På lördag står jag på Bondens marknad på Södermalm i Stockholm igen, mellan 10:00 och 15:00 med Ulrica, Griskindspatrik och Albin. De färska korvar som jag kommer att ta med mig blir den ukrainska kovbasan, den franska Toulouse-korven och min variant av den tyska Thüringer Rostbratwurst, som tillverkas idag. Jag kommer också ha med mig av Fänkålssalsiccia, Nürnberger, citron/kummin/mejram-korv och Frankfurter, i fryst format samt färska styckdetaljer från de senaste två grisarna. Och lufttorkat och annat som är smått och som är gott.
Jag kan också ta emot bokningar från DEN MAGNIFIKA REALISATIONEN på frysta styckdetaljer på beställningsformuläret för upphämtning på förmiddag på Bondens marknad på Katarina bangata på Södermalm i Stockholm. Men observera att jag bara tar emot beställningar på frysta styckdetaljer och att de måste hämtas på förmiddagen, eftersom jag inte har plats i den lilla frysen utan måste förvara dem i frigolitlådor med kylklampar, och så kan maten inte ligga alltför länge. Boka inget annat på beställningsformuläret; övrigt kan du välja bland på marknaden.
Jag är ledsen och bedrövad. I söndags när jag kom ut så såg jag först en liten hög fjädrar och dun på marken, sedan en till och sedan två höns som låg döda i gräset, tuppen Majonnäs och en av de två bruna fjunisarna. Sex höns kom fram efter en stund, men fyra var försvunna. Räven har tagit hälften av flocken, däribland Frank, Solveig och min älskade Torsten. Jag har sedan dess gått med ett litet hopp om att någon ytterligare ska komma fram, men nu efter tre dagar ger jag upp det också. De är döda.
Jag känner mig känslomässigt bestulen. Jag hade kommit flera av dem så nära som individer, och jag tyckte också så mycket om dem som flock. Torsten, som kläcktes ett dygn före de andra, fick jag en väldigt speciell relation till och hon var också väldigt speciell som höna. Hon tyckte om när jag lyfte upp henne och hon gillade att sitta på min arm eller min axel. Jag inbillar mig att det hade något att göra med att vi fick det där första dygnet tillsammans bara hon och jag.
Flocken var också lite annorlunda som grupp. De gick inte alltid samlade utan kunde traska iväg på upptäcktsfärd ensamma eller i par ibland och vågade gå allt längre från sitt hus. Kanske var det därför de strök med? För att de inte hade begripit att omvärlden är full av faror. Jag hade intalat mig att det inte var någon större risk för dem nu, eftersom rävens valpar inte längre var små och desperat behövde förses med mat också från farliga platser, men det kanske var så att det här var en räv som nyss flyttat hemifrån och letade efter nya platser med tillgänglig mat. Det är så dumt för jag har alltid tyckt mig kunna känna lukten av räv när jag går i skogen där räven varit, och förra veckan så kände jag en väldigt stark rävlukt två gånger på gården, men tyvärr så tog jag den inte på allvar. Jag vet inte varför. Och jag lämnade hönsgården öppen så att de kunde gå fritt så snart den automatiska hönsdörren öppnades på morgonen.
Återstoden av flocken, Med Gudrun, Brandgulius, Irene, Hollandaise, Bearnaise, och den andra Fjunis, är dämpade och nedstämda. De var med om något hemskt och skrämmande. Nu är de instängda i hönsgården och livet är trist för dem och mig. Jag vågar bara släppa ut dem därifrån när jag går och ger dem lite köttputs och sitter med dem, eller när jag gör något jobb i trädgården intill. Det var inte så här jag ville ha det med mina höns.
Det är något speciellt med de här relationerna som sträcker sig över artgränserna. De är hoppingivande på något sätt. Att vi trots att vi inte har språket gemensamt kan skapa starka band mellan oss, att vi kan förstå varandras blickar och fylla varandra med glädje och kärlek bara för att det är sådana relationer vi egentligen vill ha. Jag har en sådan relation till min hund Sonja. Vi behöver inte den verbala kommunikationen för att förstå varandra. Vår relation skulle inte bli djupare om Sonja kunde tala. Tvärtom, tror jag. På något sätt ger det mig hopp om människan, men jag kan inte riktigt förklara varför, för jag har inte tänkt färdigt på det.
