Denna vecka har Julia styckat två ganska stora linderödssvin uppfödda hos Inga och Sören i Skogstibble – 112 respektive 130 kilo. Grisarna alltså. Jag kör som vanligt en utlämningsrunda på lördag, den 15 maj. Jag vet att det är Kristi Himmelsfärd på torsdag och då är ju fredag en klämdag. Det betyder att ni ska klämma i er korv då, oavsett om ni är i staden eller har åkt ut till landet redan. Det finns ganska mycket och många sorters korv i gårdsboutiquens frysbox.
Jag vill påpeka att det går utmärkt att i kommentarsfältet uttrycka önskemål om förpackningars storlek, feta eller magra bitar, eller något annat. Vi läser alltid kommentarerna och försöker tillfredsställa er efter bästa förmåga. Beställningsformuläret består denna gång alltså av styckdetaljer från linderödsgrisarna och fryst korv. Eftersom det nu verkligen är grillsäsong så har Julia också skurit ut skivor av rostbiff, som vi brukar under sommaren.

I söndags åkte jag till Svartbäckens Trädgård här i Fjärdhundraland. Det är en småskalig handelsträdgård där Kalle och Malin själva ympar intressanta sorter av fruktträd på olika grundstammar, men de har också mycket andra växter och en hemlig agenda. De hjälpte mig att plocka ihop tre päronträd, två körsbärsträd, två plommonträd och en körsbärskornell som en början till lustgården som jag ska anlägga i den gamla grishagen. Nu håller jag på att planera hur träden ska stå och det kommer att bli så fantastiskt vackert. I övrigt så gräver jag odlingsland när jag orkar och planterar sättpotatisen och börjar fröså grönsakerna som jag vill ha i sommar och höst. Jag tänker bra när jag gräver.

Nu är det bara en cellgiftsbehandling kvar och sedan fyra veckors återhämtning innan den avslutande operationen som kommer att ske kring midsommar.
Tankar från grönsakslandet:
Att ha en bit mark som jag kan göra vad jag vill med får mig att känna mig rik. Min mark är en pannå att måla på, eller ett tomt blad och en penna. Att bearbeta marken är konkret konst. Den mest konkreta konst man kan föreställa sig. Jag gräver ett potatisland. Jag bänder upp en jordkoka i taget med grepen, sätter mig ner och bryter sönder den med händerna, det är lerjord här. Maskrosplantorna med sina tjocka rötter slänger jag i plastkorgen, och när den är full tömmer jag den i en hög hos hönsen, så att de får något att sprätta i. De behöver lite grönt nu när de är instängda i sin hönsgård under fågelinfluensautbrottet. Att gräva i jorden är verklighet. Att se marken och träden, myllan och gräsen, himlen och jorden, är verklighet. När jag gräver mitt land så gräver jag i mitt minne för att försöka minnas hur jag kände när de sa att jag hade cancer. Jag som inte står ut med tanken på att mitt liv ska ta slut en dag, borde ha blivit skräckslagen. Men det blev jag inte, till min egen förvåning. Jag minns känslan av att det här, det är jag väl förberedd inför. Känslan påminde om tillfredsställelsen av att äntligen få användning för de där sakerna som man sparat på, bara för utifall att. Men i stället var det alla de där erfarenheterna, som jag dragit på mig, som gett mig en förmåga. Bara för utifall att. Erfarenheterna av det allra mest påtagliga och verkliga. Erfarenhet av panikångest, ensam i New York, övergivenheten stupfull på gatan mitt i natten i en italiensk småstad, det skräckinjagande irreversibla när jag fick en raket i ansiktet och förlorade synen på höger öga, oförmågan att begripa vad som hände när jag höll mammas hand när hon dog, obegripligheten i att pappa inte längre var pappa när han försvann i sin sjukdom. Och den mest verkliga upplevelsen av alla, när jag höll min döda dotter, hon som dog innan hon föddes, men som ändå skulle födas ut. Hon som fick heta Karin. När jag såg och höll i det livet som aldrig fick gro, ingenting var någonsin verkligare än det. Det som fick mig att överleva var helgerna på torpet ute i skogen en halvmil från närmsta granne. Där grävde vi långsamt i jorden och anlade odlingar och var mycket nära naturen. De regelbundna oregelbundenheterna i former och mönster och avsaknaden av räta vinklar läkte min hjärna. Efterhand blev det allt konstigare att åka hem till den konstgjorda storstaden på söndagarna. Då började jag läsa annonserna om små jordbruksfastigheter till salu. Och det är den egentliga orsaken till att jag nu finns här, det som jag aldrig berättar om när folk frågar om hur det kom sig att jag flyttade från staden. Så när verkligheten kom med en liten tumör och en massa metastaser, så visste jag på något sätt precis vad var jag hade att handskas med. Och det gjorde att jag aldrig blev riktigt rädd. Och jag tror att det är en anledning till att jag överlever det här.
Den här veckan kör vi fyra färska korvar, isterband och bacon! Som vanligt blir det leveransrunda på lördag av 



