskinka

Nu har jag lagt upp 19 frysta julskinkor på beställningsformuläret för lördagens leveveransrunda nu den 10 oktober. Det kan tyckas tidigt, men jag behöver frigöra plats i mitt frysrum och jag behöver förbättra likviditeten. Det här blir tredje året som jag säljer julskinkor. Först ville jag inte sälja julskinkor för jag tyckte att det var läskigt att vara ansvarig för en mängd familjers centralpunkt på julbordet. Men efter att ha tagit fram en kryddad saltlake som alla kunder blev nöjda med så känns det ganska riskfritt. Saltlaken är milt kryddad med enbär, kryddpeppar och lagerblad, bland annat. Självklart innehåller den inte nitrit eller några andra konserveringsmedel, eller några vattenbindande kemikalier. Jag har faktiskt inte fått annat än enorm uppskattning för mina julskinkor.

Förra året räckte inte skinkorna på långa vägar. I år kommer vi ha fler, men jag har också många fler kunder nu. Så om man vill försäkra sig om en skinka så bör man handla redan nu. Man kan inte boka nu och hämta senare, för jag behöver utrymmet som sagt.

Isterbanden
 som vi påbörjade i förra veckan är klara nu, så de finns också på beställningsformuläret, jämte en massa fina detaljer som Julia styckat ut från två lagom stora grisar den här veckan, plus lite extra från frysen, bland annat citron/kummin/mejram-korv och Thüringer Rostbratwurst. Var snälla och kom inte med era beställningar för sent; det är stressigt för mig att packa i sista minuten numera.

Dalavetet är skördat! Det blev drygt 2,5 ton vete, och det får nog räknas som ett bra resultat. Nu ska det torkas för att få ner vattenhalten, så att det inte blir dåligt utan blir lagringsdugligt. Jag har fått låna Gustavs pelartork, men idag ska jag flytta in det i pannrummet för en snabbare torkning. Sedan måste jag hitta några såll för att rensa det innan malning. Sedan har vi mjöl! Det var tur att min gamla vän Jens var här för att hjälpa till när tröskan skulle tömmas. Det var ett jobb som arbetsmiljöverket nog skulle ha haft invändningar emot.

Sedan fångade vi in fem av kultingarna i söndags, och en jättegalt. Kultingarna kom Sören och hämtade i förrgår för ett fortsatt liv på Tjälingegården, och galten körde jag samma kväll till ett litet slakteri i Norberg. Det känns som att jag kan bli av med alla grisarna ganska snart och det är en oerhörd lättnad.

I tisdags var jag på mitt första möte på onkologen på Akademiska sjukhuset. Efter att ha utvärderat i vilken form jag var så beslutades det att man ska börja med en behandling bestående av en kombination av tre olika cellgifter, på onsdag i nästa vecka. Jag uppfattade det som att läkaren bedömde att jag är i ganska god form och kan tåla en relativt tuff kur. Det var vad jag ville.

Behandlingen kommer att upprepas varannan vecka och pågå i två månader. Därefter gör man ny röntgen och utvärderar resultatet. Jag är inte alls rädd för behandlingen utan konstigt nog nyfiken på hur jag kommer att reagera. Nyfikenheten känns som en bra egenskap i den här märkliga situationen.

Det är möjligt att jag kommer att bli mycket svag av behandlingen, men det är ingenting som går att förutsäga; reaktionerna på cellgifter är mycket individuella och oförutsägbara. Möjligtvis skickar jag någon annan att köra leveransrundan nästa helg, vi får se.

Men vi ses på lördag!

Lite kött, lite korv och lite tröskning

Idag tillverkar Julia citron/kummin/mejram-korven och Thüringer Rostbratwurst som jag har lagt upp på beställningsformuläret. Hon gör också isterband, men de blir inte färdiga förrän nästa vecka. Jag kommer att laga porchetta idag. Till lördagens utkörning finns det en hel del frysta köttdetaljer men vi kommer också att skiva lufttorkat ytterlår och burka flott.

Mitt vete räddas av Resta gård! Anna Hane läste vad jag skrev i förra nyhetsbrevet och i morgon kommer driftschefen Anders Persson och tröskar åt mig. Jag är oerhört tacksam och rörd över deras hjälpsamhet. Anna har fattat att vi utbölingar, eller nybyggare, måste hålla ihop och hjälpa varandra när vi hamnar i nöd. Jag ska försöka att alltid komma ihåg det också. När skörden är bärgad ska den äkta bonden™ Gustav hjälpa mig att torka säden, och så snart ekonomin tillåter så ska jag skaffa en liten professionell hushållskvarn så att jag får testa hur det är att baka med färskmalt mjöl och så att ni kan köpa fullkornsvetemjöl av mig.

