Hantverksmässigt tillverkad korv och charkuterier utan nitrit och andra onödiga tillsatser. Lufttorkade skinkor, färskkorvar, och kött från uppländska utegrisar som har levt ett bra liv utomhus med mycket bökande i stora hagar.
Jag kör en till leveransrunda redan nu på lördag den 24 februari. Det finns fortfarande mängder av olika korvar att välja bland. Leverpastej, Nürnberger, Gårdens minisalami (salsiccia secca), .Pfefferbeiser, Frankfurter, isterband, citron/kummin/mejram-korv, merguez, fänkålssalsiccia, Stormkorv, Thüringer, Toulouse-korv, Leberkäse och typ Falukorv. In på beställningsformuläret och beställ på er!
Igår blev jag klar med min första riktiga bok, ett halvfranskt klotband med lös rygg, med tolv lägg om vardera 4 ark Munken, Lynx, 120 g, häftade med vaxad lintråd 18/3 över tre tvåtrådiga bindgarn i hampa, omgivna av franska vinröda marmorerade försättsblad, och med pärmar klädda med beige klot och ett japanskt Chiyogami-papper från Pappersfrossa, med svartgula kapitälband och två bokmärkesband. Om det där nu är den rätta terminologin. Jag tycker att den blev ganska snygg, men det blev många fel på vägen som syns när man granskar den nära, så jag är långt ifrån nöjd. Men som ett första försök är det acceptabelt.
Den ska torka lite till i pärmarna innan jag börjar bläddra i den. När jag satt och arbetade med pärmarna igår så kom jag att tänka på att det är viktigt för mig att den håller, att den är gjord av material som inte bryts ned för snabbt, att den som föremål har en beständighet. Jag antar preliminärt att det har att göra med att jag har svårt att hantera all den här förgängligheten. En liten protest, nu när vi är på väg mot den vår som upphäver all förgänglighet för ett ögonblick och lovar ständig tillväxt.
Korv var ursprungligen ett sätt att ta tillvara det mest förgängliga efter slakten. Framför allt blod, lever, lungor och den typen av organ, men också små köttslamsor och puts, det vill säga allt det som inte kunde saltas, torkas eller rökas som de större köttstyckena. I korvform kunde det konserveras genom saltning, torkning och rökning, med olika lång hållbarhet, eller ätas direkt. De lufttorkade musklerna är mer som en bok som håller i flera år, och blir bättre på vägen, men man kan inte både äta skinkan och behålla den, och den kanske heller inte är något som man lämnar efter sig till arvingarna.
Om ett par veckor ska jag få mer papper med rätt fiberriktning och då kan jag börja på del 2.
Det är korvarna som vi ska försöka hinna göra idag om vi hinner, för Julia ska också ta hand om sina kor och jag ska till tandläkaren. Men annars fortsätter vi i morgon för allt är upplagt på beställningsformuläret och ska vara klart för nästa utkörning nu på lördag den 3 februari.
Glöm inte att också anmäla er till korvkursen den 11 februari som kommer att bli av om vi blir en till deltagare. Kursen som jag höll i söndags blev mycket lyckat, vi hade väldigt kul och alla var nöjda och gick stolta hem med korven de hade gjort.
Snön smälter och en dimma har lagt sig över landskapet. Dimman bäddar inte in även om den skymmer sikten, men den gör alla avstånd kortare upptäcker jag. Ljudet färdas längre, så bilarna som passerar på landsvägen låter som de kör förbi strax bredvid mig. Det måste vara därför som talgoxen låter så nära, som om den satt alldeles bakom mig. Stegen i gruset, droppet från taken, små grenar som knäcks och min tupp som gal. Hönsen kan äntligen gå ut på barmark igen, och sprätta lite bland löven under kastanjen där rådjuren har bökat hela vintern för att hitta något att äta. Jag vet inte om det har varit kastanjerna eller vintergrönan som de har varit ute efter, men de har föst bort snön och gjort rundlar av blottad mark med sina horn.
