(Beställningsformuläret för leveransrundan nu på lördag den 6 maj ligger här.)

I lördags blev jag ganska ledsen. Jag visste att jag hade sålt väldigt mycket både i april och i maj, men när jag tittade på mitt konto så låg jag ändå på minus. Först ville jag bara ge upp allting, för om jag nu har ökat min produktion med mer än 100% jämfört med den här tiden förra året och ändå går minus så måste det vara något grundläggande fel. På söndagen gick jag igenom de senaste månadernas inkomster och utgifter och sorterade allting. Då insåg jag att en mycket stor andel av mina utgifter är rörliga kostnader som alltså ökar när jag ökar produktionen. Därför spelar det inte så stor roll om jag ökar produktionen, marginalerna är ändå för små. Min absolut största kostnad är för köttråvara, och en bra bit därefter kommer anställningskostnaderna.
Det enda man kan göra för att öka vinsten är att antingen sänka omkostnaderna eller öka intäkterna. Att sänka omkostnaderna kommer att ta tid för mig, om det ens är möjligt. Om det inte går att öka intäkterna med ökad produktion så återstår alternativet att höja priserna. Jag kom på att jag inte har höjt priserna sedan jag startade för sju år sedan. Jag gjorde en liten kalkyl för att se vad som skulle hända med ekonomin om jag höjde priserna. Om jag fick till beräkningarna rätt, så visade det sig att jag går runt och kanske får något över om jag höjer priserna med 20%. Först kändes det hemskt med en sådan prishöjning, men sedan jag diskuterat saken lite på twitter och tänkt efter lite mer, så kändes det ganska rimligt faktiskt. Branschens ökning ligger på 12% de senaste 7 åren, så 20% är inom felmarginalen och absolut inte för högt för kvalificerat mathantverk, påpekade några twänner.
Jag har bara handlat kött i butik i undantagsfall de senaste 10 åren, och jag har inte varit medveten om hur prisökningen har sett ut i vanliga affärer. Jag kom att tänka på det när jag tittade på priserna för ”finare” nötkött på ica maxi i Enköping häromveckan och häpnade över hur höga de var. Och det är anonymt kött utan några som helst garantier för kvalitet gällande smak och konsistens. Den prisökningen har inte gått till de som föder upp djuren kan jag tala om. Att griskött traditionellt är billigare än nötkött handlar bara om att det varit billigare att föda upp grisarna till slaktvikt, än det har varit med nötdjur. Till skillnad från industrigrisar som tas till slakt kring 6 månaders ålder så får grisarna som jag har som råvara bli 18-24 månader och har en betydligt långsammare tillväxt av kött per foderenhet. Det är mycket kostsamt att föda upp långsamväxande grisar utomhus. Men så blir kvaliteten på de linderödssvin som jag använder också helt exceptionell och enastående både ur ett svenskt och ett internationellt perspektiv. När jag resonerar så, så känns inte en prisökning på 20% alls särskilt svår.
Och när jag nu tänker genomföra den här prishöjningen så blir jag också lite hoppfull inför framtiden. Mitt liv ska inte handla om att stå ut med att jobba skiten ur mig. Jag måste få känna lite lugn och ro för att kunna uppskatta att jag gör ett bra jobb. Jag kan inte bara leva på tillfredsställelsen av att få beröm. I längden måste det ge något slags ekonomisk trygghet, jag kan inte fortsätta att ständigt oroa mig för ekonomin och inte ha råd med normala utgifter. Jag vill kunna köpa en ny varmvattenberedare när den gamla går sönder och jag vill inte hamna i katastrofläge när kylbilen pajar.
Nu får ni helt enkelt hjälpa till med att få det här att fungera. För min skull och för att säkra er tillgång till produkterna i framtiden. Har ni inte råd att handla lika mycket framöver så förstår jag det, med då ber jag om er hjälp att hitta fler kunder, så att det som produceras går åt.

På lördag är det något slags Sverige-jippo lite här och var. Erik Videgård kommer att laga svensk mat i Nyhetsmorgon och använder då mina isterband på ett lite överraskande sätt. Jag ska snart göra nya för den förra omgången är redan slut. Jag gjorde Thüringer Rostbratwurst igår som ligger uppe på beställningsformuläret. I övrigt ligger där styckdetaljer från två fina grisar som slaktades på Lundsbols slakteri i måndags.

