Det har varit så trevligt att stå på Bondens egen marknad på Södermalm de senaste två lördagarna, så jag har beslutat mig för att stå där igen nu på lördag den 17 september 10-15. Den här gången blir det Ulrica och Andreas som hjälper mig.
Påföljande helg är det Mat och människor i Fjärdhundraland på söndagen den 25 mellan klockan 11 och 17. Då serverar vi och 22 andra ställen i området mellan Enköping, Bålsta, Uppsala och Västerås – det område som vi kallar Fjärdhundraland – en provsmakningstallrik för 40 kr. På min gård kommer vi också att servera lite annan enklare mat. Kanske blir det en Nöff bourgignone, kanske blir det grillad korv. Naturligtvis är också gårdsbutiken öppen.
Just nu står Julia och Rikard och styckar två grisar från Mats Lundqvist. En är jättestor och en mellanstor, och jag kommer att ta med massor av styckdetaljer från dessa båda till marknaden på lördag. Förutom styckdetaljer så tar jag med mig många sorters fryst korv, åtminstone ukrainsk kovbasa, tysk Frankfurter och Münchner Leberkäse, nordafrikansk fläskmerguez, svensk prinskorv och citron/kummin/mejram-korv, och så bacon och en massa skivade lufttorkade grejer förstås. 
De här två grisarna blir de två sista från Mats, för han har beslutat att lägga ner grisuppfödningen eftersom han inte kan få någon lönsamhet i den. Det är sorgligt att det är så, men det är inget jag kan göra något åt.
Jag har väldigt svårt att lära mig att förändring är det enda som är konstant. Och att ingenting någonsin blir som man har tänkt sig. Det gäller att komma ihåg att så mycket har blivit bättre än jag tänkte mig, och att jag har lärt mig så mycket av all förändring.
Nu är det väldigt svårt att se något positivt med resultatet av söndagens val. Jag skulle lätt kunna hamna i sorg över, och till och med förakt för, andra människors val. Men den vägen leder ingenstans alls. Finns det någon annan väg jag kan gå?
Inspirerad av stoikerna försöker jag skilja på vad jag kan göra någonting åt och vad som står utanför min makt. Jag påminner mig om sinnesrobönen: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förnuft att inse skillnaden.
Jag kan definitivt inte ändra det som har varit och det som har hänt. Jag kan försöka förstå. Här i mina trakter röstade nästan 27 % på det högerextrema partiet. Jag tror att en stor del av de som röstar på det partiet gör det av oro driven av otrygghet och rädslor. I valrörelsen använde de flesta partier sig av taktiken att underblåsa oro och rädsla för att utan ifrågasättande vinna röster för sina egna förenklade lösningar.
Oro och rädsla är två av våra starkaste drivkrafter och kanske de mest nedbrytande och destruktiva. De förpestar mitt eget liv och jag för en daglig kamp mot dem. Ju oftare jag vinner den kampen desto bättre blir mitt liv. Rädslan och oron väcker självömkan, och självömkan leder bort från ansvar. Självömkan leder till att vi skyller vår situation på andra, i stället för att ta ansvar för vårt eget liv. Det är en skön men livsfarlig känsla som pacificerar oss. Den gör att vi slipper se våra obegränsade möjligheter till handling. Den är ett av skydden mot insikten om varats olidliga lätthet, den frihet som skapar sådan ångest.
Vid sidan av att praktiskt arbeta för att försvara våra och andras rättigheter, och fördela våra resurser mer jämlikt, så tror jag att det viktigaste var och en av oss kan göra är att öka tilliten oss emellan och minska varandras rädslor genom omtanke och samtal, och genom att själva visa tillit. Varje öppet leende och vänligt tonfall kan bli en motståndshandling. Det är i varje fall en början, som samtidigt kommer att göra våra egna liv bättre. Nu blev det så där enkelt igen.