Jag har gjort klart genomgången av allt jag har skrivit här på hemsidan sedan 2012 och fört över allt som var intressant för mig till ett dokument. Det blev 454 sidor långt i A5 format, så det kan jag binda två böcker av även om det nog ska kortas ytterligare. Det är naturligtvis ett väldigt egocentrerat projekt som bara har intresse för mig, men som sådant har det varit mycket intressant. Det har både varit obehagligt att resa bakåt i tiden till jobbiga perioder som jag är glad över att inte längre befinna mig i, och samtidigt lärorikt att få en bild av allt som har hänt i mitt liv och få en överblick, och glädjande att se hur det mesta har löst sig till slut. Jag ser linjer i utvecklingen och jag upptäcker att jag faktiskt har skrivit ned en hel del intressanta iakttagelser. Dessutom överraskas jag av att det också finns en ton och ett språk som är ganska konsekvent över tiden, och jag gläds över att min förmåga att uttrycka mig inte har försämrats påtagligt över åren, vilket jag ofta får en känsla av. Igår kom en leverans av ryggpapp, häftgarn och sådana där silkesband som man kan fästa i ryggen på en bok så att den får ett liksom inbyggt bokmärke. Så nu ska jag börja binda in de senaste tolv åren av mitt liv så att jag kan ställa in det i bokhyllan. Då blir det mer påtagligt att det som hände har hänt, det hände i en annan tid som inte är nu, och det är ingenting som jag längre kan påverka, men jag behöver inte heller glömma bort det, för jag har det inbundet, förmodligen i halvfranska band.
Jag kör en leveransrunda nu på lördag den 27 januari. Jag ska hämta två stora grisar på slakteriet i morgon och hoppas att Julia ska hinna stycka fram allt som jag har lagt upp på beställningsformuläret tills dess. Allt det färska köttet kommer alltså från två extra stora grisar som slaktades idag, från Olle Linder på Åsbergby gård utanför Knivsta. Jag har också lagt upp en hel del olika frysta korvar – Fänkålssalsiccia, citron/kummin/mejram-korv, Nürnberger Rostbratwürstchen, Frankfurter, merguez och Lisas korv, till exempel. Däremot så får de lufttorkade grejerna vänta, förutom den lufttorkade minisalamin, för jag hinner nog inte skiva och packa någonting sådant eftersom jag måste förbereda söndagens korvkurs innan jag åker på leveransrundan på lördag. Det finns fortfarande platser kvar på korvkursen den 11 februari. Om en person till bokar plats så blir den med säkerhet av.
Jag tycker att det är skönt att värmen äntligen kommer tillbaka. Visst har det varit vackert med en riktig vinter, men jag är trött på att frysa, eller på att vara rädd för att frysa. När det är kallare än -20° så har mitt uppvärmningssystem inte kapacitet nog för att få upp temperaturen högre än omkring 16-17 grader i huset, även om jag eldar tre pannor ved om dagen, i varje fall inte om det blåser också. Då får jag slå på ett par elelement och elda i kaminen, för att det ska bli tillräckligt varmt för att jag ska slappna av. Nu har snön på ladutaken smält och idag har solcellerna gjort el för första gången i år, om än bara 13,2 kWh.
Jag har haft en riktigt stillsam vecka som har gjort mig gott. Jag har bland annat börjat gå igenom allt som jag skrivit på hemsidan sedan jag började lägga upp saker där 2012. Jag tänkte att för nästa bokbindningsprojekt så ska det inte bara bli en till anteckningsbok, utan en bok med text i. Därför har jag gjort ett dokument av alla texterna men tagit bort allting som inte har med antingen verksamhetens utveckling eller min egen utveckling att göra. Jag har bara kommit fram till 2021 än så länge, men det är redan mer än 300 sidor i A5 format. Jag kanske borde dela upp det i två band, eller klippa tuffare i texterna. Där fanns en del som jag alldeles hade glömt bort, och flera saker var riktigt bra skrivna. Jag fascineras av vad som händer när jag tar det som bara finns i elektroniskt format, som de här texterna, och gör om det till något påtagligt, något som går att ta på, en riktig handgjord bok som jag kan hålla i handen. Det är något som påminner om att gå från tanke till handling till ting. Att göra någonting verkligt. Det blir gripbart, begripligt.