Min erfarenhet är att det är flera faktorer som påverkar kvaliteten hos grisköttet. Rasen påverkar i någon mån fettansättningen, tror jag, men minst lika viktig för köttkvaliteten är hur grisen lever, hur mycket den kan röra på sig och motionera, vad den får att äta, hur gammal den får bli och inte minst hur pass stressfritt liv den får. Grisarna som Anders och Olle föder upp är inte linderödssvin utan en treraskorsning där suggan är en blandning av Svensk Lantras och Yorkshire och galten Hampshire. Det ska bli intressant att se om och hur deras kött skiljer sig från det fina fläsket från Inga och Sören. Om köttet från Olle håller tillräckligt hög kvalitet så kommer jag att använda det också regelbundet i min produktion. I så fall kommer ett reportage från hans gård i ett framtida nyhetsbrev.
Jag stör mig lite på att ni inte har upptäckt vilken fin köttbit det är som jag kallar fläskflap (eftersom det är den muskel på nöt som kallas flap steak på engelska). Den har en väldigt fin köttig smak om den steks på båda sidor på ganska hög värme och sedan skärs mot fibrerna (på samma sätt som fläskflanken och latissimus dorsi som också är så goda, men på andra sätt). Så det är dags att prova den nu, kanske på grillen rentav, om våren kommer tillbaka.



Nästa leveransrunda blir redan nu på skärtorsdagen, den 1 april. Nej, det är inget skämt, det är till stöd för er som planerar påskmaten i tid och för er som vill åka iväg till landet redan på torsdag kväll eller på fredag. I morgon gör därför Julia både salsiccia med chili och vitlök, Nürnberger Rostbratwürstchen (den prinskorvsstora) och leverpastej. Till påsken kan det också passa med kokt skinka som vi skivar påläggstjockt och kallrökt skinka som vi skivar lite tunnare. Av det hängda skär vi upp ett lufttorkat ytterlår och en lufttorkad karré (coppa). Det finns också isterband, fryst kielbasa biala (den polska påskkorven som ni ska ta med till kyrkan och be prästen välsigna) och citron/kummin/mejram-korv (som jag själv har välsignat), och enstaka paket med apelsinkorv och bacon. Landjäger förstås, och så lite styckdetaljer som kotletter och karré, till exempel.
När jag skriver det här så sitter jag i en bekväm stol på Akademiska och får dropp med cytostatika. Det är den andra behandlingen av sex som jag får nu varannan måndag. Det går bra och jag har egentligen ingenting mer att berätta om det.
Till helgen och nästa vecka ska det bli varmt, och på söndag blir det äntligen sommartid. Då är det ganska lämpligt att umgås lite försiktigt med varandra, på bakgården eller i trädgården, på hostsäkert avstånd. Den som är blyg kan stå och muttra vid grillen med de andra blyga och byta tips om hur man bäst grillar en flankstek, en fläskflap eller en hemlighet. Det finns mycket att grilla på veckans 