Angående hälsan så är nu planen att cellgiftsbehandling påbörjas om två veckor, med målet att krympa metastaserna i levern så att de blir möjliga att operera bort. Det är jobbigt att vänta, men det finns i varje fall en plan. Jag ska så snabbt som möjligt försöka att bli av med grisarna som jag har kvar på gården, så att jag inte behöver tänka på deras skötsel om jag blir svag av behandlingen.

Vi ses!

Salsiccia, Leberkäse och flott i påse

Nästa leveransrunda blir nu på lördag den 26 september. Beställningsformuläret ligger här. Glöm inte att uppdatera sidan i din webläsare om den verkar inaktuell.

Nu blir det färskt kött igen! Den här veckan har Julia styckat och Eva packat två grisar som var lite mindre än normalt. Räkna därför med att priserna ligger i det nedre prisspannet. Idag ska Julia tillverka salsiccia med rostade fänkålsfrön, svartpeppar och vitt vin och Leberkäse, som alltså inte innehåller vare sig lever eller ost, utan är en lyxig bayersk emulsionskorv som bakas i ugn och kan ätas både varm och kall. Den packar jag i morgon med hjälp av min bror och 

min gamla vän Christina som hjälper till på gården i några dagar. Dessutom ska vi skära upp kallrökt bacon i bitar och det ska skivas lufttorkat ytterlår. Det finns nu också enkilospåsar med okryddat flott, jag orkade inte vänta längre på burkleveransen. Allt finns på beställningsformuläret.

På söndag återkommer evenemanget Mat & Människor i Fjärdhundraland, men i något annorlunda skepnad än tidigare, på grund av pandemin. Alla gårdar och företag som deltar har öppet öppet hus och tar emot er som vill komma och vi kan berätta om vår verksamhet för den som vill veta mer. Flera av deltagarna kommer inte att servera smakprovstallrikar som tidigare år. Jag tillhör den gruppen, men mer av hänsyn till min egen hälsa.

Mitt dalavete är moget nu och jag sörjer att jag inte har lyckats hitta någon att hyra in för tröskningen. Det är sorgligt att se det fina vetet förgås, men jag kan inte göra något åt saken och måste acceptera även detta. Jag ska aldrig mer odla spannmål utan att först försäkra mig om att någon kan tröska åt mig. 

Vad gäller hälsan så är det inte så mycket nytt. Jag har varit hemma från sjukhuset i en vecka nu och det fungerar. Jag får mycket hjälp och stöd från vänner och grannar. Jag tar det så lugnt jag kan och försöker äta upp mig så att jag ska bli rund och go. På måndag ska jag på möte på sjukhuset igen och då kommer man med största sannolikhet presentera en vårdplan för mig. Den kommer förmodligen handla om att starta en 2-3 månaders cellgiftsbehandling. Men jag tar en dag i taget och spekulerar inte om hur det kommer att bli. Nu ska jag åka och träffa min trevliga stomiterapeut Birgitta.

Vises!

Pastejen, Nürnberger Rostbratwürstchen och återhämtningen

Jag kör en leveransrunda nu på lördag den 19 september. Jag kör själv och beställningsformuläret ligger här.

I förrgår blev jag utskriven från sjukhuset och Anna körde hem mig till gården och tog hand om mig. Det känns lite overkligt att vara tillbaka här och sitta ensam och skriva nyhetsbrev igen. Jag ser en del saker ur ett nytt perspektiv, i en ny dager. Jag måste välja ut vad som är viktigast att ta hand om på gården. Jag kan bara göra en bråkdel av vad som borde göras. Jag borde helst inte göra någonting, men visst måste ändå utföras och då måste jag hitta sätt att göra det på så att alla lyft undviks och så att jag inte blir trött. Allting tar tre gånger så lång tid.

Men jag får hjälp. Jag följde just med Albin till slakteriet för att visa hur det går till, när han hämtade två grisar som Julia ska stycka i nästa vecka. När vi kom tillbaka hjälpte Peter till att lyfta upp grisarna på banan medan jag tittade på och gav instruktioner. Peter är den granne som jag lånade äggkläckningsapparaten av, och som fick ta hand om äggen när jag låg på sjukhuset. Igår kläcktes sju kycklingar och de får Peter vara fadder åt tills jag är lite starkare.