I början på förra veckan så kom en journalist från Enköpingsposten hit för att prata med mig. Hon var nyfiken på vem jag var efter att ha läst nyhetsbrevet där jag försökte göra något slags sammanfattning av förra året. Jag fick förtroende för henne och kände tillit, så jag blev ganska öppenhjärtig mot henne och berättade om mycket som jag inte brukar tala om. Om ett barns död, om cancern och om att sluta dricka alkohol. Även om det är privata saker så är det ingenting som kan skada att tala om. Tvärtom så tror jag att det kan vara väldigt bra att tala mer om sådant, om det så bara kan hjälpa någon annan att inte känna sig så ensam om något liknande drabbar hen eller någon anhörig. Alla av oss har eller kommer att drabbas av tunga, svåra saker förr eller senare i livet. Jag förstod det tydligare när flera av er berättade om vad ni har gått igenom, när jag berättade för er om min cancer. Det gjorde att jag kom närmare er och ni kom närmre mig, och det hjälpte mig att hålla självömkan borta. Jag tänker fortsätta att ärligt berätta om det som händer mig, vare sig det är obehagligheter eller lycksaligheter. Jag tycker att reportaget som publicerades i Enköpingsposten i söndags blev bra.
Jag är verkligen mycket nöjd med hur den blev, Gårdens lilla salami som jag hoppades skulle bli klar till jul men som blev klar först häromdagen. Konsistensen kunde inte bli bättre och smaken är beroendeframkallande. Jag noterade redan förra gången, då den också blev lyckad, precis hur jag gjorde och byggde vidare på det den här gången med lite finjusteringar. Det innebär att jag nu har arbetat fram en metod som gör att jag kan upprepa tillverkningen utan att få alltför stora variationer i resultatet, och det känns tryggt. För den som går en av mina korvkurser och vill veta, så kan jag berätta precis hur jag gör. Jag vill nu framför allt tuta i luren och slå på trumman för kurstillfället den 11 februari som behöver 2-3 till anmälningar för att bli av.
I går hade Julia och jag årets första korvproduktion. Förutom fänkålssalsiccia och citron/kummin/mejram-korv och Frankfurter, så gjorde vi ett första försök med en helt ny korv av salamityp som vi kallar Rådmanskorv för att den är en hyllning till alla jurister bland mina kunder och framför allt till en viss särskild som har hjälpt mig så mycket. Den är också tillägnad alla som heter Anette. Den är stoppad i en fjälstertyp som jag aldrig har använt tidigare, ett tunt svinfjälster med diametern 42+ millimeter, vilket gör den betydligt tjockare än Gårdens lilla salami. Den kommer inte att bli klar att äta förrän tidigast om ett par månader, så det kan ta lite tid innan den finner sin slutgiltiga form och smak, om vi måste göra många försök. Jag smakade lite smet som blev över i en pastasås till lunch igår och tyckte att den var mycket god. Men det säger egentligen inte så mycket om hur den blir i rått, lufttorkat, fermenterat format. Det ska bli spännande att se.
Jag tänker köra en leveransrunda nu på lördag den 13 januari, till Uppsala, Upplands Väsby och de sju utlämningsplatserna i Stockholm, så det är bara att hoppa in på beställningsformuläret och boka lillsalamin, salsiccia, c/k/m, Frankfurter, rillettes och allt det andra som bara ligger där och väntar på era ivriga klick.
Det har varit en väldigt lugn och skön period för mig i ett par veckor nu, efter julhetsen. Jag har tvingat mig själv att försöka koppla bort arbetet och jag har faktiskt i viss mån lyckats. Jag har hållit mig ganska mycket inomhus, borta från den vedervärdiga kylan, förutom för att flytta ved från ladan till pannrummet, och jag har ägnat flera kvällar åt ett bokbinderiprojekt som blev ganska bra om än inte perfekt. Och jag har suttit framför braskaminen och ätit glass. Och jag har funderat, och sovit, mer än på mycket länge. Och dagarna har blivit påtagligt längre sedan midvintersolståndet har du väl märkt? Snart måste jag ta nytt ympris av päron och körsbär för att ha till ympningsarbetet i april.