Det var väldigt roligt att stå på Bondens egen marknad på Katarina bangata i lördags. Många av kunderna från 2019, då jag senast stod där, dök upp igen, och många av er också. Det var mycket folk och vi sålde slut på många av styckdetaljerna och mycket av charken. Eftersom vi ska stå där på lördag igen och inte styckar någon ytterligare gris den här veckan så får vi i stället producera massor av korv idag och i morgon.
Ditt privata val av middagsmat får inte så stora konsekvenser. Väljer du fel korv till lördagsmiddagen så kan du skratta åt det och göra ett nytt val nästa lördag. Ibland är valen i privatlivet svåra och får större konsekvenser; ska jag försöka sluta dricka på det här destruktiva sättet, ska jag lämna den här nedbrytande relationen? De valen är oerhört viktiga och får enorma konsekvenser för dig och din omgivning, och i förlängningen kanske till och med för samhället.
Valet på söndag skrämmer mig, för det är inte bara mitt val. Dels är jag väldigt orolig för att vi ska få in fascister i regeringen, men framför allt så skrämmer det mig att klimatfrågan har fått så lite utrymme inför valet, trots att det är den allra viktigaste frågan för alla människor på hela den här planeten, och borde överskugga alla andra frågor. Om vi inte är beredda att göra något för att sakta ner klimatförändringarna och tackla de redan nu oundvikliga konsekvenserna, så har vi ingen demokrati, välfärd och jämlikhet att skydda framöver. Då spelar inte längre någonting utanför våra egna sketna liv någon roll. Egoismen och empatilösheten kommer forma vårt samhälles sista decennium, innan konflikter, krig och flyktingströmmar till följd av naturkatastrofer och klimatets förändringar av förutsättningarna för liv i olika delar av världen, får vår trygga oas att till sist kollapsa. För mig finns tyvärr inte längre något alternativ till att i riksdagsvalet rösta på det enda parti som tycks ta de här frågorna på allvar, trots att jag inte delar det partiets analyser av och idéer till lösningar på många andra områden.
Om vi byggde riktiga saker som höll och som gick att laga och återvinna? Hur skönt skulle det inte vara om jag slapp se det berg av plast som jag bygger upp för återvinningen varje månad?
Den här helgen blir det ingen leveransrunda. I stället står jag och Rikard och Albin på 
Igår korvade jag och Julia hela dagen. Vi gjorde ännu mer isterband och Pfefferbeisser, klara om några veckor, och Frankfurter och biała kiełbasa – den polskinspirerade korven smaksatt med vitlök, timjan och mejram – som båda blir färdiga att packa idag. De två sistnämnda finns på 
Nu har jag lärt lärjungarna att gå in i hönshuset och sitta på pinne när de sover. De växer, men de är fortfarande lika charmiga. De har hittat min köksträdgård, men de sprätter mest i landen för att hitta insekter, jag har inte sett dem göra någon åverkan på de kvarvarande grönsakerna. Kanske har de tagit de sista jordgubbarna, men det kan de väl få göra. I år har jag lärt mig vad som händer när man inte gallrar morötterna. De får alla möjliga olika storlekar, och många blir väldigt knöliga när de växer alldeles intill varandra. Min delvis morotsfärgade lärjunge Brandgulius är jag mycket förtjust i för tillfället. Hen blev trygg och kelig igår efter ett par pussar. Det blir väl de flesta. Se så fin hen är.
Jag är fortfarande rädd för att räven ska komma och äta upp mina unghöns. Igår kväll när jag gick ner i trädgården för att kolla om mina Åkerö-äpplen börjar mogna, så kände jag en stark rävlukt när jag böjde mig ner för att ta upp ett äpple från marken. Det är en myskaktig lukt som jag känner i skogen ibland och som jag åtminstone tror kommer från räv, och som inte alla verkar ha förmågan att känna. Jag ska gå runt och kissa lite här och var på tomten för att markera mitt revir och förhoppningsvis skrämma bort den. Äpplena är inte mogna än.