Jag önskar att jag kunde spela Lennie Tristanos Reqviem till Torstens minne, men det är alldeles för trösterik musik för att passa nu, för jag känner bara sorg och smärta över att jag inte fick säga adjö till henne varken före eller efter hennes död.
Ja, det blir äntligen en leveransrunda till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm nu på lördag den 1 oktober.
Årets Mat och människor i Fjärdhundraland blev en mycket lyckad tillställning. Vi serverade drygt 300 smakprovstallrikar, 45 Nöff bourguignon och 22 äpplen. Som vanligt glömde jag att fotografera, men U tog några bilder. Vid slutet av dagen var vi ganska trötta.
Jag vill gärna stå mer på Bondens marknad på Södermalm i oktober, men det hänger på om jag hittar medhjälpare. Jag meddelar i nästa veckobrev när jag vet mer. Sedan planerar jag också att stå på några av julmarknaderna som de har där från första advent och framåt.
Jag har min kära Sonja hos mig nu och det gör mig lite mindre flexibel. Men jag får mer av dagliga promenader, vilket nog är bra för mig. Jag blev glad att se att hon fullständigt ignorerar hönsen, även när de kommer springande mot oss. Hönsen tvärstannar när de ser att jag kommer med Sonja och sedan springer de undan. Det fungerar bra.
Den här helgen blir det varken leveransrunda eller marknad för mig. I stället blir det jippo här på gården på söndag. Då går årets 
På en del ställen blir det också´annan mat, och försäljning, eller andra aktiviteter. Hos mig kan man till exempel få en Nöff bourguignon som Rikard har gjort för att visa hur gott man kan göra av styckdetaljen fläskduva. Man kan också beundra hönsen och gårdsbutiken är naturligtvis öppen som vanligt. Vi har precis gjort en massa fänkålssalsiccia, citron/kummin/mejram-korv och Nürnberger Rostbratwürstchen, isterband och bacon som kylarna kommer att vara fulla av. Dessutom kommer vi att ha mycket av allt det lufttorkade som kommer att finnas representerat på provsmakningstallriken, inklusive de lufttorkade isterbanden. Och så har vi gjort årets första Höstflott idag, med trattkantareller från Anderssons skog, lök och mina Åkeröäpplen!
Det är ett bra äppelår hos mig och jag njuter av mina Åkerö varje dag. På lördag tänker jag skörda dem och Sävstaholm och den tredje sorten som jag har glömt namnet på, och ställa mig och musta så att jag har must ända till våren förhoppningsvis. Förr brukade jag göra cider, men det var ju meningslöst för den blev så god att den försvann på en månad när den väl var klar.
Det var väldigt roligt att stå på Bondens egen marknad på Katarina bangata i lördags. Många av kunderna från 2019, då jag senast stod där, dök upp igen, och många av er också. Det var mycket folk och vi sålde slut på många av styckdetaljerna och mycket av charken. Eftersom vi ska stå där på lördag igen och inte styckar någon ytterligare gris den här veckan så får vi i stället producera massor av korv idag och i morgon.
Ditt privata val av middagsmat får inte så stora konsekvenser. Väljer du fel korv till lördagsmiddagen så kan du skratta åt det och göra ett nytt val nästa lördag. Ibland är valen i privatlivet svåra och får större konsekvenser; ska jag försöka sluta dricka på det här destruktiva sättet, ska jag lämna den här nedbrytande relationen? De valen är oerhört viktiga och får enorma konsekvenser för dig och din omgivning, och i förlängningen kanske till och med för samhället.
Valet på söndag skrämmer mig, för det är inte bara mitt val. Dels är jag väldigt orolig för att vi ska få in fascister i regeringen, men framför allt så skrämmer det mig att klimatfrågan har fått så lite utrymme inför valet, trots att det är den allra viktigaste frågan för alla människor på hela den här planeten, och borde överskugga alla andra frågor. Om vi inte är beredda att göra något för att sakta ner klimatförändringarna och tackla de redan nu oundvikliga konsekvenserna, så har vi ingen demokrati, välfärd och jämlikhet att skydda framöver. Då spelar inte längre någonting utanför våra egna sketna liv någon roll. Egoismen och empatilösheten kommer forma vårt samhälles sista decennium, innan konflikter, krig och flyktingströmmar till följd av naturkatastrofer och klimatets förändringar av förutsättningarna för liv i olika delar av världen, får vår trygga oas att till sist kollapsa. För mig finns tyvärr inte längre något alternativ till att i riksdagsvalet rösta på det enda parti som tycks ta de här frågorna på allvar, trots att jag inte delar det partiets analyser av och idéer till lösningar på många andra områden.