Där borta i skogsbrynet börjar nästa år. Inne bland träden kan vad som helst dölja sig. Men vi är inte där än. Jag sitter i natten och tänker tillbaka på året som gått. I förra veckan påmindes jag om oktober då Keyyo kom för att få en introduktion i hur korvtillverkning går till, som hon nu har lagt upp klipp ifrån på YouTube. Jag gillar filmen. Jag känner inte riktigt igen korvmakaren, men han känns bekant och verkar trevlig, tycker jag. Vill ni känna er som Keyyo och också träffa en trevlig korvmakare så kan ni gå en av mina korvkurser. Jag vore extra glad om jag kunde fylla kursen den 11 februari för då har en kille bokat in sig som har haft otur och fått vänta ett år på att kunna gå kursen, och det vore trist om jag skulle behöva ställa in hans kurs igen. Äh, nu får det vara nog med reklam i det här brevet!
Jag kom in i det här året från ett ganska trist håll. Ett par månader innan hade jag fått veta att cancern hade kommit tillbaka med en metastas i levern, som de förmodligen hade missat fröet till vid leveroperationen ett halvår tidigare, och jag påbörjade en ny omgång cellgiftsbehandlingar strax innan det nya året. Men året började både bra och dåligt. Först lade åklagaren ned åtalet om arbetsmiljöbrott och hotet om en företagsbot på 150 000 för att Julia skurit sig i tummen ett och ett halvt år tidigare.
Därpå gick kylbilen sönder ett par gånger för att slutligen ge upp i ett motorhaveri i slutet av månaden. Men i stället för att orsaka katastrof så ledde det till en underbar sak när ni utan motprestation bara klev in och hjälpte mig ur situationen genom 250 donationer till en ny kylbil. Och vilken kylbil! Den har förgyllt mina dagar på vägarna sedan dess, med sin komfort och pålitlighet, och jag blir fortfarande rörd när jag tänker på hur den kom till mig. Under de tio år som jag har hållit på med den här verksamgeten var detta ett av de viktigaste bevisen på att jag faktiskt gör något som är uppskattat. Men också ett reellt bevis på att vi tillsammans kan lösa problem om vi bara hjälps åt, och att man kan komma mycket längre om man bara vågar be om hjälp.
När jag tittar tillbaka i almanackan så förstår jag att cellgiftsbehandlingarna präglade vintern och våren, och de gjorde det framförallt genom att min ork minskade dramatiskt, men jag fick ändå en del gjort som jag minns bättre än behandlingarna. Till exempel så upptäckte jag jättepäronträdet i Hamra här nästgårds, och jag gick en kurs i ympning. Inte heller den stora leveroperationen i maj och efterföljande rehabilitering har någon framträdande plats i mitt minne, och när jag ser tillbaka på det där så kan jag definitivt säga att sjukdom inte är det ord som jag i mitt minne kommer att förknippa med detta år. Jag tycker att det är lite konstigt att det är så, men också väldigt skönt. Jag minns att jag sa och tänkte att det där återfallet är väldigt jobbigt men framför allt en stor obekvämlighet som jag bara har att acceptera och gå igenom, snarare än något som kommer att förändra mitt liv. Och så blev det.
I minnet finns i stället den vackra sommaren, som jag saknar, den lilla resan till Hälsingland och Dalarna, konserterna på Forsby Kvarn, de första skördarna av plommon, persikor och päron i fruktlunden och hönsen i trädgården. Och i kontrast med nuet – den underbara kroppsliga friheten i att aldrig vara rädd för att frysa. Tyvärr stannade också konflikterna med Livsmedelsverket i minnet, med den ångest och oro som de skapade till att börja med. Men det fina med det är att även där fick jag hjälp av er kunder, då en mycket erfaren jurist klev fram och erbjöd sin hjälp. Det var så skönt att inte vara ensam i det där, och att få hjälp med alla överklaganden. Och vilken lättnad när till sist Förvaltningsrätten dömde till min fördel i alla målen!