En sak som gjorde mig ledsen när jag kom hem var att upptäcka att någon stulit kassaskrinet i gårdsbutiken när jag låg på sjukhuset. Tänk att vara en så trasig människa att man får reda på att jag ligger på sjukhus och bestämmer sig för att åka till min gård och stjäla kontanter från min butik. Då måste man vara riktigt skadad i huvudet. Det skedde någon gång mellan torsdag lunch och fredag morgon. Berätta för mig om ni var där då och såg något konstigt. Jag letar efter en lämplig låda att ersätta kassaskrinet med, men har ännu inte hittat någon lämplig.

Igår tillverkade Julia leverpastejen alldeles själv, för första gången, enligt mina anvisningar, och även Nürnberger Rostbratwürstchen. Jag smakade pastejen på kvällen och den var perfekt. En applåd till Julia! Korven har jag inte testat än, men jag är övertygad om att den är lika god som vanligt. Det blir den första korv som lämnar mitt charkuteri som jag personligen inte har haft fingrarna på. Är det sorgligt? Nej, det är en utveckling framåt. Eva står och packar Landjäger just nu, så den har jag också lagt upp på beställningsformuläret. Den kommer tyvärr med en brasklapp om att den kan innehålla spår av vissa allergener, eftersom den låg i produktionen samma dag men efter tillverkningen av merguez-korven med den dumma harissan som kunde ha spår av sesam­frö, senap, selleri, gluten, nötter och jord­nötter.

Produktionen kommer förmodligen att se lite annorlunda ut framöver, tills jag får lyfta saker igen och har fått tillbaka orken. Nu blir det nog styckning varannan vecka och produktion varannan vecka för Julia, och utbudet på beställningsformuläret kommer att variera därefter. Eftersom det var ett tag sedan den senaste slakten, så är det en hel del frysta styckdetaljer på formuläret den här veckan. Det är viktigt att ni fortsätter att handla, så att det kommer in pengar till Julia och Evas löner.

Det har ännu inte fattats beslut om någon vårdplan för mig, men det kommer snart att göras. Jag gissar på behandling med cytostatika och sedan kirurgi. Men först måste jag hämta mig efter den stora bukoperation som jag just gick igenom. Jag tycker att det verkar som att jag fortfarande har bra läkkött, eftersom jag kunde åka hem redan en vecka efter den här tarmoperationen.

Jag funderar inte över min prognos och jag känner mig inte

 nedslagen eller ledsen egentligen. Jag ha lärt mig en del saker de senaste åren som jag har nytta av nu. De farligaste saker som jag kan ägna mig åt är ilska och självömkan. Jag brukade ägna mycket tid åt dessa två och det var en större fara för mitt liv än vad jag nu går igenom. Självömkan har jag strypt och begravt, och ilskan drabbar mig inte så ofta längre. Jag har också lärt mig att jag inte kan ändra det förflutna och att det är meningslöst att oroa sig för morgondagen. Det enda som är verkligt är det som är här och nu. Det är inte en besvärjelse, det är ett konstaterande. Jag vill göra det bästa jag kan av det här ögonblicket och fortsätta att lära mig mer så länge jag kan.

Tack för alla fina hälsningar och reaktioner på mitt förra brev; på mejl, twitter, facebook, sms, messenger och på kort. Det har värmt mig och det har hjälpt mig.

Vi ses på lördag!

Törst

Det blir en leveransrunda som vanligt nu på lördag den 12 september, men ändå lite annorlunda. Beställningsformulär finns här. Förklaringen finns här nedanför.

Som några av er vet så led jag av magsmärtor i helgen och hade suttit på akuten natten innan leveransrundan i lördags. Jag var tillbaka där redan i måndags med svåra smärtor och efter en skiktröntgen så skickas jag omedelbart till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där gjorde man ytterligare röntgen, nya lavemangsförsök och en härlig sigmoideoskopi, det vill säga de körde upp en kamera i röven på mig. Då konstaterade överläkaren Håkan att det var en cancertumör som blockerade vägen i tjocktarmen och att vi inte skulle lyckas lösa förstoppningen med fler lavemang. Eftersom det fanns en akut risk för att tarmen skulle brista och det fanns en jourkirurg som kunde sådana här saker, så beslutades om operation samma dag, det vill säga igår kväll.