Idag har jag hämtat två stora Knivsta-grisar från slakteriet och hängt upp halvorna i kylrummet. I morgon bitti börjar jag och Julia att stycka dem. Har du några speciella önskemål om styckdetaljer så bör du skicka dem till mig snarast, om de ska komma från de här grisarna. Jag har annars lagt upp de detaljer som vi vanligtvis brukar stycka ut på 
I helgen höll jag och U i korvkaféet. Det var roligt och lärorikt. Först kom det ingen alls under några timmar och sedan kom alla på en gång. Nu har jag lärt mig att man måste vara tre personer under lunchtimmarna 12:30-14:30; en som sköter om grillen, har koll på värmen och har korvar i kö hela tiden, en som tar emot beställningar, tar betalt och tar hand om gästerna, och en som sköter dryck, bakelser och bröd och förbereder tallrikarna med tillbehör till beställningarna. Jag vet inte om det blir fler korvkaféer den här säsongen, det finns det kanske inte tid till, men det kommer definitivt att bli fler nästa sommar, för det har varit roligt.
Den här veckan blir det ingen utkörning av beställningar. I stället ska jag och U köra korvkafé med huvudnumren Korv med bröd och Korvtallrik på den salta sidan, och Rönnabakelse och Evas kardemummabullar på den söta sidan. Så den här helgen får ni komma ut hit, till lugnet i verkligheten, i stället för att virra runt bland betongen i stan, om ni vill ha korv. På söndag är det dessutom den sista chansen att delta i 
Nu på lördag den 6 augusti kör jag en leveransrunda till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm med vad vi har att erbjuda den här veckan. På 
Helgens kaféverksamhet och trädgårdsjippot i söndags var lyckat. Det är ganska arbetsintensivt med kaféet, men den här gången fick vi hjälp av Albin. Det kanske inte kortsiktigt är så lönsamt heller, men det finns ett stort värde i att gästerna får prova hur korvarna smakar när de är väl tillagade och med goda tillbehör. En del nya besökare verkar bli förvånade över hur god korven är, och många köper med sig något hem från gårdsbutiken. Jag tror att ganska många av de nya gästerna är boende från omgivningarna som faktiskt inte kände till min verksamhet innan. Och så är det väldigt trevligt att småprata med gästerna, både gamla bekanta från leveransrundorna och de nya, att svara på frågor och berätta om verksamheten och gården.
Mina tolv lärjungar fortsätter att växa och stå i och verkar trivas i hönsgården. Men nu i morse när jag var ute tidigt så såg jag att de tydligen sovit utomhus, för den automatiska dörren var stängd men kycklingarna ute. Jag vet inte om jag ska oroa mig för det, men jag ska göra bättre sittpinnar åt dem inomhus. Igår fick de ett utomhusgym av grannen så vi satt ute i hönsgården en stund tillsammans och såg kycklingarnas första test av klätterställningen. De är mycket underhållande och jag gillar att de har så bred genetisk variation i sig. De har alla möjliga färger, vissa har fjädrar på fötterna, vissa är ulliga och andra har vanliga fjädrar. Just nu tycker jag att färgen och teckningen på många av dem gör dem lika falkar eller någon annan mindre rovfågel.
I morgon och på söndag (30-31 juli) håller vi kaféet öppet. Då serverar jag, Rikard och min kompis Albin fika med grillade korvar och smarriga tillbehör och den delikata Rönna-bakelsen. Menyn är inte helt spikad än, så vi kan vara öppna för förslag.
Vi besökte min underbara farkusin Erik och Gull och min syssling Gustav, i den gamla skolan i Axhult där min farmoster Jana var lärare och som jag har så starka barndomsminnen från. Min bror och jag lekte med de gamla floretterna och sov i den gamla skolsalen där när vi var på genomresa som barn på väg till Göteborg eller Österlen. Erik och Gull har en fantastisk liten trädgård med ett tjugotal äpple-, päron- och körsbärsträd, förutom frodiga grönsaksodlingar, tre växthus, några svensk blå anka, ett tjugotal vita brevduvor, kindahöns, en gammal nubisk åsna och en häst. Erik hävdade att Janas gamla bigarråträd är av en alldeles egen sort som är unik för Axhult (och kanske grannbyn). Den ska jag få ympris av och försöka föröka till min egen trädgård, för körsbären var utsökta.