Sedan kom sensommaren och hösten med alla Bondens marknader. Jag tycker mycket om att stå på dem och vill fortsätta att göra det. Det ger mig en regelbundenhet som jag mår bra av, och en nära kontakt med dem av er som kan komma dit. Någon av er sa att hen refererade till mig som sin charkuterist, och det är precis så jag vill ha det, jag vill vara din charkuterist. Jag har tänkt mycket på olika sorters relationer det här året. Den här relationen mellan oss, mellan mig och er, mellan mig och mina kunder och nyhetsbrevsläsare, har förändrats över åren och blivit alltmer speciell. Det börjar i mina ögon mer och mer att se ut som att vi driver den här verksamheten tillsammans, och bara har lite olika roller i relationen, till skillnad från det så vanliga anonyma köp och sälj. Tänk om det vore så att folk i allmänhet började tröttna på det masstillverkade, anonyma, så ofta av dålig kvalitet. Tänk om folk toge sig tid att överväga sina inköp lite oftare, och valde sådant som håller i längden. Tänk om folk kunde, och tillät sig att, låta allting gå lite långsammare och ta den tid det kräver. Det är inte skrämmande utan skönt att föreställa sig det samhälle som skulle krävas för att stävja klimatförändringarna, eftersom det är ett samhälle som inte kan drivas av den uppskruvade konsumtion som vi lever i idag.
Under året har jag också fortsatt mitt hemliga skrivprojekt där jag fantiserar och hittar på och får öva mig i att formulera och uttrycka mig. Det är väldigt tillfredsställande varje gång jag sätter mig ned och skriver, och varje gång så blir jag förvånad över vad som händer i skrivandet. Det får mig också att reflektera, ur många olika infallsvinklar, över språket, och vad som är mitt språk och mitt förhållande till orden. Jag har till exempel förstått att rytm är väldigt viktigt för mig i relation till hur jag sätter ihop orden till fraser och satser. Snubblar jag på takten eller upprepar stavelser på ett sätt som får det att hacka, så ser jag det genast och måste ändra. Som med så mycket annat så uppfinner jag hjulet på nytt och njuter av det.
Och varje dag under året har jag tränat min italienska i Duolingo-appen och nu kommit förbi nivån jag hade när jag bodde och pluggade två terminer i Perugia för mer än trettio år sedan. Förutom att utvidga mitt ordförråd så har jag framförallt kvar att lära mig verbformerna Passato Remoto och Congiuntivo Imperfetto. Just konjunktiven tycker jag är spännande och jag tror att idén om konjunktiven kommer att leta sig in i den påhittade berättelsen.
Ett område där jag gör motsatsen till att uppfinna hjulet på nytt är bokbinderiet som jag har fascinerats av sedan ett par månader tillbaka, då jag upptäckte en australiensares youtube-kanal DAS Bookbinding. I bokbinderiet vill jag följa och lära mig av de som kan och göra EXAKT som de säger och inte använda mig av trial and error som inlärningsväg till detta underbara hantverk. Först trodde jag att jag hade hittat ett litet obskyrt, väldigt smalt intresse som jag skulle få vara nästan ensam om, men det visade sig att i själva verket så ägnar sig var och varannan människa åt bokbindning. I förrgår eftersökte jag några smala linneband som jag behövde för att binda en rygg i mitt tredje bokbindningsprojekt, i gruppen Örsundsbrohjälpen på Facebook. – Så du söker häftband svarade en kille som visade sig vara utbildad bokbindare och bor ett par kilometer härifrån. Igår kom han över med saker som han inte behöver längre och jag bytte till mig fyra bokpressar, en hel del “klot”, häfttråd i olika tjocklekar, en “häftlåda”, flera böcker, och en del annat mot korv och kött. Det enda som saknas nu för en grundläggande uppsättning verktyg är en skärhyvel. Säg till om ni ser någon!