Om vi byggde riktiga saker som höll och som gick att laga och återvinna? Hur skönt skulle det inte vara om jag slapp se det berg av plast som jag bygger upp för återvinningen varje månad?
Igår korvade jag och Julia hela dagen. Vi gjorde ännu mer isterband och Pfefferbeisser, klara om några veckor, och Frankfurter och biała kiełbasa – den polskinspirerade korven smaksatt med vitlök, timjan och mejram – som båda blir färdiga att packa idag. De två sistnämnda finns på 
Nu har jag lärt lärjungarna att gå in i hönshuset och sitta på pinne när de sover. De växer, men de är fortfarande lika charmiga. De har hittat min köksträdgård, men de sprätter mest i landen för att hitta insekter, jag har inte sett dem göra någon åverkan på de kvarvarande grönsakerna. Kanske har de tagit de sista jordgubbarna, men det kan de väl få göra. I år har jag lärt mig vad som händer när man inte gallrar morötterna. De får alla möjliga olika storlekar, och många blir väldigt knöliga när de växer alldeles intill varandra. Min delvis morotsfärgade lärjunge Brandgulius är jag mycket förtjust i för tillfället. Hen blev trygg och kelig igår efter ett par pussar. Det blir väl de flesta. Se så fin hen är.
Jag är fortfarande rädd för att räven ska komma och äta upp mina unghöns. Igår kväll när jag gick ner i trädgården för att kolla om mina Åkerö-äpplen börjar mogna, så kände jag en stark rävlukt när jag böjde mig ner för att ta upp ett äpple från marken. Det är en myskaktig lukt som jag känner i skogen ibland och som jag åtminstone tror kommer från räv, och som inte alla verkar ha förmågan att känna. Jag ska gå runt och kissa lite här och var på tomten för att markera mitt revir och förhoppningsvis skrämma bort den. Äpplena är inte mogna än.
Idag har jag hämtat två stora Knivsta-grisar från slakteriet och hängt upp halvorna i kylrummet. I morgon bitti börjar jag och Julia att stycka dem. Har du några speciella önskemål om styckdetaljer så bör du skicka dem till mig snarast, om de ska komma från de här grisarna. Jag har annars lagt upp de detaljer som vi vanligtvis brukar stycka ut på 
I helgen höll jag och U i korvkaféet. Det var roligt och lärorikt. Först kom det ingen alls under några timmar och sedan kom alla på en gång. Nu har jag lärt mig att man måste vara tre personer under lunchtimmarna 12:30-14:30; en som sköter om grillen, har koll på värmen och har korvar i kö hela tiden, en som tar emot beställningar, tar betalt och tar hand om gästerna, och en som sköter dryck, bakelser och bröd och förbereder tallrikarna med tillbehör till beställningarna. Jag vet inte om det blir fler korvkaféer den här säsongen, det finns det kanske inte tid till, men det kommer definitivt att bli fler nästa sommar, för det har varit roligt.
Den här veckan blir det ingen utkörning av beställningar. I stället ska jag och U köra korvkafé med huvudnumren Korv med bröd och Korvtallrik på den salta sidan, och Rönnabakelse och Evas kardemummabullar på den söta sidan. Så den här helgen får ni komma ut hit, till lugnet i verkligheten, i stället för att virra runt bland betongen i stan, om ni vill ha korv. På söndag är det dessutom den sista chansen att delta i 
I morgon och på söndag (30-31 juli) håller vi kaféet öppet. Då serverar jag, Rikard och min kompis Albin fika med grillade korvar och smarriga tillbehör och den delikata Rönna-bakelsen. Menyn är inte helt spikad än, så vi kan vara öppna för förslag.
