Det var märkligt att återigen överlämna sig till sjukvården, där jag tillbringade så mycket tid 2020-2021. Det är en egen värld man kliver in i, och jag är väl bekant med den nu. Kanske var det därför det kändes lättare den här gången och tiden gick ganska fort. Sedan någon månad tillbaka så använder de ett nytt slags regim för smärtlindring vid leveroperationerna som har visat sig vara mycket framgångsrik. I stället för en traditionell ryggmärgsbedövning så gör man en så kallad blockad, vilket gör att man slipper att gå med en slang in i ryggraden i flera dagar och blir mer rörlig, och piggare och mindre mosig också. Jag gick några varv i korridoren redan dagen efter operationen.
Jag tycker att det är så konstigt att man kunde ta bort morfinet från smärtlindringen redan efter fyra dagar och skicka hem mig. Sedan i fredags tar jag bara fyra Alvedon om dagen som smärtlindring, och jag har inte känt någon smärta överhuvudtaget sedan operationen. Däremot blir jag sömnig efter varje ansträngning och måste ta ganska många tupplurar. Och jag blir lätt yr när jag reser mig upp. Tur att jag har U som hjälper mig och tar hand om mig. På det stora hela så kändes cytostatikabehandlingarna mer påfrestande för kroppen än kirurgin. Jag tror att det kommer att ta lång tid innan kroppen och hjärnan är helt återställda efter cellgifterna, men det börjar redan sticka upp mörkt hår under det vita tunna cytostatikatufset på skallen.
På uppvaket kom en kirurg och en sköterska och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde bra, och kirurgen sa att hon tyvärr inte hade varit med på operationen och därför inte kunde berätta något specifikt om den annat än att det hade gått enligt plan. Jag sa att det var synd för man vill ju egentligen höra från kirurgen att man var ovanligt vacker inuti. Hon skrattade och sköterskan bredvid sa att hon hade varit med under operationen och att en av kirurgerna hade sagt innan de sydde ihop mig att min lever såg mycket fin ut i färgen. Det gjorde mig glad. Dagen därpå kom en av kirurgerna till mig och jag kunde ställa frågor om operationen. Han berättade att det faktiskt hade gått lite lättare att komma åt metastasen än han hade räknat med, och det gjorde mig också glad eftersom det innebär att de inte behövde vara så försiktiga när de skar bort det som skulle bort, och därmed inte behövde riskera att lämna kvar något tveksamt. Nu ska min kropp vara fri från cancer.
Jag är tacksam över att min kropp kan läka så fort. Det är min hud och min lever och mitt blod och mina proteiner som är så duktiga. Finns jaget i levern också? Så har jag inte tänkt tidigare. Jag ska försöka föreställa mig att mitt jag fyller hela min kropps utsträckning och se hur det känns. Då kan jag lättare vara stolt över mig själv och min förmåga att läka och växa vidare.
Nu får jag bara lyfta, dra och släpa max fem kilo i sex veckor framöver, för att undvika att få bråck där kroppen ska läka ihop. Det är plågsamt att det kommer under den period då det är så mycket som skulle behöva göras i trädgården. Jag ska försöka lura vänner att hjälpa mig med det ena och det andra. Igår satte U resten av potatisen och klippte gräset runt gårdsbutiken så att vi fick gräsklipp att lägga på potatislandet, och idag hjälpte R mig att sätta lite kinesiska jordärtskockor. Om jag lyckas uppbåda hjälp med i- och urpackning av kylbilen så planerar jag att stå på Bondens marknad den 3 och den 10 juni. Vi får se. Nu blommar Åkerö-äppelträden nere i trädgården så överväldigande och vackert.