Dagen därpå blev vi bjudna på lunch i vackra välbevarade Torpa prästgård av Martin och Ninna, och fick se ytterligare en fantastisk trädgård i sluttningen ner mot Sommen och med utsikt över Torpa kyrka. Martin är nog den som känner till mest om min släkt på farmors sida och han berättade fantastiska historier när vi bläddrade i hans arkiv efter lunchen. Tyvärr fick jag veta att vi kanske har del i skulden för 
Landskapet i Kinda och Ydre är något av det vackraste Sverige jag känner till och kanske den del av landet som jag känner mig mest hemma i. I det kuperade och skogrika odlingslandskapet med alla små sjöar känns historien ligga så nära ytan. Det fascinerar mig och jag har svårt att begripa de som faktiskt inte är intresserad av de personliga ödena i förfädernas historia. Tyvärr så var resan så full av starka intryck att jag nästan alldeles glömde bort att fotografera. Men det är också ett tecken på att jag var närvarande och njöt av stunden, det som man mår så bra av och som man bör ägna sin semester åt.
På lördag den 23 juli kör jag en leveransrunda till Uppsala, Upplands Väsby och Stockholm, med de varor som ni beställer på 
Den 31 juli deltar jag också också i 
I förrgår lade jag ett nättak över hönsutegården, för att skydda kycklingarna från attacker från skator och andra hot ovanifrån, och sedan lät jag mina tolv tre veckor gamla lärjungar flytta ut från vardagsrummet till hönshuset. De har inte riktigt vant sig än och är lite blyga för utomhuset.
Men de har olika personligheter och deras fjädrar och dun är olika tecknade. Torsten och Gudrun är båda svarta och vill flyga upp och sätta sig på min hand så snart den kommer inom räckhåll. Sedan igår har Torsten börjat klättra upp längs min arm för att sätta sig på min axel. Ibland viskar han hemligheter i örat på mig. Då blir jag glad.
Den här helgen kör jag ingen leveransrunda. I stället inviger vi Franzéns Charkuteriers kafé lite försiktigt. Jag och Rikard håller magasinet öppet och grillarna varma mellan 11 och 16 på lördag och söndag. Så här skrev jag nyss på 
Kycklingarna gillar mig nu. När jag sträcker ned handen – eller skajliften, som de kallar den – i lådan så hoppar de upp i handflatan och på armen. I morse var de en stund fem stycken på en gång som satt där på min hand och underarm. Efter frukost lät jag dem komma ut i en bur i solen, i gräset, i vinden för första gången. De älskade det, och pickade ivrigt i sig av gräsen. Men jag lät dem bara vara där en stund, för jag har läst på om hur temperaturkänsliga de är den första tiden och jag oroar mig för att de ska dö. De är så söta. När jag satte mig ned på huk så samlades de runt och under mig. Sedan ville de inte hoppa ned i kartongen igen.
Tidigare när jag har fått kycklingar så har jag haft hönor som tagit hand om dem och därför har jag inte behövt följa dem så nära inpå. Nu har jag fått spela rollen av hönsmamma åt dem och det har gett mig en helt annan mycket närmre kontakt. Tre har dött längs vägen, men de som är kvar verkar friska och starka. Nu på sjuttonde dagen så ser de lite tufsiga ut med allt fler fjädrar som ersätter kycklingdunen. Jag märker också att de har lite olika personlighet. Det är ännu inte möjligt att avgöra vilka som kommer att bli tuppar och vilka som kommer att bli hönor. Så alla är fortfarande hens.