Projekt Schyssta brön går framåt! I fredags åkte jag till Åmot i Hälsingland och hämtade utsäde av Dalavete och Föreningen Allkorns evolutionära vårvete. Sedan lyckades jag få tag på en annan nybyggare som hade en lagom stor såmaskin och som kom hit i går kväll och sådde. Så nu har jag en halv hektar vete och en kvarts hektar råg att se fram emot. Om nu något kommer upp. Plötsligt har jag blivit så där äkta bonnig att jag håller reda på vädret. I konflikt med min grisbondenatur som vill ha torrt i hagarna, och min charkuterinatur som vill ha grillväder för försäljningen, så ser jag nu fram emot lördagens regn som kommer att gynna de små sädeskärnorna som vilar på såbotten och ska väckas av fukten för att ta i och gro. Om fem dagar kanske jag får se dem spira, säger bonden Gustav som blivit min spannmålsmentor. Det finns lite mark kvar som jag har djupharvat för grönsaksodling. Kanske sätter jag Västeråsgurka-som ni kan köpa så småningom? Kanske sår jag solrosor för självplock på åkern längs byvägen?
Det är ett ganska välfyllt
Jag har börjat leka lite med ett nytt projekt som i mitt huvud går under namnet Schyssta brön. Jag har ett par hektar åker utan grisar på numera och en femton år gammal dröm om eget mjöl från egen kulturspannmål. Jag har också lärt känna bonden Gustav som har mer än 50 års erfarenhet av spannmålsodling. Nu lär jag av honom hur en åker fungerar och hur växtodling går till på nivån ovanför trädgårdsodling. Det är häpnadsväckande hur mycket jag inte visste om hur det går till. Gustav kom förbi och körde sin Carrier som en första bearbetning av jorden, som är välgödslad av grisarna men som också består av hårt tilltrampad Uppländsk lera. I söndags fick jag låna en harv av honom och han förklarade kosten att harva för mig. Sedan harvade jag min första åker och fick åtminstone godkänt betyg efter Gustavs inspektion. Jag ska harva lite till på ett par ställen, men efter skyfallet igår så får jag vänta några dagar tills det torkat upp.
Sedan kommer sökandet efter någon som kan skörda och tröska, och frågan om hur jag ska torka och förvara spannmålen. Jag föreställer mig att jag sedan skaffar en tysk hemmakvarn som jag kan mala färskt mjöl med. Det här blir inga stora mängder, men om allt går rätt så borde det räcka till årsbehovet för åtminstone ett tjugotal hushåll. Det kommer att bli dyrt mjöl, jag kommer att spara kvitton på alla utlägg för att se vad kostnaden för ett sådant här projekt ligger på. Kanske blir det ett projekt i form av en andelskolchos, eller så tar jag med och säljer mjöl på senhöstens leveransrundor. Vi får se. Framför allt så tycker jag att det är oerhört roligt och spännande med allt jag får lära mig på köpet. I det antika Rom åt man enligt beräkningar cirka 200 kg spannmål per person och år. Om jag bakade allt mitt bröd själv så skulle mitt behov ligga kring 50 kg/år gissar jag.




När jag började intressera mig för korv fanns det nästan bara en typ av korv att köpa i snabbköpet, förutom påläggskorven. Den var extremt finmald och alltid kryddad på samma sätt – den smakade korv. Falukorv, prinskorv, wienerkorv och grillkorv var i stort sett samma smet i olika dimensioner av cylinder. Kryddade man med en gnutta paprikapulver kunde den kallas något exotiskt som chorizo för att försöka snylta på andra kulturers gastronomiska arv, eller något idiotiskt som rackabajsare för att dölja den tråkiga smaken med ett garv. Tekniskt sett kallas den typen av korv för emulsionskorv, eftersom man med kyla, salt och mekanisk bearbetning kan få fett och vatten att hålla samman med hjälp av proteinerna i köttet. Med rätt metod och lite kemikalier kan man pressa in 60% vatten i en sådan korv och kvaliteten på köttet spelar då i stort sett ingen roll. Vatten kostar inte mycket och charkfabrikerna kunde sälja ingenting till ett pris som verkade billigt.
Jag hyste djupt förakt för den typen av korv. Fast egentligen var det inte själva korven som jag föraktade, det var den bedrägliga matindustrin och de som spädde ut och sålde ut det kulinariska arvet för egen vinning. När jag sedan skrev
Efter framgångarna i förra veckan med Münchener Leberkäse, som också är en emulsionskorv, blev jag inspirerad att för första gången på mycket länge ge mig på en liten sats Frankfurter. Den fanns med redan i min korvbok, men den här gången ville jag använda ett recept ur den tyska korvbibeln och utveckla en metod för kallrökning och värmebehandling som skulle kunna vara rimlig i större produktion än för mitt privata behov. När jag provade resultatet idag så blev jag till min förvåning riktigt nöjd. Det är alltid väldigt tillfredsställande att lyckas vid första försöket, och att det händer att jag gör det hänger nog ihop med att jag har samlat på mig en del kunskap inom det här området utan att reflektera så mycket över det. Jag vet ungefär vilka principer som gäller och kan dessutom använda mig av en oformulerad kunskap som bara finns där. Eva, som ofta hjälper mig att packa och fixa i charken nuförtiden, säger att det kallas förtrogenhetskunskap.
I min korvbok skrev jag om Frankfurtern:




