Det har varit mycket kunder på gården den senaste månaden, och nu höll köttet på att alldeles ta slut i gårdsbutiken! Men igår hämtade jag två lite större grisar från slakteriet, som vi genast började stycka. Framdelarna styckade vi klart igår och jag lade ut en del av dem i butiken – karré, tjockare revben, latissimus dorsi, grisens hemlighet, bogstek och ett par fläsklägg. Idag fortsätter vi med mittdelarna (kotletter, tunna revben, kamben, filé, fläsksida) och bakdelarna (fläskflapp, ostron, medaljonger, julskinkor he he), och styckdetaljerna kommer ut i butiken under dagen.
I frysboxen finns det salsiccia med rostade fänkålsfrön, svartpeppar och vitt vin, citron/kummin/mejram-korv, prinskorv, de sista falukorvarna som inte får kallas falukorv och Leberkäse. Den nya omgången Rådmanskorv – salamin med citronzest, dillfrö och röd kampotpeppar – är redan klar och jag kanske hinner packa den idag också. Jag testade den igår och den blev jättegod den här gången också.
Jag hinner inte köra någon leverans, eller stå på Bondens marknad i helgen, för jag håller korvkurs på söndag. Till den finns två lediga platser, som kan bokas senast idag. I nästa vecka ska vi tillverka massor av korv så att vi har till Bondens marknad den 10 augusti.
Idag är det den sista juli och de grågula vetefälten doftar starkt. Slutet på juli är sommarens eftermiddag och med den kom en eftertänksamhet till mig. Jag har tänkt på hur jag i mitt liv har förverkligat saker som jag har drömt om. Som ung gick jag och väntade på att någon skulle göra någonting med mig, att någon skulle upptäcka mig och säga till mig vad jag skulle göra. Det hände inte. Jag var full av drömmar, men trodde att det var någon annan som skulle förverkliga dem. Jag fladdrade omkring och hade varit en del i Italien och drömde om att vara där en längre tid, men visste inte hur det skulle gå till. Då fick jag höra från en tjej på ett party att man kunde få studielån för att plugga italienska i Perugia.
Då blev den drömmen konkret för mig och jag tog tag i saken och åkte ner till Italien och studerade italienska i två terminer. Studerade är kanske mycket sagt, men jag bodde i Perugia ett år och upplevde en massa saker och lärde känna människor som kom att betyda mycket för mig. Nu ser jag att jag också lärde mig att jag själv kunde bestämma hur mitt eget liv skulle gestaltas. Att jag sedan började studera lingvistik på Stockholm universitet när jag kom hem var inte en dröm utan mer en tillfällighet. Men när jag senare var assistent åt min handledare under en resa till USA där hon bland annat skulle träffa en doktorand som var gästforskare på New York University så föddes en ny dröm. –Åh, tänk att få bo här på Manhattan och vara gästforskare på NYU, vilken dröm! sa jag till henne och hon svarade lugnt att då frågar vi Dr. Grishman om inte du också kan få komma hit, och han svarade att det kunde jag absolut, om jag bara fixade finansieringen. Jag tror att det tog ett och ett halvt år för mig att ordna finansieringen genom att få Svenska Institutet att finansiera ett utbytesprogram mellan Stockholms universitet och NYU, som jag sedan själv blev första student att få pengar från. Nu kan jag undra över hur jag lyckades med det, men det är just det som fascinerar mig nu på avstånd – att drömmen gav mig en handlingskraft som gjorde att jag kunde genomföra vad som helst.
Senare i livet, när jag hade tagit körkort och köpte ett torp på Vikbolandet, så blev jag oerhört inspirerad av Hugh Fearnley Whittingstall och TV-serierna om River Cottage, och började drömma om självhushållning och ett permanent liv på landet, i stället för veckoslutsresorna fram och tillbaka. Efter mycket sjukdom och död omkring mig så drabbades jag av insikten att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, det enda jag inte fick göra var att slösa bort det sköra liv jag hade. Eftersom det var naturen som läkte mig från all smärta, och staden som fördröjde läkandet blev det sedan inte svårt att gripa tag i kraften från drömmarna och fatta beslutet att flytta till den här gården som jag bor på nu. Det är ett beslut som jag aldrig någonsin har ångrat, trots allt slit som det också har kostat mig.
Det är just den där kraften som jag får av drömmen som fascinerar mig och som jag har tänkt mycket på de senaste veckorna. Den är så påtaglig och konkret och läkande. Och den finns också i det lilla, som i drömmen om en doftande honungsros, vars kraft lyfte undan en jättestor sten, som jag skrev om i förra nyhetsbrevet. Och som när törsten som följde efter mina cancerbehandlingar fick mig att längta efter det läskande, efter frukt, vilket ledde till drömmen om en fruktlund här på gården. Den drömmen gav mig läkande kraft och ork att börja plantera. Förra året fick jag mina första persikor, plommon och päron och idag ser ett av plommonträden ut som på bilden här längst upp som jag nyss tog. Det är kraften i drömmen sprungen ur längtan.
Jag har tidigare skrivit om hur stressad jag har varit under det senaste halvåret över den ekonomiska situationen i företaget (och flera av er har stöttat mig med donationer vilket både gör mig generad och djupt tacksam för de är en konkret hjälp). Jag har känt mig inlåst i en situation som jag inte har sett någon annan lösning på än att slita vidare i ännu högre takt, eller att ge upp och gå under. Jag har levt under hårt tryck och stor press och stress de senaste åren, inser jag, och det är inte bra för hjärnans förmåga att se möjligheter till förändring. Tvärtom så leder stress ofta till hopplöshet och får hjärnan att stelna.
Häromveckan så var det en rad märkliga sammanträffanden som fick mig att försiktigt börja drömma igen. Och när jag gav efter för det så kände jag att kraften kom tillbaka till mig. Då såg jag plötsligt att det fanns förändringar som inte skulle leda till katastrof och att situationen inte alls var hopplös. Tvärtom så skulle förändringarna kunna leda till ett mycket bättre liv. Jag är medvetet kryptisk här, för jag ser lite olika vägar framåt och det är svårt att veta vilka av dem som går att fullfölja. Men jag har blivit mycket upplyft av tankarna på de här drömmarna och jag känner mig starkare än på länge.
I fredags åkte jag ner till Östergötland, till en trakt som jag tycker mycket om. Och jag åkte runt där och njöt av det vackra omväxlande landskapet, där så många av mina förfäder har levt, och jag badade flera gånger om dagen i Sommens friska vatten, vid vars strandkant jag bodde. Och jag funderade. Det var underbart.