Ibland känns det som de senaste åren i mitt liv har varit ett pärlband av sammanträffanden. Jag tycker att det är så spännande. Det är som att jag är del av ett komplext men dolt nät av något slag och det i sin tur ger mig en känsla av sammanhang och mening, och av att det jag gör har betydelse.
Där borta i skogsbrynet börjar nästa år. Inne bland träden kan vad som helst dölja sig. Jag känner förväntan inför vad jag kommer att hitta därunder och jag har förhoppningar om att det kommer att hända spännande saker. Jag känner förtröstan att allt kommer att lösa sig om det inte blir så. Jag tror att tilliten är det som kan få oss att triumfera när allt känns mörkt. Och tålamod och ihärdighet. I nästa vecka ska jag börja utveckla en ny lufttorkad korv.
I början på veckan så var Julia krasslig så jag gjorde isterband och apelsinkorv själv i tisdags. Apelsinkorven tar jag med till Bondens julmarknad på Katarina Bangata, Södermalm nu på lördag den 25 november, men isterbanden blir klara först till nästkommande helg. Ja herr S, jag kommer att hänga en del av de isterbanden på tork så att de kan ätas som de är, och du får din favoritkorv till jul. Igår var Julia kry igen så vi gjorde en omgång prinskorv som har hängt i röken över natten och som vi ska värmebehandla och sedan packa idag. Vi ska också packa den nya omgången Pfefferbeisser. I övrigt tar vi med oss en massa styckdetaljer och mängder av fryst korv av många olika sorter. Om jag hinner så ska jag också prova den nya skärmaskinen och skiva lufttorkat för att ta med.
Och så finns det naturligtvis julskinkor som ni kan boka för upphämtning på marknaden på lördag eller i gårdsbutiken 24-26/11. Ni kan läsa allt om julskinkorna och boka dem på den här länken, eller gå in under menyn Julskinkor på hemsidan.
Det är inte så lätt att se någon skönhet i bilden härovanför. Det blåser ner blöta snöflingor på en ytfryst jord. Färgerna och ljuset är dunkla och molnen har knappt några konturer. Jag tycker att det är fult, men jag försöker att lära mig att se något vackert i det. Jag vet att det borde gå men jag har inte lyckats än. Jag borde se till att skaffa mig mer ändamålsenliga kläder så att jag kan slappna av i kroppen och bara stå där ute och ta emot intrycken utan plåga.
Kylan skrämmer mig på ett sätt som inte går ihop med dess faktiska konsekvenser. Jag går inte omkring och fryser, det är rädslan för att frysa som är plågsam. Jag har redan eldat upp 4-5 storsäckar ved sedan slutet av september. Det känns som att det är mer än tidigare, men det kan bero på att veden kom i säck i år i stället för att vara staplad. Jag måste nog varna grannen att jag kommer att behöva köpa mer av honom.
Jag hyrde en värmekamera (på Hygglo, bra grej) i helgen för att se var värmen läcker ut från huset. Det mesta försvinner genom fönstren, så jag ska täta dem och kanske täcka för källarfönstren inifrån. Omtänksamma grannen P hjälpte mig att täta pannrummet, så att ackumulatortankarna inte ska förlora värme så snabbt.
Rummen på övervåningen brukar jag hålla stängda och utkylda på vintern för att spara energi, men nu bestämde jag mig för att använda ett av dem till mitt bokbinderiprojekt så att jag kan ha en plats för alla verktyg och allt material som hör till det. En plats där jag kan sitta och skära i papper och kartong och släppa tankarna på allt annat. Det är värt att lägga lite ved på det.