Vi besökte min underbara farkusin Erik och Gull och min syssling Gustav, i den gamla skolan i Axhult där min farmoster Jana var lärare och som jag har så starka barndomsminnen från. Min bror och jag lekte med de gamla floretterna och sov i den gamla skolsalen där när vi var på genomresa som barn på väg till Göteborg eller Österlen. Erik och Gull har en fantastisk liten trädgård med ett tjugotal äpple-, päron- och körsbärsträd, förutom frodiga grönsaksodlingar, tre växthus, några svensk blå anka, ett tjugotal vita brevduvor, kindahöns, en gammal nubisk åsna och en häst. Erik hävdade att Janas gamla bigarråträd är av en alldeles egen sort som är unik för Axhult (och kanske grannbyn). Den ska jag få ympris av och försöka föröka till min egen trädgård, för körsbären var utsökta.
Dagen därpå blev vi bjudna på lunch i vackra välbevarade Torpa prästgård av Martin och Ninna, och fick se ytterligare en fantastisk trädgård i sluttningen ner mot Sommen och med utsikt över Torpa kyrka. Martin är nog den som känner till mest om min släkt på farmors sida och han berättade fantastiska historier när vi bläddrade i hans arkiv efter lunchen. Tyvärr fick jag veta att vi kanske har del i skulden för 
Landskapet i Kinda och Ydre är något av det vackraste Sverige jag känner till och kanske den del av landet som jag känner mig mest hemma i. I det kuperade och skogrika odlingslandskapet med alla små sjöar känns historien ligga så nära ytan. Det fascinerar mig och jag har svårt att begripa de som faktiskt inte är intresserad av de personliga ödena i förfädernas historia. Tyvärr så var resan så full av starka intryck att jag nästan alldeles glömde bort att fotografera. Men det är också ett tecken på att jag var närvarande och njöt av stunden, det som man mår så bra av och som man bör ägna sin semester åt.
Nåväl, jag sitter i Pärnu och kan ingenting göra åt saken. Balkongdörren är öppen och jag kan känna doften från havet, för mitt rum vetter mot floden Pärnus utlopp i Östersjön trehundra meter bort. Jag gick en lång promenad längs den kilometerlång sandstranden idag. Det här är det första dagarna med sol och stiltje fick jag veta, och säsongen har inte kommit igång än. Det är glest mellan människorna. Förberedelser pågår inför anstormningen av gäster. Det doftar asfalt och målarfärg. Bebyggelsen består till stor del av äldre och nyare trähus, men också av putsade mer modernistiska hus. Det verkar vara en vänlig och lagom vacker stad som just håller på att vakna upp till sommaren. Dags att putsa över fjolårets slitage. Jag gillar stämningen på sådana här platser både innan och efter säsong.
Idag inleddes behandlingarna och jag fick den skönaste ryggmassage jag någonsin fått. Jag är ledsen att behöva säga det kvinnor, men ingen har knådat mina skinkor skönare än Egbert. I morgon ska han få ge sig på mina fötter.
Pärnu ligger ungefär i höjd med Norrköping och naturen har inte kommit mer än kanske en vecka längre än i Rönna. Hemma verkar det bli ett äppleår. I varje fall så blommar mina äppelträd något alldeles vansinnigt. Undrar hur tulpanerna klarar sig utan mig. Efter lönekörningen i morgon ska jag försöka att inte tänka på Rönna förrän på måndag.
Vädret är opålitligt och ombytligt, men mig kan ni lita på, jag kör min leveransrunda på lördag den 9 april hur än vädret blir och hur många gånger än kylbilen går sönder! Den här gången sprutar det diesel ur en slang i motorrummet så med största sannolikhet så kommer jag i en hyrbil på lördag.
Sätt ugnen på 110°C ungefär och salta köttbiten generöst.
Lägg lite lök och rotfrukter i en gryta medans du bryner köttet runt om i smör i en panna.
Lägg köttet på rotfrukterna och häll på en skvätt vin, eller vatten eller vinäger eller nåt. Du kan lägga i ett lagerblad och pepparkorn också om du känner för det. Lägg på locket och stäng in grytan i ugnen i 3-4 timmar
.
Gör sedan en god majonnäs. Jag gjorde min på 2 äggulor från hönsen, salt, någon matsked dijonsenap, och en skvätt god vinäger som jag blandade ihop, och som jag sedan droppade ner 2 dl rapsolja i under omrörning. Det hade varit gott med citron, i stället för vinäger, men det hade jag inte hemma.