Jag vaknade upp efter operation mitt i natten med en påse på magen, en slang ur snorren, en slang ur vardera armveck, en slang in i ryggraden, och en slang från magsäcken ut genom näsan. Jag är lite udda på så sätt att jag fungerar som alla bäst i krissituationer. Det är en väldigt bra egenskap vid sällsynta tillfällen som det här. Annars har jag inte mycket nytta av den.

Just nu är mitt största problem att jag inte får äta eller dricka innan tarmen har återhämtat sig och börjar fungera normalt igen. Min törst är enorm och jag får bara en blöt svamp på en liten pinne att badda munhålan med. Jag längtar efter en iskall chinotto, en mild citronsorbet, en fruktsallad med melon, en kopp riktigt bra te, en läskande besk alkoholfri öl, eller bara ett klart glas kolsyrat vatten som river i gomseglet. Ordet läskande har blivit heligt för mig. Allt läskande är välsignat.

Jag gissar att känslorna kring vad som har drabbat mig kommer att krypa sig på mig, eller slå ner när jag kommer ur den här fasen. Just nu är jag här och hanterar situationen. Jag får hjälp och stöd av den underbara och mycket kompetenta personalen på avdelning 70d2.

Jag kommer inte att komma hem till gården förrän om en vecka. Grismatningen måste lösas med grannars hjälp. Eva kommer att packa beställningarna på fredag. Inga beställningar efter klockan 18:00 på fredag kommer att behandlas. Leveransrundan kommer att köras av Evas man Stefan, en erfaren chaufför som ni måste vara snälla mot. Beställer du av den frysta korven så bör du hjälpa Stefan komma ihåg att ge dig en påse fryst också. Eftersom jag inte kommer att få lyfta tungt på ett tag måste jag komma på något sätt att få korven tillverkad och grisarna hämtade från slakteriet utan min medverkan. Men det går säkert att lösa på något sätt.

Vi ses, så småningom


Tre små grisar

Den här veckan har Julia styckat 3 grisar, men de var mindre än vanligt, så räkna med cirkapriser och vikter i det lägre spannet på styckdetaljerna som ligger ute på det välfyllda beställningsformuläret. Jag kör min leveransrunda som vanligt nu på lördag den 29 augusti. Den här gången ska det finnas grillrevben så att det räcker till alla som vill ha! Det finns också salsiccia med rostade fänkålsfrön och svartpeppar och vitt vin igen, för det gjorde jag igår. Vill man inte grilla utan bejaka höstkänslorna i stället, så finns det läggarduvorbogstekar för långkok och filéerharar och kotletter för fest. Isterband och bacon kommer bli färdiga först i nästa vecka.

Här på gården slog duvhöken en höna i fredags. Jag trodde att den tog med sig en annan höna hem också, men den hönan dök upp igen på söndagskvällen. Jag hann bli lite orolig för flockens fortlevnad – det är ju en så fin, renrasig och trevlig flock Kindahönor som jag har – så jag hörde mig för med en granne och fick låna hans äggkläckningsmaskin. Nu ligger 18 ägg däri, vi får se hur många som kläcks och hur många som överlever ungdomen. Jag känner mig lite som Dr. Franzénstein som meckar med livets kugghjul.

Alla fält runt gården är tröskade nu. Bara mitt dalavete står kvar och är vackert. Nu har det gulnat, men det är nog en månad kvar tills det är dags att skörda. Jag har börjat leta efter någon som har en tillräckligt liten tröska för att komma in på min lilla åker, och som vill göra jobbet åt mig. Än så länge utan framgång och det gör mig lite nervös. I övrigt så ägnar jag den mesta lediga tiden till att röja på gården och göra det fint. Med slåtterbalken så kör jag ner områden med tistlar och brännässlor och får nya stora ytor, med teleskopgrensaxen trimmar jag grenar från kastanjen, ekarna och äppleträden, med häcksaxen klipper jag ner syrenhäcken drastiskt så att gammelgården syns igen.

Det är skönt att göra något som får så tydligt och omedelbart resultat. Den öppnare och luftigare gårdsbilden, och den rymligare och mer överblickbara trädgården blir en metafor för vad som händer i mitt inre. Frågan är bara hur jag ska hinna med. Jag blir oerhört frustrerad över att solen överger mig allt tidigare för varje dag. Jag inser att det har blivit höst.