På lördag, nu den 11 november, kör jag ut bokade varor till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm enligt schemat på hemsidans beställningsformulär. Formuläret har fokus på korv och julskinkor den här gången. Igår gjorde vi fänkålssalsiccia, Toulouse-korv och merguez, och idag ska vi, om de är klara, packa isterbanden vi gjorde i förra veckan, som har fått tre nattrökar sedan dess, och baconet. Det finns också en del andra frysta korvar. Om ni undrar var leverpastejen är på beställningsformuläret så finns den under fliken korv, för leverpastej är förstås ett slags korv, om man inte är så himla trångsynt så att man tror att korv måste vara något avlångt stoppat i tarm. Jag ska också skiva upp lite lufttorkad karré och lufttorkat ytterlår för sista gången på min vedervärdiga skärmaskin som till slut ska bytas ut på lördag. Seså, in och beställ!
Och nya världar
Jag var uppe i Rättvik för sitta och skriva i tre dagar på Stiftsgården. Det behövde jag och det var skönt att lämna det invanda. Jag fick ganska mycket skrivet på en berättelse. Som ni vet så gillar jag att uppfinna hjulet på nytt och nu har jag uppfunnit skrivprocessen. Den fascinerar mig för det är så mycket oväntade saker som händer när jag sitter där och skriver. Den här gången kändes det som att det inte var jag som satt och hittade på, utan snarare som att jag satt och borstade bort det som skymde en berättelse som redan fanns där. Det var till exempel en sak som jag inte visste hur jag skulle lösa i berättelsen, men som när jag satt där och borstade plötsligt blev synlig så att jag bara behövde flytta in orden. Överhuvudtaget känns det mer som att jag skriver ner något som redan finns, än som att jag sitter och hittar på en berättelse. Det är mycket tillfredsställande.
Häromveckan fick jag en länk till en uppsättning filmer på Youtube om hantverksbokbinderi. Jag blev genast fast för det visade sig att det var väldigt lugnande för mig att sitta och titta på hur en australiensare skar perfekta snitt på exakta avstånd och vinklar och vek och sydde och limmade och pressade, samtidigt som han berättade mycket pedagogiskt med lugn röst vad han gjorde. En helt ny värld av verktyg, tekniker, papper, historia och estetik har öppnat sig och jag önskar just nu att jag hade utbildat mig till bokbindare för 30 år sedan. Jag har nu undersökt hela internet på jakt efter verktyg och material som jag behöver för att prova själv. Jag är kluven till det faktum att jag inte är ensam om intresset. Det hade varit skönt att vara lite unik, men det är praktiskt att det finns nätbutiker där jag kan handla det mesta av vad jag behöver. Fast det är obegripligt svårt att hitta A4-papper med liggande fiberriktning, kan jag meddela.
Men oroa er inte, detta nya intresse ska inte äventyra charkproduktionen. Jag har verkligen inte behov av att skaffa en ny hobby, tiden är egentligen alldeles för knapp för det, så jag har bestämt mig för att ta mig in i det här i mycket långsam takt, ett pappersark i taget. Tänk om jag kunde lära mig att renovera de gamla småtrasiga band som jag har i mitt bibliotek. Tänk om jag kunde binda in berättelsen som jag skriver på i ett oemotståndligt vackert band. Och vem vet, så småningom kanske ni kan köpa era jättedyra anteckningsböcker av mig.
Det är korvarna som vi ska försöka hinna göra idag om vi hinner, för Julia ska också ta hand om sina kor och jag ska till tandläkaren. Men annars fortsätter vi i morgon för allt är upplagt på .jpg)
Det har varit en väldigt lugn och skön period för mig i ett par veckor nu, efter julhetsen. Jag har tvingat mig själv att försöka koppla bort arbetet och jag har faktiskt i viss mån lyckats. Jag har hållit mig ganska mycket inomhus, borta från den vedervärdiga kylan, förutom för att flytta ved från ladan till pannrummet, och jag har ägnat flera kvällar åt ett bokbinderiprojekt som blev ganska bra om än inte perfekt. Och jag har suttit framför braskaminen och ätit glass. Och jag har funderat, och sovit, mer än på mycket länge. Och dagarna har blivit påtagligt längre sedan midvintersolståndet har du väl märkt? Snart måste jag ta nytt ympris av päron och körsbär för att ha till ympningsarbetet i april..jpg)
På lördag, nu den 11 november, kör jag ut bokade varor till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm enligt schemat på hemsidans .jpg)