Vi ses!

Korv, Dalavete och en liten insikt

Igår hämtade jag en ny gris från pytteslakteriet och den står Julia och styckar nu. Därefter tillverkade jag en omgång salsiccia med chili och vitlök, för att prova en ny italiensk torkad chili som jag fick av Staffan på Forsby Kvarn. Jag har inte provat den än ,så jag vet inte hur stark den är. Jag ska gå ut i charken och packa korven så snart jag har skickat iväg det här brevet, så den kommer att finnas i butiken vid lunchtid.

Jag gjorde också en ny omgång av berbere-korven, kryddad med den etiopiska kryddblandningen, men denna gång i svintarm, så den har samma tjocklek som salsiccian. Båda ligger tillsammans med styckdetaljerna från Julia på beställningsformuläret, där du kan boka för utkörning till Uppsala, Upplands Väsby eller Stockholm på lördag den 15 augusti, eller för upphämtning i butiken.

Har ni märkt att alla plötsligt ska snacka om kulturspannmål? Igår på vetenskapsradion och i förrgår på TV-nyheterna. Mitt Dalavete är hur som helst vackrast! Så här såg det ut för ett par timmar sedan.

Igår, när jag stod ensam och malde kött, stoppade korv och flätade korv och städade upp hela charkuteriet efteråt, så upptäckte jag att jag är ovan vid att jobba ensam nu, och jag är mycket långsammare än jag brukade vara. Julia och Eva är ovärderliga medarbetare. Jag förstår inte hur jag orkade jobba så hårt som jag ofta gjorde under de senaste sju åren, men jag förstår nu att jag överansträngde mig. Under perioder hade jag väldigt duktiga volontärer som var till stor hjälp, men jag hade också många som var mer till besvär. Jag arbetade alldeles för hårt, under mycket stress och stark oro för hur jag skulle få det att gå ihop, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Det krävdes raketbränsle för att orka slita och självmedicinering för att kunna koppla av. Det var inte bra för hälsan.

Nu har jag till slut tagit mig ur det där, och jag gör små och stora förbättringar kontinuerligt för att få ett bättre liv. Jag gör små och stora investeringar för att förenkla och rationalisera produktionen och livet på gården så att mitt liv ska bli drägligare. Jag försöker att lära mig att inte oroa mig och att lämna över ansvaret till någon annan. Jag tränar mig i att njuta och i att vara tacksam över det jag har.

Tyvärr så är det först nu när jag tar det lugnare som jag känner hur utmattad jag är. Jag inser att det kommer att ta lite tid innan krafterna kommer tillbaka. Men det får gå det också. Livet kommer att bli bättre och bättre, lite grand i taget.

Vi ses!

Salsiccia, pastej och styckningsstress

Det här blir ett väldigt kort nyhetsbrev på grund av röra. Jag sitter och väntar på besked från pytteslakteriet i Norberg om att de har fått svar på trikinprovet, så att jag kan åka och hämta de två grisar som jag hade räknat med att kunna hämta redan igår. En slaktad utegris får inte lämna slakteriet innan svar på trikintest, trots att fall av trikinos hos tamsvin är oerhört sällsynt och det senaste fallet var 1994. Det hade varit mer rimligt att kött från gris inte får säljas innan negativt trikinprov. Hur som helst så anlitar detta slakteri tydligen ett extremt segt analysföretag. Nu blir det bråttom för Julia att hinna stycka åtminstone det som jag har lagt upp på beställningsformuläret till leveransrundan nu på lördag den 8 augusti. Dessutom har en höna gjort sig illa och det är svårt att bedöma hur länge jag ska ge henne en chans. Det är ett tungt ansvar att bestämma över liv och död, och det blir inte lättare med åren.

Igår gjorde Julia och jag i stället salsiccia med rostade fänkålsfrön och vitt vin och leverpastej, som nu ligger på beställningsformuläret. Båda efterfrågades av många besökare på rebusrundan i söndags, som blev väldigt lyckad. Det var åtminstone 200 besökare här mellan 11 och 17 och jag hann prata med ganska många om grisarna, hönsen, köttet och charkuteriet. Flera var här för första gången och alla höll distansen bra mellan sällskapen. Det blir en andra chans att lösa rebus nu på söndag den 9 augusti och ni är alla varmt välkomna.

Vi ses!